2347784 GT0936 Riksdagens protokoll 2005/06:36 Onsdagen den 23 november 2005/06 36 2005-11-23 00:00:00 Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 8E3969E4-3DF1-4123-A4BF-B42DF4541E65 2 MIKAEL ODENBERG (m) m Herr talman! Politisk debatt har ibland den nackdelen att den tenderar att låta slagord ersätta analys. Förenklingarna drivs rätt långt, och verkligheten målas i svart eller vitt. Överfört till en budgetdebatt brukar det innebära att regeringssidan konstaterar att läget är ljusare än någonsin. Alla kurvor pekar åt rätt håll, statsfinanserna är stabila och nya reformer är på väg till medborgarna i en aldrig sinande ström. Å andra sidan brukar företrädare för oppositionen bara finna fel och brister. Det mesta är egentligen väldigt dystert och eländigt. Om någonting som går bra är det något som det gör trots regeringen. Nu är verkligheten som vi alla vet inte fullt så svart eller vit. Myntet har två sidor. Verkligheten är ofta mer gråmelerad. Möjligen illustreras det av att finansministern när han nyss landade med flygplanet från Kina och slog upp morgontidningarna kunde läsa SE-banksekonomernas Nordic Outlook som beskriver deras framtidsförväntningar för svensk ekonomi men också Föreningssparbankens och Företagarnas gemensamma företagsbarometer. SE-banksekonomerna bedömer att tillväxten nästa år blir i storleksordningen 3,3 %, vilket till och med är någon tiondel högre än regeringens egen uppskattning i budgetpropositionen. Hushållens köpkraft räknar man med ska öka med 4 %. Då kan man fråga sig vad man ska anse om en tillväxt på 3,3 %. Det beror förstås på vad man jämför med, herr talman. Jämför man med USA och bortre Asien återstår en del fortfarande. Jämför man med Europeiska unionen är däremot tillväxtsiffran mycket bra. Tar vi dock bort de tre stora ekonomier som har betydande problem - Tyskland, Frankrike och Italien - ligger vi på någon sorts genomsnitt eller kanske något under. Men sätter vi in tillväxtsiffrorna i ett historiskt svenskt sammanhang är det ingen tvekan om att 3,3 % i ekonomisk tillväxt är en mycket hög och god siffra. Till de höga tillväxtsiffrorna kommer också en köpkraftsförstärkning för hushållen som SE-banksekonomerna uppskattar till 4 %. Med undantag för något enstaka år under IT-boomen är det den starkaste ökningen av hushållens köpkraft sedan 1960-talet. Så långt får man säga att det är ett guldläge för en sittande regering inför ett valår. Mer pengar i plånboken brukar inte vara någon nackdel för en regering när den ska gå till val. Det är naturligtvis heller ingen händelse att vi har dessa starka siffror på ökning av hushållens köpkraft. Jag sade redan för två månader sedan när vi hade remissdebatten om budgetpropositionen att regeringen har lagt fram en utpräglad valbudget. Även tillfälliga inkomstförstärkningar investeras och intecknas i varaktiga statsutgifter. Vi ser nu en massiv stimulanspolitik som slår de flesta rekord. Redan nästa år, säger SE-banksekonomerna, väntas stimulanserna i statsbudgeten att uppgå till i storleksordningen 40 miljarder kronor, eller 1 ½ % av bruttonationalprodukten. Det kommer naturligtvis en nota för den här investeringen i ett socialdemokratiskt återval hösten 2006. Jag ska dock inte gå in på det utan konstaterar att Småföretagsbarometern, som presenteras i morgontidningarna i dag, också visar ett mycket starkt konjunkturläge. Småföretagens omsättning ökar kraftigt, orderingången ökar kraftigt och lönsamheten ökar. Men trots det blir ökningen av de nya arbetena blygsam. Då kommer man till det som inga goda siffror - det finns många goda siffror för tillväxt, inflation och annat - och inga köpkraftsökningar för hushållen kan dölja, det faktum att Socialdemokraterna efter elva år vid regeringsmakten har misslyckats med jobben. Vi hade i augusti drygt 300 000 människor öppet arbetslösa. Det var fler än i augusti förra året. Vi hade i storleksordningen 110 000 människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det var fler Amsåtgärder än ett år tidigare. Vi hade 150 000 latent arbetssökande, alltså sådana som jobbade mindre än vad de skulle vilja eller som studerade därför att de inte kunde få jobb. Vi hade i storleksordningen 230 000 människor som uppbar sjukpeng och ca 550 000 förtidspensionärer. Antalet sjukskrivna minskade visserligen, men antalet förtidspensionärer ökade med nästan lika mycket. Det här summerar sig till nära 1,4 miljoner människor som inte arbetade eller arbetade mindre än vad de skulle vilja. Jag vet att dessa siffror tenderar att uppröra socialdemokrater om man rakt av översätter dem till någon sorts arbetslöshet. Jag inser att alla de som finns bland dessa förtidspensionerade eller som är sjukskrivna inte någonsin kommer att stå till arbetsmarknadens förfogande. Icke desto mindre kvarstår som faktum att en vanlig dag i Sverige, den här dagen till exempel, är det nära 1,5 miljoner människor som inte går till jobbet eller som jobbar mindre än vad de skulle vilja. Vår kritik, herr talman, är att ni socialdemokrater i allt det myckna talet om de siffror som är bra blundar för allvaret i den här situationen, ni bara slår ifrån er den. Ni kramar hellre våra bidragssystem än försöker att återupprätta en arbetslinje i vårt land. Vi däremot vill kraftigt sänka skatten på arbete, särskilt för låg- och medelinkomsttagare. Ni väljer att höja taket i sjukförsäkringen, det vill säga att göra det mer lönsamt för en höginkomsttagare att vara