<anforande>
<dok_hangar_id>2347892</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09143</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:143 Fredagen den 16 juni</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>143</dok_nummer>
<dok_datum>2006-06-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa fiskeripolitiska frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2556BD2C-EB07-4449-8A2E-8C1796CEB282</anforande_id>
<anforande_nummer>95</anforande_nummer>
<talare>LARS-IVAR ERICSON (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Genom ett missförstånd hamnade jag på talarlistan för fiskeripolitiken. Det var minknäringen som min anmälan till talarlistan avsåg. Men eftersom det finns en koppling mellan fisk och mink bestämde jag mig ändå för att ta vara på den här tiden. Jag ska inte prata minkpolitik. Det tar vi senare.
Jag tycker att fiskerinäringen är en viktig framtidssektor i Sverige, och det är oroväckande när vi de senaste åren har sett rubriker i massmedier som ger en negativ framtidsbild av svenskt fiske. Det har stått så här i tidningarna i Skåne: Kontroller kostar mer än fisket ger. Yrkesfisket på sydkusten i kris. Yrkesfiskare hårt trängda. Rödlistning av ålen.
Ja, uppräkningen skulle kunna fortsätta.
Det är inte lätt att vara yrkesfiskare i dag i Sverige. Det är fiskestopp, byråkrati, blanketter, larmrapport, förbud. Jag är beredd att instämma i åsikten att det var bättre förr. Men hur skulle det då kunna bli bättre? Jag tror att det finns två nyckelord. Det första är "regelförenklingar". Och då handlar det inte bara om själva fisket, alltså utövandet av fisket, utan också om det som kommer efteråt. Det skulle bli lättare för vanliga fiskare att förädla och sälja fiskeprodukterna. Och den småskaliga livsmedelsförsäljningen måste då omgärdas av rimliga regler.
Ett annat ord som är viktigt är "samverkan", samverkan på olika områden. Det gäller exempelvis åtgärder för att stoppa tjuvfiske och svartfiske. Marinen, Kustbevakningen, polisen och fiskarna skulle tillsammans kunna göra mycket mera insatser för att stoppa det som sker utanför våra kuster.
Så några ord om ålfisket. Vi kan tänka på hur det var 30 år tillbaka i tiden. Nu får man bara en femtedel så stora fångster. Vad gör man åt det? Ja, stopp för blankålsfiske är inte lösningen. Förutom fortsatt utplantering behövs det mera kunskap om denna mystiska fisk, dess liv och leverne i svenska vatten. Genom mera kontakter med universitet och högskolor skulle man kunna få fram en handlingsplan för hur ålfiskare ska agera för att säkra arten och ändå behålla fisket. Och länderna kring Östersjön skulle kunna samarbeta betydligt mera när det gäller ålfiskets framtid.
Herr talman! Det här var några tankar från en katt bland fiskeripolitikens hermeliner. Precis som katter tycker jag om fisk och fiskare, och jag vill då varna er för att ha en övertro på forskare och på myndigheter när det gäller fiskeripolitik. Lyssna i stället mera på de gedigna erfarenheter som 2 000 svenska yrkesfiskare har. För de har flera dagar i veckan kontakt med havsmiljön, det som det handlar om. Det är alltså en kontakt som aldrig kan ersättas av dem som sitter vid sin skrivbordsdator eller vistas i laboratoriet.
</anforandetext>
<intressent_id>0745594497101</intressent_id>
<rel_dok_id>GT03171</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>101570</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09143/#anf95</protokoll_url_www>
</anforande>
