2347892 GT09143 Riksdagens protokoll 2005/06:143 Fredagen den 16 juni 2005/06 143 2006-06-16 00:00:00 Nationell klimatpolitik i global samverkan föredragning av utskottsärende med eventuell debatt E0094417-ECFC-4461-9C7E-0471C6C3338C 3 LENNART FREMLING (fp) fp Fru talman! Frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska mänsklighetens klimatpåverkan är en av de viktigaste frågor som svenska politiker ställs inför över huvud taget. Globala klimatförändringar som orsakas av människan är ett av vår tids största miljöhot. Halten koldioxid i luften har ökat med ungefär 30 % sedan mitten av 1800-talet. Utsläppen av koldioxid från fossila bränslen har ökat över tiden. Medeltemperaturen på jorden har stigit under de senaste åren. Det finns en djup moralisk dimension i klimatfrågan, för klimatfrågan är mycket långsiktig. Vi måste ta hänsyn till kommande generationer. Naturvetenskapligt sett är frågan av global karaktär, så vi måste ta hänsyn till hela mänskligheten. Konsekvenserna av utsläpp av olika växthusgaser är inte helt förutsägbara. Vi måste alltså tillämpa försiktighetsprincipen. Därför är frågan mycket svår att överblicka. Trots det bör vi sätta upp mål för utsläppsminskningar till 2020, 2030, 2040, 2050 och 2100, mål som ska gälla för Sverige, för i-länderna, för EU och globalt. Vi får inte skjuta alla obekväma beslut på framtiden, för då blir problemen mycket större för kommande generationer. Nu har vi chansen att göra planerade nedtrappningar. Annars riskerar kommande generationer att hamna i ett kaos framtvingat av naturen. Genom att ta fram ett sådant underlag och driva frågorna internationellt kan Sverige bidra till utvecklingen. Sverige har en stolt historia i det internationella miljöarbetet genom FN:s miljökonferens 1972 i Stockholm, här i denna lokal, och arbetet med FN:s klimatpanel som leddes av professor Bert Bolin under många år och hade stor betydelse vid Riokonferensen 1992. Vi har också haft skickliga miljöministrar i Anna Lindh och Kjell Larsson. Såvitt jag kan bedöma har också Lena Sommestad gjort ett gott internationellt arbete. Samtidigt måste vi vara realistiska och inse att det sker en maktförskjutning i en sådan här global fråga så att makten i dag främst ligger hos USA, Kina och Indien. Sverige bör ändå inte avstå från att lägga konkreta förslag för utvecklingen hundra år framåt och även föregå med gott exempel. Vi vet någotsånär vad naturen kommer att kräva hundra år framåt, och vi måste föregå med gott exempel och försöka värna om en planerad nedtrappning av utsläppen. Det var den internationella nivån. På den nationella nivån tycker vi att regeringen har agerat för långsamt. Det nu gällande grundläggande klimatpolitiska beslutet fattades av riksdagen 2002. Då fastställdes att klimatarbetet skulle följas upp med kontrollstationer 2004 och 2008. Rimligen avsåg riksdagen med sitt beslut att regeringen skulle återkomma till riksdagen under 2004, men så har inte skett. Inte ens i samband med miljömålspropositionen våren 2005 behandlade regeringen klimatmålen. För detta förtjänar regeringen allvarlig kritik. I dag har vi att behandla en mycket mager proposition som alltså borde ha kommit för två år sedan. Den innehåller egentligen ingenting annat än att klimatmålet till 2010 ligger fast. På denna proposition har Folkpartiet svarat med en motion som innehåller ett omfattande klimatprogram. Den beskriver vår inställning tydligt, och utskottets betänkande är också tydligt. Därför behöver jag inte ta kammarens tid i anspråk med mer än ett enda yrkande. Jag yrkar bifall till reservation nr 51 som bifaller yrkande 22 i min motion. Det handlar om att energibesparande investeringar inte får leda till höjd fastighetsskatt, för det ger fel signaler till