<anforande>
<dok_hangar_id>2347890</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09142</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:142 Torsdagen den 15 juni</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>142</dok_nummer>
<dok_datum>2006-06-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F858EF36-56A6-4786-B636-12BEF55BECC9</anforande_id>
<anforande_nummer>103</anforande_nummer>
<talare>LARS WEGENDAL (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! För cirka fem år sedan beslutade riksdagen efter ett förslag från ett enigt kulturutskott om ett tillkännagivande till regeringen där riksdagen uppmanade regeringen att genomföra en utredning kring kampsporterna och därefter återkomma till riksdagen med ett förslag om en ny lagstiftning.
Bakgrunderna till tillkännagivandet var flera. Under flera år har vi i kulturutskottet behandlat motioner och debatterat förslag kring den gällande lagstiftningen, som förbjuder professionell boxning i Sverige. Några enstaka motionärer, förvisso ganska högljudda och medialt uppmärksammade, hade genom åren velat upphäva förbudet. Andra, mindre uppmärksammade, ville ha kvar förbudet. Återigen andra ville se över lagstiftningen med anledning av att lagstiftningens bakomliggande motiv hade förändrats och föråldrats. Man uppmärksammade också att andra kampsporter och kampsportsvarianter hade börjat dyka upp i landet, kampsporter som man uppfattade som minst lika riskfyllda för utövarna som den professionella boxningen men som den nuvarande lagstiftningen inte omfattar.
Bakgrunden är också att riksdagen vid ett flertal tillfällen haft omröstningar om det skulle vara tillåtet med professionell boxning i Sverige eller inte. Vid samtliga tillfällen som riksdagen röstat i denna fråga har det funnits en överväldigande majoritet för att bibehålla förbudet.
Till bakgrunden hör vidare den av regeringen tillsatta utredningen som avlämnade sitt betänkande i mars 2003. Utredaren föreslog där en reglering med krav på tillstånd av polisen enligt ordningslagen för offentliga tillställningar som innehåller tävling eller uppvisning i kampsporter med slag eller sparkar riktade mot motståndarens huvud.
Utredarens förslag möttes vid remissbehandlingen av viss kritik. Främst var det invändningar mot förslaget att knyta regleringen till ordningslagen, och vissa remissinstanser förordade en särskild lag. I utredningen gjordes emellertid en mycket god genomgång av befintliga kampsporter, idrotternas eget regelsystem, riskerna för utövarna av olika kampsporter samt omfattningen av de olika kampsporterna.
Fru talman! Låt mig så gå över till regeringens förslag till ny lagstiftning, till utskottets förslag med anledning av propositionen och till några kommentarer till de reservationer som finns i betänkandet.
Regeringen föreslår att alla kampsporter som tillåter slag, sparkar eller annat våld som träffar huvudet bör regleras. Alla vi som har insikt om idrottens natur vet att idrottslig verksamhet kan innebära risker för utövaren att skada sig. Ofta är också idrottaren införstådd med riskerna. Men liksom i all riskfylld verksamhet bör vi göra en bedömning av var gränsen går mellan individens rätt att bestämma över sin egen handling och samhällets ansvar för att skydda honom eller henne. Naturligtvis är det alltid i första hand den enskildes eget beslut och ansvar vad han eller hon vill utsätta sig för och vilka hälsorisker han eller hon vill ta.
Vi som hävdar behovet av en reglering menar att det även fortsättningsvis bör vara det allmännas ansvar att människor inte utsätter sig för orimliga risker för allvarliga skador. Att utsätta sig för slag, sparkar och annat våld mot huvudet innebär stor risk för skador av både akut och långsiktig karaktär. Huvudargumentet för att införa en reglering av kampsporter som tillåter våld som träffar huvudet är just risken för att utövaren ska drabbas av hjärnskador.
Detta argument hör man ofta bemötas med att det även i andra sporter finns skaderisker, och det är riktigt, även om man säkert kan ifrågasätta den statistik som dessa argument bygger på. En sak är säker, de idrotter som har regelverk som uttryckligen tillåter slag, sparkar och annat våld som träffar huvudet ger automatiskt ett skadepanorama som på ett mer påtagligt sätt innefattar risk för hjärnskador.
Fru talman! Regeringen och utskottet föreslår alltså inte att alla kampsporter ska regleras utan endast den kampsport som i sitt regelverk tillåter slag, sparkar och annat våld mot huvudet. I den allmänna debatten har det ibland varit svårt att se denna gränsdragning. Många som varit motståndare till den föreslagna regleringen har, medvetet eller omedvetet, dragit alla kampsporter över en kam, vilket jag ser som djupt olyckligt.
Jag är fullt medveten om den fantastiska verksamhet som bedrivs i många föreningar runtom i landet. Jag ser dessa föreningars sociala funktion, deras integrerande funktion och deras ungdomsverksamhet. Jag ser också att medlemsantalet i många föreningar ökar. Och jag ser alla dessa idrottsledare som gör en beundransvärd insats. Samtidigt ser jag att vissa av kampsporterna tillåter slag, sparkar och annat våld mot utövarens huvud. Det är i dessa sporter regeringen, utskottet och jag vill införa en reglering just för att öka säkerheten för dem som utövar sådana kampsporter eller varianter av dem.
