<anforande>
<dok_hangar_id>2347890</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09142</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:142 Torsdagen den 15 juni</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>142</dok_nummer>
<dok_datum>2006-06-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Pris- och löneomräkningsfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>09B2BC89-6A0F-4332-B3B5-AB8BE9F50AA5</anforande_id>
<anforande_nummer>163</anforande_nummer>
<talare>LENNART KOLLMATS (fp) replik</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag bara noterar, och det kan vem som helst göra som läser betänkandet, att ett tillkännagivande mig veterligt alltid har varit oerhört mycket starkare än ett särskilt yttrande. Det trodde jag att det var även i Tasso Stafilidis vokabulär. Men det är möjligt att det är någon annan tankegång bakom det hela.
Om man nu fick med sig socialdemokratin på detta kan jag inte förstå varför inte hela utskottet kunde ha enats om ett tillkännagivande. Det hade ju varit mycket bättre och oerhört starkt att ha sex partier - fortfarande har ju Miljöpartiet beklagligtvis valt att avstå från att vara med i kulturutskottet - som ställde upp på detta tillkännagivande. Det hade också varit starkare med tanke på att vi de facto inte vet vad vi har för regering i början på oktober detta år.
</anforandetext>
<intressent_id>0627722735100</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01KrU27</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>101458</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09142/#anf163</protokoll_url_www>
</anforande>