sjukskriven och inte arbeta. Vi vill genom nystartsjobb, det vill säga en rabatt, slopa alla arbetsgivaravgifter för människor som befunnit sig i långtidsarbetslöshet, långtidssjukskrivning eller förtidspension och som försöker komma tillbaka på arbetsmarknaden och öka deras konkurrenskraft. Ni satsar i stället på att genom friår betala människor för att de inte ska gå till jobbet. Jag tyckte att den ultimata domen över friårsförsöket kom i våras när regeringen föreslog en senareläggning av 5 000 friårsplatser av det skälet att det tog så mycket resurser på arbetsförmedlingarna att förmedla ledighet att det blev för lite kvar för att förmedla jobb. I dag har vi en expansiv finanspolitik, det vill säga kraftiga stimulanser till ekonomin över statsbudgeten. Vi har en mycket expansiv penningpolitik, extremt låga räntor, och vi har en valuta som successivt försvagas. Ändå uteblir i stort de nya jobben. Det, herr talman, säger åtskilligt om bristerna i det svenska företagsklimatet. Det är också huvudskälet till att Moderaterna, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centern gemensamt har tagit initiativet till Allians för Sverige och för ett maktskifte år 2006, för vi måste av flera skäl få till stånd en förändring och återupprätta en arbetslinje. Först och främst behövs det för människors egen skull. Arbetet ger oss identitet, arbetet ger oss ett socialt sammanhang, arbetet ger oss självkänsla. De flesta människor vill försörja sig själva genom eget arbete. Många drabbas hårt av arbetslöshet och utanförskap. Hela livssituationen påverkas, möjligheten att påverka sitt eget liv försämras. Det andra skälet är förstås att det i längden inte kommer att vara möjligt att försörja drygt en miljon människor med olika sociala ersättningar. Det understryks av de demografiska utmaningar som vi i Sverige står inför, det vill säga att vi blir allt färre i arbetsför ålder och alltfler äldre. Ska vi långsiktigt ha råd att betala för den välfärd som vi i dag har vant oss vid att ta för givet måste vi bli fler som arbetar, fler som vill och kan arbeta mer än vad vi gör i dag. Kommunalskattehöjningar på 8 kr, det som Pär Nuder och Göran Persson tidigare har flaggat för, är knappast någon lösning på den offentliga servicens finansieringsproblem. Följaktligen har Allians för Sverige tagit initiativ till ett omfattande gemensamt program för arbete. Det består av tre delar. Den första delen är en stor inkomstskattereform på 45 miljarder kronor, varav 37 miljarder i ett första steg. Det är ett jobbavdrag som ger den som arbetar som förskollärare 1 000 kr mer i månaden efter skatt men som än mer förbättrar utbytet för den som går från bidragsförsörjning till försörjning genom eget arbete, som går från halvtidssjukskrivning till halvtidsarbete, som går från deltidsarbete till heltidsarbete. Vi föreslår för det andra reformer av arbetsmarknadspolitiken, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Inte minst Småföretagsbarometerns uppgifter om att de småföretag som ändå vill anställa har svårt att finna personal är ett underbetyg på hur arbetsmarknadspolitiken fungerar och hur matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande fungerar på den svenska arbetsmarknaden. För det tredje, herr talman, föreslår vi en rad åtgärder för att förbättra det svenska företagsklimatet. Det finns gott om idéer i Sverige. Det kommer till uttryck i patentstatistiken, men alltför få av dessa idéer omsätts i levande och fungerande företag. SE-banksekonomerna bedömer i sin prognos att vi får i storleksordningen knappt 60 000 nya jobb nästa år. Men hälften av dem kommer att vara Amsjobb, det som Miljöpartiets Peter Eriksson brukar kalla för konstgjorda jobb. Det är klart att i det starka konjunkturläge vi befinner oss i är det mycket illavarslande om vi bara får en ökning på i storleksordningen 30 000 reguljära jobb nästa år. Trots en stark ekonomi investeras det inte i nya jobb i Sverige utan utanför våra gränser. En del av det här handlar förstås om skatter, förmögenhetsskatt, 3:12-regler, riskkapitalavdrag, arbetsgivaravgifter och annat. Men mycket handlar också om attityder till företagandet, om krångel, om regelbörda, om en bristande förståelse för och insikt i småföretagarens villkor och vad som driver den lille entreprenören att satsa på sin företagsidé. Vi tar oss an det som i Småföretagsbarometern pekas ut som företagarnas huvudproblem - det krångliga regelverket och medfinansieringen i sjukförsäkringen, som vi föreslår ska avskaffas, liksom vi föreslår ett stopp för den stolliga idén, eller tron, att man skulle kunna lagstifta fram heltidsjobb på den svenska arbetsmarknaden. Med paketet för jobb har de fyra borgerliga partierna lagt grunden för en ny regerings ekonomiska politik. Vi har lagt grunden för en politik som syftar till att återupprätta en arbetslinje i vårt land och föra människor tillbaka från utanförskap till arbete och ge människor mer makt över sina egna liv. Samarbetet är ett uttryck för de fyra partiernas förmåga och vilja att bära ett gemensamt regeringsansvar, någonting som demonstreras i bjärt kontrast mot den vänsterkartell som regerar landet och vars samfällda budskap ändå är: Vi vill inte sitta i samma regering. Med det, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationerna 1 och 3 i finansutskottets betänkande. 0483316376813 GT01FiU1 N 2010-01-01 00:00:00 90421 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0936/#anf2