<anforande>
<dok_hangar_id>2347890</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09142</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:142 Torsdagen den 15 juni</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>142</dok_nummer>
<dok_datum>2006-06-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>24C803FF-4F9B-416F-9B56-F2E9834D7976</anforande_id>
<anforande_nummer>117</anforande_nummer>
<talare>Vice statsminister BOSSE RINGHOLM (s) replik</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Först är det så att den medicinska sakkunskapen naturligtvis ska finnas hos myndigheten. Man kan inte begära att organisationerna ska stå för den. Det är myndigheten som ska stå för den typen av expertis.
Sedan är det ganska vanligt - det finns många exempel på det - att en länsmyndighet kan vara avgörande för frågor i flera eller i alla län i landet. Det är ganska vanligt till exempel på skatteområdet, där man har speciella frågor. Vi har exempelvis en myndighet på skatteområdet i Ludvika som hanterar momsfrågor för alla delar av Sverige trots att det bara är i en del av den myndigheten. Det är ingen ny praxis på något sätt.
</anforandetext>
<intressent_id>0552112259207</intressent_id>
<rel_dok_id>GT03147</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>101412</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09142/#anf117</protokoll_url_www>
</anforande>
