2347774 GT0926 Riksdagens protokoll 2005/06:26 Onsdagen den 9 november 2005/06 26 2005-11-09 00:00:00 Ny prövning av avvisnings- och utvisningsbeslut avgörande av utskottsärende A08279AD-74B2-4D30-9F87-C2B2B8F0E106 4 KALLE LARSSON (v) v Fru talman! Natten mellan den 9 och 10 november 1938 angreps synagogor, judiska bostäder och butiker över hela Tyskland. 100 judiska män och kvinnor dödades, långt fler skadades och 20 000 personer fördes bort till koncentrationsläger. Det var den så kallade kristallnatten vars minne i dag högtidlighålls. Kristallnatten fick sitt namn efter regnet av krossat glas och den står som symbol för upptakten till förintelsen av det judiska folket i Europa, kulmen på den europeiska rasismens och antisemitismens blodiga århundrade. Låt det aldrig hända igen, var budskapet som uttalades den gången. Varje jämförelse riskerar förstås att hamna i relativisering. Man bortser från den ideologiska och systematiska, närmast industriella, maskin som Hitler-Tyskland använde för att omintetgöra oliktänkande och de som på annat sätt vara misshagliga. Samtidigt är det värt att minnas. Också i dag förföljs människor. Också i dag tvingas människor på flykt från sina hemländer. Också i dag tvingas människor bort från sina nära, bort från sina hem och den vardag som de har levt i under lång tid för att söka skydd undan förföljelse i ett annat land. Vi ser i dag en värld som är orättvis, som underordnar hundratals miljoner människor under ett system som lever på rovdrift av fattiga människor för att de rikaste ska kunna fortsätta sitt liv i överflöd. I en annan världsordning hade färre människor behövt fly. Vi ser ett Europa i dag som präglas av en hårdnande flyktingpolitik. Vi ser hur mursten fogas till mursten i "Fästning Europa", ett bygge som just nu syftar till att hålla människor borta. Den tidigare Berlinmuren, som många av oss var glada att den föll, har ersatts av murar runt det rika Europa. Murarna finns i Nordafrika och utanför dem står människor förtvivlade över att inte få chansen att komma in i värmen och åtnjuta skydd undan den förföljelse som de upplever. Vi ser också hur Sverige i dag är ett land som i stora stycken under lång tid har följt den europeiska trenden. För att ta ett aktuellt exempel ur den flod av exempel som man skulle kunna välja på ur den flyktingpolitik som förs, fälldes Sverige i går för första gången av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för ett beslut om att avvisa en asylsökande. Det gällde en syrisk man som i sin frånvaro hade dömts till döden av en syrisk domstol. En enhällig europadomstol fällde Sverige för beslutet att avvisa mannen trots att han i Syrien skulle riskera att avrättas efter att ha nekats en rättvis rättegång. Domstolen använder uttryck som att man är chockade och man uttrycker sin förvåning. Det här är ett exempel bland många på hur den svenska flyktingpolitiken får underkänt. Men samtidigt syns någonting annat. Samtidigt organiserar sig människor för sina mänskliga rättigheter. Vi har sett en dragkamp de senaste åren, och inte minst de senaste månaderna, mellan å ena sidan restriktivitet och å andra sidan humanitet, mellan misstro och tilltro, mellan slutenhet och inskränkthet och öppenhet och tolerans. På den ena sidan har alltför ofta återfunnits riksdagens två största partier för högre murar, för Schengenavtal, nej i våras för apatiska barns rätt att få stanna, nej för bara några veckor sedan till en generell flyktingamnesti och till synes utan kritik mot den hårdnande praxis som har inneburit att från att hälften för fem år sedan fick rätt att stanna i Sverige till att det i dag är under 10 %. På den andra sidan återfinns flera partier och en växande rörelse som har drivit fram och igenom nedläggningen av Utlänningsnämnden och ersättandet av denna med domstolar från den 31 mars nästa år. Trots allt tvingades ett riktlinjebeslut fram från regeringen om de apatiska barnen som inte fullt ut ännu är verksamt, men som ändå har gett en del barn möjligheten att få stanna. Och budgetförhandlingarna som här har kritiserats - och jag tar gärna den debatten - innebar ändå pengar till sjukvård och psykiatri för asylsökande och pengar till gömda barns skolgång. Den här dragkampen visar politikens begränsningar när majoriteterna är fasta. Men de visar också politikens möjligheter, för när människor sluter sig samman utanför den här salen påverkas politiken. Det är en gammal insikt att lite är möjligt med bara parlamentariska medel. Mycket mer är möjligt om man också har stöd av människor utanför de parlamentariska församlingarna. Vi har agerat, vi har demonstrerat, vi har skrivit namnlistor, vi har uppvaktat andra politiker, vi har e-postat, vi har sett till, som en växande rörelse, att