Det har också framförts synpunkter om att vissa kampsporter ska behöva söka tillstånd. Främst har diskussionen förts om de idrotter som ingår i förbund som i sin tur ingår i Riksidrottsförbundet, att de skulle behöva regleras. Det är en synpunkt som jag i sig har förståelse för. En av utgångspunkterna för den föreslagna regleringen är emellertid att den ska tillämpas lika för alla kampsporter som i sina regler tillåter slag, sparkar och annat våld mot huvudet, oavsett kampsporternas organisatoriska tillhörighet, och, framför allt, över tiden. Därför är det omöjligt att särbehandla just de kampsporter som ingår i förbund som ingår i Riksidrottsförbundet.
Det skulle också innebära att Riksidrottsförbundet i realiteten fick ta på sig uppgiften att pröva om kampsportens tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser ger en godtagbar säkerhet för deltagarna. Dessutom skulle de tvingas kontrollera om regler och bestämmelser ändras efter hand. Det skulle bli en märklig ordning med två tillståndsgivare och det skulle säkert innebära både mer byråkrati och svårigheter att upprätthålla samma bedömningsgrunder.
Ett annat argument som lyfts fram i debatten är att det är fel att politiken bestämmer idrottens regler. Jag kan se det resonemanget i några av de motioner som behandlas i betänkandet. Det utskottet gör är att tillstyrka det resonemang som regeringen för vad gäller acceptabel säkerhetsnivå för utövarna. Vi menar, liksom regeringen, att en acceptabel säkerhetsnivå ligger i linje med den säkerhetsnivå och de säkerhetsföreskrifter som finns inom amatörboxningen och inom de idrotter som organiseras i förbund som ingår i Riksidrottsförbundet. Inom parentes bör nämnas att den nivån är densamma som utredningen 
Kampidrott i fokus
 kom fram till.
När det gäller den tillståndsgivning som regeringen föreslår, och som utskottet ställer sig bakom, ska tillståndsmyndigheten naturligtvis fatta sina beslut utifrån innehållet i de ansökningar som de olika kampsportsarrangörerna eller förbunden inlämnar, alltså vilken säkerhetsnivå man har för den enskilde utövaren vid evenemanget.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis kommentera några av de reservationer som finns i betänkandet. Moderaterna biträder i varje fall tankarna bakom den nya lagen. De skriver i reservationen att syftet med lagen bör vara att komma åt oseriösa arrangörer och avarter av kampsporter. Jag undrar naturligtvis vad reservanterna menar med detta. Var lägger Moderaterna sin ribba för tillåtlighet? Ligger den på någon annan säkerhetsnivå vad gäller utövarna än nivån i regeringens förslag?
Det håller inte att lite luddigt uttrycka missnöje med förslaget. Man ska kunna kräva att det ledande oppositionspartiet tar ställning till var gränsen för den enskildes säkerhet går. Vad är, med andra ord, avarter? Vilka aktiviteter menar Moderaterna är tillåtna, och vilka avarter vill de komma åt?
Vänsterpartiet vill i sin reservation behålla den nuvarande lagstiftningen, som förbjuder professionell boxning, samtidigt som de vill införa en reglering av övriga kampsporter. Det är naturligtvis en möjlig väg att gå, men det är också en väg som är föga logisk. Som jag nämnde i inledningen var just en av utgångspunkterna för kulturutskottets tillkännagivande att uppdra åt regeringen att söka finna en sammanhållen reglering för alla kampsporter, ett tillkännagivande som också Vänsterpartiet står bakom. Jag tror mig dock förstå att även om Vänsterpartiet av olika skäl kommer att yrka avslag på propositionen är de i grunden ganska nöjda med den nivå på säkerhet som propositionen beskriver.
Det är riktigt att propositionen, liksom utredningen som propositionen har som utgångspunkt, relativt utförligt beskriver säkerhetsnivåerna för bland annat matchlängd, handskarnas utformning, åldersgräns och förfarandet vid knockout. Det är emellertid det regelverk som finns för den enskilda matchen och den enskilda idrotten, och som presenteras i ansökan om tillstånd, som ska ligga till grund för tillståndsmyndighetens beslut. Det är alltså den enskilda idrottens regelverk för utövande av säkerhet som är utgångspunkten för myndighetens beslut. Det regeringen och utskottet beskriver är den acceptabla nivån av säkerhetsåtgärder samtidigt som vi säger att vissa skillnader i bedömningen måste göras på grund av de olika idrotternas skiftande karaktär.
Det finns också, fru talman, ett antal motioner där man från olika utgångspunkter vill avslå propositionen. Det finns motioner där man rakt av vill förbjuda alla idrotter som innehåller avsiktligt slag mot huvudet, men det finns även de som menar att professionell boxning bör tillåtas. Med tanke på talarlistan utgår jag från att dessa motioner kommer att diskuteras senare.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga motioner och reservationer.
</anforandetext>
<intressent_id>0700714424203</intressent_id>
<rel_dok_id>GT03147</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>101398</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09142/#anf103</protokoll_url_www>
</anforande>
