<anforande>
<dok_hangar_id>2347798</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0950</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:50 Tisdagen den 13 december</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>50</dok_nummer>
<dok_datum>2005-12-13 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2005/06:151 om tillväxthinder</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>19F56624-91E8-4F8D-BC64-34A2C56E729C</anforande_id>
<anforande_nummer>176</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet HANS KARLSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Tänk så det kan vara. När jag talar med mina söner, som för övrigt är målare, säger de: Vad du än gör, farsan, ge inte upp arbetsrätten. Den måste vi hålla i.
Det är precis som Rigmor Stenmark säger, att man måste betala räkningar. Men då glömmer hon att det är två som ska betala räkningar. Arbetsgivaren ska betala sina räkningar och den anställde sina. Därför behövs det en intresseavvägning, och det har vi gjort i arbetsrätten. Den är inte så dum, trots allt.
Tänk er följande scenario. Mamma kommer hem till sina barn, sätter sig vid köksbordet och säger: I dag har jag förlorat mitt jobb. Sedan säger hon: Men det berodde inte på att jag var dålig. Det berodde på att jag var sist anställd. Det har en väldig betydelse för mamman, och för barnen, om hon blivit av med jobbet för att hon var dålig eller för att hon var sist anställd.
Om man blir av med jobbet för att man var sist anställd kan man bära arbetslösheten, som ofta är ett resultat av en strukturförändring, med hyggligt bevarad självkänsla och med viss stolthet. Det är illa nog att vara arbetslös, men om man dessutom blivit utvald till att bli arbetslös är det verkligen knepigt, för både föräldern och barnen. Det har också väldig betydelse när andra arbetsgivare ska välja bland de arbetslösa, välja vilka de ska anställa, om de vet att de är arbetslösa för att de var sist anställda, inte för att de var utvalda till att vara de som arbetsgivaren ville bli av med.
LAS-reglerna och turordningsreglerna är de regler som oftast attackeras. Rigmor Stenmark säger att det måste bli lättare att starta företag och att anställa. Men - ursäkta min slutledning om den i detta fall är fel - lätt att anställa betyder inte lätt att anställa utan lätt att avskeda. Det är lätt att anställa; det är inte det som är problemet. Det som i sig är problemet, och som gör att man drar sig för att anställa, är det faktum att man inte fritt får avskeda. Och det ska man inte få så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag tänker lyssna på mina söner när de säger: Farsan, ge inte upp arbetsrätten för då går det åt skogen med vår möjlighet att betala våra räkningar.
Tänk, jag har inga svårigheter att leva mig in i småföretagarens situation, och jag kan erkänna att det behövs en intresseavvägning mellan två viktiga intressen. Men när hörde jag Rigmor Stenmark, eller någon annan på den borgerliga sidan, tala om behovet av både flexibilitet för att tillgodose produktionens krav och trygghet för att tillgodose den anställdes krav? Det handlar om två saker: Ett Sverige i trygghet är ett Sverige i tillväxt.
Det krävs både flexibilitet och trygghet. Vi har det. Vi har en rationell produktion. Många tittar på Sverige och säger: Tänk om vi hade det som ni har det, hög tillväxt och god trygghet. Folk gillar Sverige.
</anforandetext>
<intressent_id>0472624390304</intressent_id>
<rel_dok_id>GT10151</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>92469</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0950/#anf176</protokoll_url_www>
</anforande>
