2347892 GT09143 Riksdagens protokoll 2005/06:143 Fredagen den 16 juni 2005/06 143 2006-06-16 00:00:00 Nationell klimatpolitik i global samverkan föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 7AAEC5F8-FBB0-42B3-8529-A9C3490B1F22 4 SVEN GUNNAR PERSSON (kd) kd Fru talman! Det är väl egentligen i ingen annan stor fråga som det blir så tydligt att vi hör samman alla människor på jorden, att vi delar samma öde. Vi var på ett klimatseminarium hos Världsnaturfonden häromdagen några stycken. Dennis Pamlin som är en skicklig medarbetare där hade just kommit från en resa. Han sade med en hälsning från en kvinnlig kollega från Fijiöarna: Hälsa dem i Sverige att mitt land håller på att försvinna! Vi har alla läst om vilka konsekvenser som utsläppen av växthusgaser och klimatförändringarna håller på att få. Det gemensamma ödet och att vi hör samman blir ju särskilt tydligt för dem som har det svårast, de mest utsatta, människorna i södra Afrika. Det ger oss naturligtvis ett särskilt ansvar, i solidaritet med nuvarande och kommande generationer, att ta itu med saken och göra det vi kan. Men också Europa berörs. Vi har läst i tidningarna den här veckan om hur vattenbristen börjar bli väldigt hotande i södra Europa, delvis beroende på klimatförändringar men naturligtvis också av andra skäl. De scenarier som spelas upp när man drar ut linjerna innebär dock att södra Europa kommer att få det väldigt tufft. Också konsekvensanalyser av vad detta skulle komma att innebära i Sverige inom några år visar att till exempel Mälardalen vid ett starkt förändrat klimat kommer att bli utsatt för stora översvämningar och stora påfrestningar med erosion och jordbruksmark som tas ur produktion. Detsamma gäller södra Sveriges kuster. Låt oss så från Afrika, Fijiöarna, Europa och Mälardalen gå till de smältande polarisarna och permafrosten. Vi har läst om detta. Frågan är vad vi klarar att göra och på vilken nivå vi gör det. Vi måste göra insatser på alla nivåer, men detta är väldigt mycket ett globalt problem som måste finna lösningar globalt, med åtaganden från de stora aktörerna och de stora utsläpparna. Vi måste också gå före nationellt. Det handlar om teknikutveckling, att sprida bra teknik. De länder som nu är i en kraftig expansionsfas måste få hjälp och möjligheter att använda bästa möjliga teknik, att göra tekniksprången och inte behöva gå den smutsiga omväg som vi har gjort i västvärlden. Det finns teknik i ganska stor omfattning. Forskare i Princeton har pekat på 15 viktiga miljötekniker som finns på kommersiell basis och som, om de kunde användas, skulle ge en väldigt kraftfull koldioxidreduktion. För oss i den rika världen handlar det om att vara med och med finansiering, såddkapital, forskning och utveckling och biståndsinsatser ge stöd och hjälp så att den befintliga tekniken och den framtida tekniken faktiskt kommer till användning. Klimatfrågan kommer också att få säkerhetspolitiska och utrikespolitiska konsekvenser om scenarierna blir verklighet med stora migrationsströmmar. Det handlar om demokratifrågor, säkerhetsfrågor när det gäller Mellanöstern och beroendet av den ryska gasen. Handeln med utsläppsrätter måste bli ett globalt system där flera blir med. Vi måste dock ta itu med de uppenbara utmaningar som är möjliga för oss att ta tag i med en gång. Det handlar om flera av de frågor som både Lars Lindblad och Lennart Fremling har berört - transportsektorn, att den fortsatta utvecklingen mot bränslebyten blir verklighet, att inte bara den första generationens biobränslen utan också den andra och tredje så snabbt det bara går kommer fram. Det handlar om att livscykelanalyser, well-to-wheel -analyser, blir vägledande så att vi inte kör in i återvändsgränder och långsiktigt fastnar i system som inte ger den effekt som de skulle kunna göra. Självklart måste det vara