2347890 GT09142 Riksdagens protokoll 2005/06:142 Torsdagen den 15 juni 2005/06 142 2006-06-15 00:00:00 Tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher föredragning av utskottsärende med eventuell debatt BAF59432-EA93-4DC5-AA96-1B21D18ECE56 113 Vice statsminister BOSSE RINGHOLM (s) s Fru talman! Till att börja med vill jag gärna uttrycka min tillfredsställelse och glädje över att det finns ett så uppenbarligen brett stöd i kammaren för den lag om tillståndsplikt för vissa kampsporter som regeringen har föreslagit. Jag vill gärna understryka - som flera har gjort i debatten - att det inte handlar om att dra all kampsport över en kam. Det handlar framför allt om att försöka få till stånd en modern lagstiftning eftersom det proffsboxningsförbud vi har haft sedan över 35 år tillbaka inte längre fungerar. Det har tillkommit nya sporter under hand som har till och med en våldsammare karaktär än proffsboxningen. Det går inte heller att göra en lista där man lägger till sporter. Många frågar efter listan. Vilka sporter kan i fortsättningen inte vara tillåtna, och så vidare? Sporterna ändrar karaktär, och därför måste lagen ha en allmängiltig utformning. Som både Göran Persson i Simrishamn, Lennart Kollmats, Birgitta Sellén och andra har sagt är det de medicinska riskerna som har varit avgörande för regeringens bedömning av vilka sporter som ska tillståndsprövas i fortsättningen. Jag tycker att man inte nog kan understryka de medicinska aspekterna. Jag har i diskussionen hört, bland annat från Kent Olsson, ett sätt att underskatta de medicinska riskerna som jag tycker är beklagligt. Det handlar naturligtvis om unga människors liv och situation som kanske inte omedelbart återverkar på deras medicinska situation och status, men de kan ha ganska förfärande effekter om 10-30 år. Därför ska man definitivt inte underskatta de medicinska konsekvenserna och riskerna. Det sades också här, från bland annat Kent Olsson, att det är dubbelmoral att det finns proffsboxning eller andra typer av motsvarande sporter utomlands. Det är inget som vi från svensk sida kan reglera. Det är ett märkligt argument att det är bra att tillåta proffsboxning eller motsvarande andra våldsamma sporter därför att de ändå finns utomlands. Med samma logik kan vi tillåta narkotika i Sverige eftersom den bevisligen tillåts i vissa andra länder. Bara den parallellen visar hur undermåligt argumentet är. Några har ställt frågan om vilken typ av myndighet som behövs för att pröva den typen av sporter i fortsättningen. Bland annat Socialstyrelsen har föreslagits. Man kan naturligtvis överväga olika typer av myndigheter. Skälet till att regeringen har stannat vid en länsstyrelse är att en länsstyrelse oftast är en myndighet som har att hantera olika typer av tillstånd. Socialstyrelsen är mer en myndighet som ägnar sig åt konsulterande verksamhet och gör andra typer av bedömningar och är inte en tillståndsmyndighet i den bemärkelsen. Den mer specifika medicinska kompetensen finns naturligtvis på olika håll i samhället men måste byggas upp oavsett vilken myndighet som har valts. Regeringen har i det fallet stannat vid att föreslå en länsstyrelse. Vi tror att det räcker med en länsstyrelse för att få en likartad bedömning över hela landet. Det handlar framför allt om att man i ett initialskede får en praxisutformning i länsstyrelsen som gör att det går relativt smidigt i fortsättningen, när man väl har gjort de grundläggande medicinska bedömningarna. Det har också framförts i debatten här och i några av reservationerna att man bara skulle åtala arrangörerna och inte deltagare och funktionärer. Jag skulle gärna vilja understryka att alla som deltar i den här typen av arrangemang, oavsett om man är arrangör, aktiv eller funktionär, har ett individuellt ansvar för sin medverkan. Det är därför rimligt att alla behandlas på samma sätt. Lars Wegendal har bland annat tagit upp diskussioner om de så kallade skadorna och diskussionen där man säger att i idrottens försäkringsstatistik kan man inte se att just boxning och kampsporter är mer företrädda än andra. Precis som Lars Wegendal sade är det inte någon tillförlitlig statistik. Det försäkringsbolag som idrotten använder sig av har som praxis att över huvud taget inte ens teckna försäkringar för exempelvis vissa typer av fullkontaktskarate. Det gör att det inte finns någon fullständig statistik från berörda försäkringsbolag i det här läget. När man gör jämförelser med andra sporter måste man dessutom, såsom det sades, konstatera att det i andra sporter handlar om olyckshändelser, inte någonting som är accepterat enligt regelverket. En viktig aspekt är också att andra sporter som ibland drabbas av olyckor, typ ridsport och ishockey, har en helt annan omfattning på både tränings- och tävlingstillfällen, ett helt annat antal aktiviteter, än de relativt få kampsporter som vi i praktiken talar om och som har ett relativt begränsat antal utövare. Det här är en lagstiftning där man inte kan göra en lista där man förbjuder ett antal sporter, utan det finns möjlighet att via en prövning tillåta vissa sporter och andra får då inte tillstånd. Det är klart att lagstiftningen då måste ha en allmän karaktär. Om man kan utgå från att det mycket väl kan bli förändringar i många av de sporter som organisationerna själva bestämmer tävlingsreglerna för i framtiden, och som kan justera sina tävlingsregler, måste naturligtvis den myndighet som ska hantera det här i fortsättningen också vara konsekvent i sin tillämpning av kriterierna för de medicinska risker som man vill bedöma i fortsättningen. Jag vill till sist säga att idrotten, som är vår största folkrörelse, skänker väldigt mycket glädje och mycket spänning för många människor. Denna glädje och spänning som idrotten skänker vill vi gärna värna om. Det innebär att vi också vill ha en idrott där utövarna kan känna sig trygga och säkra. Då är inte minst de medicinska säkerhetsaspekterna i den typ av kampsporter som vi här talar om oerhört värdefulla. Precis som har sagts från flera i debatten här är det oerhört viktigt att konstatera att det inte är fråga om att ha ett generellt förbud mot all form av kampsport, vilket en del försöker framställa det som. Det är ganska missledande, och jag utgår från att det är avsiktligt som man missleder allmänheten när man gör den typen av påståenden. Det är fråga om att just understryka att idrotten har ett eget stort ansvar via det regelverk som de olika organisationerna fastställer, men samhället lägger ut allmänna säkerhetskrav och medicinska krav, som rimligen då ska följas upp av en myndighet, i det här fallet en länsstyrelse, och alla ska behandlas lika. Vi ska självfallet inte medverka till varken någon byråkratisering, höga avgiftsnivåer eller annat. Jag är säker på att när det väl har etablerats en praxis är det en ganska smidig hantering i fortsättningen. Avsikten är inte att den som har en viss typ av sport ska söka för vartenda evenemang och varje tillfälle under åren framöver, utan när man väl får den etablerade praxisen kommer det att kunna löpa ganska smidigt. Med det, fru talman, vill jag bara till sist konstatera att vi på det här viset kan övergå från en lagstiftning och ett förbud mot proffsboxning, som tyvärr är helt obsolet i dagsläget eftersom det har kommit så många nya sporter, över till en mer modern lagstiftning, som nu täcker hela det här området och behandlar alla på ett likvärdigt sätt i fortsättningen. 0552112259207 GT03147 N 2010-01-01 00:00:00 101408 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09142/#anf113