ingen i denna kammare har kunnat undgå att många människor kräver en generell flyktingamnesti. Skälet till detta är klart: Så orättvist har människor behandlats under lång tid att en upprättelse är nödvändig. När vi vid förra tillfället hade debatten om den generella flyktingamnestin var jag besviken på resultatet, på beslutet. Men jag gladdes åt den debatt som hade varit, därför att det stod då klart att de av oss som företrädde en generell amnesti hade vunnit debatten. För var och en står det fritt att gå tillbaka och läsa protokollet. Gör en enkel analys av argument som bryts mot varandra, och resultatet är mycket klart. Regeringen hade vid det tillfället, och Moderaterna än mer, uppenbara problem att bemöta de klara och tydliga argumenten för en generell flyktingamnesti. Det har också inneburit att vi i dag har en lagstiftning att ta ställning till. Låt mig börja med att säga att det inte rör sig om en generell flyktingamnesti. Man ska inte låtsas att saker är bättre än vad de är. Det finns begränsningar. Och även med denna nya lag kommer människor som hade omfattats av en amnesti att få avslag. Skulden för det får förstås läggas på dem som avvisar, om så nu sker, en generell flyktingamnesti här i dag, det vill säga, såvitt jag förstår, numera tre partier: Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet. Låt mig återkomma till det. Men möjligheten finns fortfarande att undvika en del av de problematiska gränsdragningar som den här lagen kritiseras för genom att i stället bifalla motioner om en generell amnesti. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 4. Den lag som vi nu har att ta ställning till handlar om att de som har lagakraftvunna avvisningsbeslut får rätt till en ny prövning. Bland dessa får de som inte kan avvisas med tvång och barnfamiljer en vidgad möjlighet att få uppehållstillstånd. Det är välkommet. Vi förväntar oss nu att myndigheterna mycket skyndsamt informerar alla människor som berörs om hur det ska gå till rent praktiskt och att alla människor som handlägger dessa ärenden gör det med den nya lagen och de nya begreppen i åtanke och inte utifrån den praxis som tidigare har varit gällande. Fru talman! Tobias Billström är lite sur i dag. Skälet är egentligen inte att han våndas över människor som har blivit orättvist behandlade. Skälet är att Tobias Billström och hans parti är ensamma. De är vana att ha majoritet, att ha stöd från Socialdemokraterna eller att ge stöd till regeringens politik. Men nu har det visat sig att det inte är möjligt, för Tobias Billström säger att det är helt naturligt att säga nej till den här lagen som kommer att innebära att tusentals människor får rätten att stanna. Och så kan man förstås resonera, att konsekvenserna av lagen inte kan överblickas. Nej, det är riktigt, vi vet inte om det blir 10 000, 12 000, 15 000 eller 20 000 människor som får stanna. Men hur kan detta vara ett skäl att säga nej till att fler människor som har misshandlats av ett system som vi är överens om, trodde jag, ska avskaffas nu får chansen att stanna? Förklaringen kanske ligger i det som ändå sägs. Myndigheterna har inte, säger Tobias Billström, fattat fel beslut. Men varför då ersätta dem med domstolar? Varför då lägga ned Utlänningsnämnden? Mauricio Rojas är också lite sur. Han är nämligen förbisprungen. Han vill ju vara den som talar vackrast om de gömda, de som lever bakom folkhemmets krackelerande väggar, som gömmer sig i skrymslen dit ljuset sällan når. Men han befinner sig just nu i en position där han säger nej och inte kan stödja det förslag som föreläggs riksdagen. Det är klart att det inte är en intressant debattposition om man är van att säga något annat. Vad blir resultatet för Mauricio Rojas? Ja, han anklagar förslaget för luddighet. Men det förslag man själva lägger är minst lika luddigt på minst lika många punkter. Han använder sedan sin tid i denna talarstol till att koppla den lagstiftning som vi i dag har att ta ställning till, som kommer att ge fler människor möjligheten att stanna, till situationen i Frankrike och de upplopp som där äger rum i förorterna. Den kopplingen är bland det mest allvarliga som har uttalats i denna kammare. Sven Brus sade att han är glad att vi inte har något främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag. Jag är inte längre lika säker på det. Fru talman! I radio i morse hörde jag en ung gömd flykting som hade fått beskedet att han inte skulle få stanna säga: Det betyder slut på livet - som om man dog, som om man inte fanns. I dag öppnar vi ett fönster och ger möjligheten för fler människor att få leva och få finnas. Det är mycket välkommet. 0449003924218 GT01SfU5 N 2010-01-01 00:00:00 89561 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0926/#anf4