<anforande>
<dok_hangar_id>2347809</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0961</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:61 Onsdagen den 25 januari</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>61</dok_nummer>
<dok_datum>2006-01-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Psykiatri</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2018541D-04FD-477D-B5B2-540F6E8D7D9F</anforande_id>
<anforande_nummer>19</anforande_nummer>
<talare>JAN EMANUEL JOHANSSON (s) replik</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Det är en ganska beprövad metod att hela tiden hänvisa till vad som inte har skett och fråga när man ska komma fram och när besluten ska komma på regeringens bord.
Jag tror att vi alla inser att om det hade varit enkelt, om det bara var att ta ett beslut så ordnar det sig, skulle vi ha gjort det. Jag tror inte att någon tror att vi på pin kiv håller inne med några förslag eller undviker att komma till skott.
När vi tar ett beslut gäller det att det ska kunna hålla, kanske inte bara i sex månader eller ett år utan i tio eller tjugo år. Därför är det bättre att göra en ordentlig beredning och se över ärendet så att det verkligen fungerar innan man kommer till skott. Men ser man tillbaka är det också en hel del som vi har kommit till skott med. Jag tror inte att man behöver ha någon form av nihilistisk grundsyn och bara se det svart, utan ibland fungerar det också väldigt bra.
</anforandetext>
<intressent_id>0542215898226</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01SoU6</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>93355</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0961/#anf19</protokoll_url_www>
</anforande>
