2347798 GT0950 Riksdagens protokoll 2005/06:50 Tisdagen den 13 december 2005/06 50 2005-12-13 00:00:00 Svar på interpellation 2005/06:147 om Sveriges stöd till Colombia interpellationsdebatt DAC1EBD7-2D66-42DB-9B79-9732CA550248 56 BIRGITTA SELLÉN (c) c Herr talman! Tack för det svar som jag har fått. Jag har aldrig någonsin tvivlat på att regeringen har de bästa ambitionerna med det svenska stödet till Colombia och att det ska leda till respekt för humanitära principer och mänskliga rättigheter och att Sveriges arbete är inriktat på fred och hjälp. Men det är tråkigt att det mesta i svaret talar om Sveriges stöd till olika organisationer, nationella och internationella organisationer, och inte om vad som verkligen händer i Colombia, till exempel hur människor utsätts för våld och måste fly från sina byar. Den stora avmobiliseringsprocessen i Colombia har som mål att helt avmobilisera paramilitären under 2005. Den processen är väldigt svår, och det finns inga garantier för att den ska lyckas, men den måste givetvis fortsätta. Hur har det då gått under året? Det undrar jag om utrikesministern kan ge mig något svar på. Enligt utrikesministern är alla berörda i dag överens om att avväpningen av paramilitären har lett till mindre våld, att drygt 11 000 paramilitärer har avväpnats och att våldet har minskat. Det är siffror som jag känner igen från i februari när jag var i Colombia tillsammans med fem andra personer från riksdagen. Jag upplever det som om man från den colombianska regeringen inte är helt sanningsenlig när man talar om det minskade våldet och den framgångsrika avväpningen. I november i år träffade jag representanter för den colombianska internflyktingorganisationen Redvivir. De talar om en helt annan situation. De berättade att avmobiliseringen är en fråga som upprör FN:s representation i Colombia. Colombias människorättsorganisation Codhes talar om att antalet internflyktingar har ökat kraftigt under 2005. De första sex månaderna 2005 blev 153 463 colombianer tvungna att fly från sina hem på grund av paramilitären och den väpnade konflikten. Dessa siffror som jag har fått från människorättsorganisationer stämmer inte alls med den information som utrikesministern ger om att avväpningen av paramilitären har lett till minskat våld i landet. Laila Freivalds säger att om man kan förmå en av de väpnade grupperna att lägga ner sina vapen så har man kommit en bit på väg mot ett civiliserat samhälle. Man kan naturligtvis säga att det skulle vara bra. Men hur får man en av dessa tre grupper att lägga ned sina vapen? Vem har sådan kraft att man har förmåga att göra det? Jag tvivlar på att vare sig paramilitärer eller Farc har det, möjligen regeringens militära trupper. Jo, jag tror att vi precis som USA måste villkora vårt stöd. Den colombianska regeringen avvisade ju det lagförslag som har ett brett politiskt stöd och som kunde ha fungerat som det legala ramverk som omvärlden villkorat för stöd till fredsprocessen. I stället presenterades ett lagförslag som FN:s kontor för mänskliga rättigheter inte anser vara tillräckligt och inte heller seriöst. Därför tror jag att ett tydligt villkorande av det fortsatta stödet till avmobiliseringen och fredsprocessen måste formuleras av den svenska regeringen. Ministern säger att Sveriges regering gärna skulle se att ökat engagemang för missionen, framför allt från OAS egna medlemsländer, men också från övriga EU. Varför är det då så få länder som stöder missionen? Är det något som ministern kan svara på? 0185503778507 GT10147 N 2010-01-01 00:00:00 92349 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0950/#anf56