2347763 GT0915 Riksdagens protokoll 2005/06:15 Fredagen den 14 oktober 2005/06 15 2005-10-14 00:00:00 Särskild debatt om situationen i vissa utsatta bostadsområden särskild debatt B449EBB5-76FC-4689-99CE-A51B6605165A 1 Statsrådet JENS ORBACK (s) s Herr talman! Sverige har förändrats. Vi ska i dag tala om storstäder, utsatta stadsdelar. För tvåhundra år sedan hade Sverige tre storstäder med mer än 10 000 invånare. Det var Stockholm, Malmö och Karlskrona. För hundra år sedan bodde 90 % av alla svenskar på landsbygden. I dag bor 90 % i våra städer. Sverige har förändrats. Sverige har utvecklats till ett bra land att leva i. Jämlika villkor har varit målet för välfärdsbygget. Det ordet har använts av många av mina företrädare - i klasskampen, i kampen för jämställda villkor - och det är samma ord som jag vill använda för integrationspolitiken och för att alla bostadsområden ska vara bra bostadsområden. Det innebär nya förändringar, nya utmaningar och ibland också en oro och en rädsla. 90-talet började med en ekonomiskpolitisk kollaps. Hundratusentals människor runtom i vårt land fick lämna sina jobb. Under 90-talet tog Sverige också emot många flyktingar, inte minst från det forna Jugoslavien, som sökte skydd i vårt land. Men trots att den ekonomiska krisen pressade våra välfärdsambitioner klarade vi i slutet av 90-talet att också satsa på våra utsatta stadsdelar. Och vi kan se resultat. År 1997 bodde 300 000 människor i områden med låg eller mycket låg sysselsättning. Den senaste mätningen från 2003 visar att antalet områden med låg eller mycket låg sysselsättning halverats. Kuggarna tar i. Politiken gör skillnad. Under samma period hade andelen utsatta stadsdelar i Storstadssatsningen, där man alltså hade ett behov av ett långsiktigt försörjningsstöd, sjunkit från 16,1 % år 1997 till 10,3 % år 2003. Jag vill använda siffror i den här debatten. Siffror, kvantitativa undersökningar, är ett sätt att arbeta mot fördomar. Storstadspolitiken var en riktad satsning med tusen projekt runtom i vårt land. Det handlade om språkförskolor, språkutveckling i våra grundskolor, boenderåd, lokala trygghetssatsningar och brottsförebyggande råd samt arbets- och utvecklingscentrum. Vi har inte nått målet. Vi har inte brutit segregeringens negativa effekter, men kuggarna har tagit. Politiken har gjort skillnad. Behoven av försörjningsstöd har minskat. Den öppna arbetslösheten har minskat. Utbildningsnivån har ökat. Mycket återstår att göra. Vi måste ha tålamod. Vi måste arbeta vidare. Vi kan inte gå in på ett systemskifte. Jag fick mejl häromdagen från ett stort antal unga folkpartister som skrev att politiken misslyckats sedan 1994. Sedan presenterade de sin statistik, men de tog ett annat år. De tog 1990 som startår. De tog ett år som låg före den ekonomiska katastrof som jag berättade om när hundratusentals människor fick lämna sina jobb. Jag känner inte igen Folkpartiet på den punkten. De vill berätta en annan historia. De vill svartmåla. Det är inte genom att svartmåla som vi bryter segregationen. Det är inte genom att kalla människors bostadsområden för ghetton som vi bryter segregationen. Då skapar vi bara ett vi och ett de. Storstadspolitiken har gått in i sin andra fas med lokala utvecklingsavtal mellan kommuner och staten, samverkansöverenskommelser mellan kommuner och staten. På så sätt kan vi göra nya satsningar. På så sätt kan vi via Skolutvecklingsmyndigheten skicka extra stöd till skolorna att satsa i våra utsatta stadsdelar. Arbetsförmedlingen kan göra extra satsningar i de områdena, och det ska också göras. Avidentifierade ansökningshandlingar ska nu spridas ut i våra kommuner. En upprustning av miljonprogrammet ligger framför oss. Polisen gör extra satsningar i våra utsatta stadsdelar. Jag hoppas få komma tillbaka med ytterligare områden där vi fortsätter vårt arbete i de utsatta stadsdelarna med jämlika villkor som utgångspunkt. 0416079977115 N 2010-01-01 00:00:00 88766 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0915/#anf1