allmänheten. Folkpartiet har en stolt historia när det gäller ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och motionerade om det redan på 1960-talet. När det gäller utsläppen finns det två effektiva ekonomiska styrmedel, nämligen miljöskatt och utsläppsrätter. Genom EU har vi nu äntligen fått pröva systemet med utsläppsrätter som vi från Folkpartiets sida har föreslagit i mer än tio år. Det finns dock en grundläggande princip som måste ändras för att systemet ska fungera på bästa sätt. Rätterna bör fördelas genom försäljning, lämpligen på auktion, och inte som nu gratis till dem som gjort tidigare utsläpp. Regeringen har också noterat detta i proposition 184 och avser att föreslå nödvändiga ändringar i EU:s handelsdirektiv. Jag skulle gärna vilja fråga miljöministern: När kommer de förslagen att läggas till EU? Och hur kommer man att göra för att driva på förändringar i EU:s handelsdirektiv? Nu gäller det att gå igenom alla sektorer och systematiskt begränsa deras utsläpp. Regeringen har under 2004 beslutat om tilldelningen till den handlande sektorn för den första treårsperioden, alltså perioden 2005-2007, utan att samtidigt redovisa planerna för övriga sektorer. Och alldeles nyligen har regeringen beslutat att tilldelningen kan bli upp till 25,2 miljoner utsläppsrätter årligen under nästa femårsperiod. Detta innebär att den handlande sektorn tillåts öka sina utsläpp rätt kraftigt sedan jämförelseåret 1990 och även får fler utsläppsrätter för nästa period än under innevarande period. Transportsektorn verkar inte klara av att minska sina utsläpp. Då är frågan om hushållen och övrig industri verkligen kan minska så mycket att Sverige minskar de totala utsläppen. Det är en allvarlig brist i regeringens politik att man inte redovisat helheten för riksdagen i ett sammanhang. Vi behöver en överblick och en helhetssyn. Därför vill jag fråga miljöministern: När kommer en sådan presentation av helheten med alla sektorer och alla växthusgaser? Och: Vilka styrmedel tänker regeringen tillgripa för att nå de nödvändiga begränsningarna inom transportsektorn och inom övrigsektorn? Det svenska målet är formulerat till att halten växthusgaser i atmosfären ska vara lägre än 550 ppm. Internationellt brukar man använda målet att temperaturhöjningen ska begränsas till två grader. Regeringen uttrycker sig i propositionen positivt om detta mål men föreslår inte något riksdagsbeslut om detta, vilket förvånar mig. Även för etappmålet 2020 uttalar sig regeringen utan att föreslå ett riksdagsbeslut. I vår motion har vi sådana yrkanden, nr 5 och nr 7, och de har vi fullföljt i reservationerna 15 och 17. Det är viktigt att den svenska klimatpolitiken är förankrad i Sveriges riksdag. Det skulle ge en långsiktighet i spelreglerna, en styrka i internationella förhandlingar och en tyngd i klimatpolitiken som annars saknas. Att som regeringen i denna proposition endast peka på regeringens inriktning utan att fastställa politiken via riksdagsbeslut försvagar svensk klimatpolitik. Jag skulle vilja fråga miljöministern: Varför vill regeringen inte ha riksdagsbeslut om dessa två frågor? Fru talman! Vi fick till slut den sedan länge utlovade klimatpropositionen som utgör 2004 års kontrollstation. Denna försening visar hur svagt samarbetet varit mellan Socialdemokraterna och samarbetspartierna. Sverige behöver nu en handlingskraftig regering som målmedvetet utvidgar samarbetet punkt för punkt såsom allianspartierna gör. De som vill ha en handlingskraftig regering som är beredd att använda marknadsekonomiska styrmedel på rätt sätt i miljöpolitiken behöver inte tveka utan bör rösta på Folkpartiet. 0599003208801 GT03172 N 2010-01-01 00:00:00 101478 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09143/#anf3