undantag när man i offentlig upphandling av bilar köper en icke-miljöbil. Man måste då bevisa varför man behöver en icke-miljöbil. Även förmånsvärdena måste på sikt helt relateras till koldioxidutsläppen. Sparande och effektiviseringar är naturligtvis en oerhört viktig del i det nuvarande och framtida klimatarbetet. Den icke producerade nedsmutsande terawattimmen, megawattimmen eller kilowattimmen är naturligtvis den bästa. Här har flera partier intressanta förslag om vita certifikat och negawatt. Det finns stor potential i industrins byggnader, i vanliga bostadshus och när det gäller elprylar. Någon sade att om man kunde sänka standbyfunktionerna på de prylar som säljs och har sålts till 1 watt skulle man i Europa kunna spara 90 terawattimmar, vilket är mer än den svenska produktionen från kärnkraften. Vi måste också ha en koldioxidminimalistisk energiproduktion där vi fortsätter att effektivisera och satsa på vattenkraften utan att bygga ut de orörda älvarna och där även den småskaliga vattenkraften har sin plats. Där ska också ingå de förnybara energislagen sol, vind och våg, kraftvärmesatsningar och den icke hållbara men under en övergångsperiod nödvändiga kärnkraften. EU är en viktig aktör. Vi vill att EU ska ha tydliga mål för 2020 och 2050 - 30 % respektive 80 % - och delmål för 2030 och 2040 samt även ett mål för 2100. Det kräver åtaganden, men det kräver kanske också sanktionsmöjligheter mot dem som inte uppfyller sina åtaganden. Det kräver styrmedel och utveckling av handel med utsläppsrätter. Det gäller tilldelningsfasoner. Det gäller taken. Det gäller att transportsektorn kommer in. Det gäller kraftfulla program för forskning och utveckling och kommersialisering. Det behövs, vilket vår EU-parlamentariker har föreslagit, finansiella instrument, multilaterala program med bland annat Kina och Indien där man bör avsätta åtminstone 5 miljarder euro per år till fonder som kan vara med och utveckla miljövänlig teknik. Det handlar om fordonsindustrin. Överenskommelser som inte uppfylls ska bli bindande. Det handlar om transportsystemen i Europa. Det är upprörande att tågtrafiken och godstrafiken på tåg inte fungerar bättre ned genom Europa, att det tar så lång tid och är så låg genomsnittshastighet. Flyget ska naturligtvis också in i utsläppshandeln på ett eller annat sätt och subventionerna till fossilenergi bort. I Sverige står vi naturligtvis inför stora utmaningar att ta vår del av ansvaret. Den proposition som vi behandlar i dag har ett konkret förslag, som vi hört, nämligen att utsläppsmålet för 2010 ligger fast och att väldigt mycket ska göras inför nästa kontrollstation 2008. Vi kristdemokrater tycker att det är viktigt att det blir en bred förankring av det arbetet, att det blir en parlamentarisk energi- och klimatkommission eller -utredning som före, under och efter kontrollstationen arbetar med dessa frågor för största möjliga förankring - ett samlat grepp. Jag tror också att vi kommer att se behov av partnerskap, investeringsstöd och pilotanläggningar för att få fram tillräckligt med alternativt bränsle, för att skapa kapacitet. Det kommer att behövas fortsatt forskning och utveckling. När det gäller styrmedel måste först och främst de kontraproduktiva bort - som fastighetsskatten, som vi hörde om - men det måste också till andra. Vi är också väldigt positiva till klimatinvesteringsprogrammen. De ger resultat. Det behövs också riskkapital och exportstöd. Vi står inför stora utmaningar att fånga upp, bejaka och bygga vidare på den positiva vilja som finns hos svenska folket att vara med och ge sitt bidrag till en bättre utveckling och minskade klimatutsläpp. Jag vill med det anförda yrka bifall till reservation 51. (Applåder) 0758217192418 GT03172 N 2010-01-01 00:00:00 101479 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09143/#anf4