<anforande>
<dok_hangar_id>2347779</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0931</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:31 Onsdagen den 16 november</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>31</dok_nummer>
<dok_datum>2005-11-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Handel med läkemedel samt andra läkemedelsfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>4340AACF-1CC1-4A6C-8915-EA3EDD9086C1</anforande_id>
<anforande_nummer>124</anforande_nummer>
<talare>JAN LINDHOLM (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Fru talman, åhörare och eventuella tittare! Alkohol är ingen vanlig handelsvara. Det är inte läkemedel heller. Det finns produkter som vid rätt tillfälle, i rätt händer och med kunnig och omsorgsfull hantering kan göra ett mirakel när det gäller en middag eller en besvärlig åkomma. Åsikter om det här grundar sig ofta på både skrock och hörsägen men i vissa fall på noggranna vetenskapliga underlag. Men vid fel tillfälle, i fel händer och utan kunskap kan samma produkter innebära livshotande skador. Även om samhället gör sitt yttersta för att försöka undvika att medborgare hamnar i sådana situationer ligger självklart alltid det slutgiltiga ansvaret på den enskilda. Det kommer vi inte ifrån.
I Sverige har vi med framgång tillämpat tillgänglighetsbegränsning och distributionskontroll som metod för att stödja individer så att de inte tappar kontrollen över sin konsumtion. Trots det finns det individer som dricker sig till ohälsa, kanske till döds, med de produkter som Systembolaget distribuerar under kontrollerade former. På samma sätt finns det de som exempelvis med hjälp av flera av varandra oberoende läkare införskaffar recept på tillräckligt stora sammanlagda doser för att utan problem kunna ta livet av sig. Det system som vi har valt för att minska risken för att dessa varors skadliga effekter inte ska uppstå är naturligtvis inte vattentätt. Det är vi alla medvetna om.
Är då detta det faktum som motiverar att man skrotar Systembolaget, fru talman? Ska vi kanske sänka våra ambitioner bara för att vi inte har lyckats fullt ut? Eller finns det andra lösningar som ger bättre resultat? Ja, man skulle ju kunna tänka sig att svaren på den här typen av frågor skulle vara det som låg till grund för kritiken av Systembolaget och apoteksmonopolet, men icke. De förändringar som oppositionen eftersträvar är inte motiverade av någonting annat än rent ideologiska skäl. Man anser att avskaffande av monopol per automatik är en förbättring, utan tillstymmelse till analys.
När man sedan presenterar en försäljning i dagligvaruhandeln av läkemedel blir den kringskuren av så många förbehåll och krav att den i allt väsentligt kommer att tvingas att utformas som ett traditionellt apotek. Det som saknas i beskrivningen av detta alternativ är om de här butiksapoteken ska tillåtas att plocka russinen ur kakan eller om de ska åläggas att hålla ett komplett sortiment. Om inte kravet på ett fullständigt sortiment är självklart för oppositionen frågar man sig: Vem ska då betala och finansiera distributionen av alla de minst lika livsavgörande preparaten som inte har en sådan volym att de är kommersiellt intressanta? Det blir en kostsam affär för den som har en sjukdom som inte är kommersiellt intressant. Den utvecklingen kan vi miljöpartister inte tillåta.
Fru talman! EG-domstolen har nu upprepade gånger tydligt fastslagit att starkt reglerad distribution av produkter som av hälsoskäl inte kan betraktas som vanliga handelsvaror är förenlig med EU:s inre marknad under förutsättning att ingen produkt diskrimineras från att använda den reglerade kanalen fram till kunden.
Självklart ska vi rikta kritik mot såväl Systembolaget som apoteksmonopolet om produkter hindras att konkurrera på lika villkor inom ramen för de här starkt reglerade distributionskanalerna, som vi har valt att använda. Men att läkemedelsförsäljning i dagligvaruhandeln skulle kunna underlätta när det gäller att ytterligare förbättra våra möjligheter att stödja den enskilda konsumenten att framgångsrikt nyttja de produkter som bedömts kräva den här särskilda varsamheten har man inte ens bemödat sig att försöka argumentera för.
Debatten om apoteksmonopolets vara eller inte vara har ofta tenderat att bli en debatt om tillgänglighet, men tillgänglighet för vem då och varför? Att storsäljarna finansierar ett system som möjliggör att tusentals sällsynta och svårhanterliga produkter blir möjliga att lagerhålla i ett ganska spritt distributionssystem är ju en dimension på tillgänglighet som jag tror att många uppskattar. Att kunna lösa ut ett recept kl. 23 på lördagskvällen kanske är en annan aspekt på tillgänglighet som har räddat många liv. Jag yrkar avslag på reservation 1 och 2, fru talman.
I huvudsak delar Miljöpartiet de uppfattningar som framförs i betänkandet, men vi har också tre reservationer. Självklart står vi bakom samtliga de här reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag enbart bifall till reservation 15.
Läkemedelsrester i våra vattendrag är i dag ett av våra största miljöproblem. Vi tycker att det är beklagligt att regeringen inte vågar ta initiativ till att föra in ekonomiska styrmedel för bättre miljö på läkemedelsområdet. Stockholms läns landsting har genom sitt projekt med miljöklassificering av läkemedel - jag har boken här - visat att det går att klassificera miljöpåverkan av läkemedel. Det är ett arbete som för övrigt har drivits fram av miljöpartisten Bengt Cedrenius i Stockholms läns landsting. Vår uppfattning är därför att Läkmedelsförmånsnämnden borde få i uppdrag att även beakta miljöskadenivån när man beslutar om subventioneringsgrad av läkemedel. Det är reservation 15.
Biverkningar av läkemedel är också en stor fråga. Det finns bedömare som anser att närmare hälften av hela vår läkemedelskonsumtion avser medicinering mot biverkningar. Det är en stor brist i dag att konsumenterna, läkemedelsanvändarna själva, inte tas på fullt allvar.
Konsumentföreningen Kilen har i många år med väldigt små resurser försökt fylla detta tomrum, och de har lyckats fantastiskt bra. Nu gör Läkemedelsverket ett försök i Uppsala med direktrapportering för konsumenter. Vi tycker inte att man behöver vara så försiktig. Ta till vara erfarenheterna från Kilen och öppna för alla läkemedelsanvändare i landet att rapportera in sina erfarenheter av biverkningar! Vi anser också att annan personal än läkare kan anförtros möjligheten att rapportera biverkningar eftersom olika kompetenser ser olika saker.
Att läkemedel i huvudsak prövas ut för att fungera på unga män är självklart absurt. Det har skett en förbättring på senare år, men vi anser att regeringen borde vara tuffare i den här frågan. Det finns trots allt rätt stora skillnader mellan män och kvinnor, inte bara till det yttre utan kanske främst när det gäller den inre kemin. Därför är det inte så konstigt att riskerna är så pass mycket större för kvinnor än för män när det gäller medicinering. Därför är det också självklart att test och analyser alltid bör göras separat för män och kvinnor. Det är ett av de riktigt viktiga jämställdhetskraven. Det var därför tråkigt att jag behövde skriva reservation 11. Det visar att s-kvinnorna har mycket kvar att göra i sitt parti.
Fru talman! Det var något om Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag alltså bifall enbart till reservation 15.
</anforandetext>
<intressent_id>0641486384014</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01SoU2</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>90046</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0931/#anf124</protokoll_url_www>
</anforande>
