<anforande>
<dok_hangar_id>2347763</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0915</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:15 Fredagen den 14 oktober</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>15</dok_nummer>
<dok_datum>2005-10-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Särskild debatt om situationen i vissa utsatta bostadsområden</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>särskild debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>EE1D489C-3199-49FE-92FA-D9E4EFAC7FC8</anforande_id>
<anforande_nummer>5</anforande_nummer>
<talare>KALLE LARSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Minns ni Trollhättan, där tusentals jobb plötsligt hotades därför att ett större bilföretag valde att lägga produktionen på annan ort, väl medvetet om att det skulle öka förtjänsterna i fickorna på de redan välbeställda som ägde aktier i företaget? Vad svarade samhället med? En enorm satsning. Miljarder användes för att denna del av vårt land skulle kunna fortsätta att verka. Jag har inga invändningar mot det. Men nog är det märkligt att inte samma satsningar kan göras när tusentals, tiotusentals människor saknar arbete och försörjningsmöjligheter i förorterna till våra storstäder?
Minns ni tsunamin, den fruktansvärda mänskliga tragedi som drabbade så många så hårt: traumatiserade överlevande och offer som själva fick sina liv förkortade alltför tidigt? Ja, det var en viktig insats som världen då gjorde. Men varför gör vi inte samma insats, med samma styrka, hastighet och energi, när tiotusentals, hundratusentals flyktingar flyr från sina hemländer världen över och till exempel kommer till Sverige men inte får den vård och det stöd de behöver?
Skälet kan vara att också vi färgas av en institutionell diskriminering, en institutionell rasism, och att våra omdömen också färgas av åsikten att människor i andra delar av världen har ett annat värde.
Jag tror att de här två exemplen - jag ska säga att jag inte har uppfunnit dem själv utan har hämtat dem från en rapport, 
Har vi råd med människor?
 från Hyresgästföreningen - ger en bild av hur den institutionella, strukturella diskrimineringen kan se ut. Jag tror att det är dags att vi inser att också vi är präglade av den och att vi har någonting att göra upp med. Därför tror jag att det är dags att göra det.
Det krävs en uppgörelse med denna rasism som tar sig uttryck i en flyktingpolitik som saknar grundläggande humanistiska drag. Det krävs en rätt till arbete för alla. Jobbsatsningen nu i budgeten är bra, men den är långt ifrån tillräcklig. Om 250 000 människor kunde sparkas från offentlig sektor i början av 90-talet, ja, då borde det inte vara omöjligt att minst lika många kan återanställas. Det saknas ju inte direkt arbetsuppgifter.
Det handlar om rätten till en fullgod utbildning i ett skolsystem där man möts som jämlikar. Det betyder ett stopp för explosionen av privata skolor, ett nej till religiösa privatskolor och en satsning på att alla skolor får de förutsättningar som är de bästa för att människor ska kunna investera i sin utbildning och i landets framtid. 
Det krävs obligatoriska bostadsförmedlingar och en bostadsanvisningslag som gör att vi kan göra det som egentligen var tanken med hyresrätten, nämligen försvara rätten att hyra en bostad. 
Vi måste se en diskrimineringslagstiftning som skärps. Kunskapen om diskrimineringslagen måste spridas så att den faktiskt också används.
Vi behöver se obligatoriska mångfaldsplaner, avidentifierade ansökningsprocesser, en offentlig sektor som blir en förebild och antidiskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling. Allt detta är gott och väl.
Men man bör också notera att den här debatten är begärd av Folkpartiet. Det är inte så oväntat; Folkpartiet begär ju debatter varje gång någon på partikansliet har skrivit ihop en rapport. Den här gången kallades den visst för 
Utanförskapets karta
. Varje gång, oavsett ämne, landar det hela i ungefär samma politiska förslag: hårdare tag, piskor för vanligt folk och en lättare tillvaro för de redan välbeställda. Någonstans där brukar man landa.
Man talar om jobbgarantier. Men i praktiken handlar det om någonting annat - om att försöka underminera den svenska arbetsrätten. Man kräver lönenivåer som är över socialbidragsnormen, som det kallas, men under kollektivavtalsnivån. Så kan man i modern tappning också formulera förslagen på att använda de mest utsatta för att försämra villkoren för de allra flesta.
Jag tog med mig en annan karta till Folkpartiet, som jag tänkte överräcka till Lars Leijonborg. Det är en karta över Stockholm, men inte över utanförskapet utan över innanförskapet. Jag kryssade för till exempel Danderyd, där ohälsotalet är bara en tredjedel av det i Botkyrka, som Folkpartiet har med i sin karta. Jag kryssade för Älvsjö, där folk tjänar 50 % mer än människor i Skärholmen på Folkpartiets karta.
Det är dags att se att upprätthållande av denna samhällsordning sker av dem som är privilegierade. Segregation handlar inte om att det bor människor i förortsområden med många nationella identiteter utan att människor i våra innerstäder och i våra villaförorter faktiskt lever hela sina liv i isolering. De möter andra vita människor och de möter andra människor som är har en bakgrund och en situation som är välbeställd och väletablerad. Denna karta borde du kanske också studera, Lars Leijonborg, i din iver att nu försöka diskutera segregation.
</anforandetext>
<intressent_id>0449003924218</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>88770</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0915/#anf5</protokoll_url_www>
</anforande>
