<anforande>
<dok_hangar_id>2347888</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09140</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:140 Tisdagen den 13 juni</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>140</dok_nummer>
<dok_datum>2006-06-13 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Nationellt program för energieffektivisering och energismart byggande</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>28F0F78A-69C6-4B05-BCEC-98B33B99483E</anforande_id>
<anforande_nummer>130</anforande_nummer>
<talare>MARIETTA DE POURBAIX-LUNDIN (m) replik</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Fru talman! EG-direktivet lämnar ju på många punkter stort utrymme för de enskilda medlemsländerna att utforma regelverket själva. Det är därför vi moderater vill att regeringen ska återkomma med det minimalistiska förslaget. Det ska vara kostnadseffektivt. Det ska vara icke-byråkratiskt. Det ska få fastighetsägarna positiva. Man ska involvera och lita på fastighetsägarna. Man ska kunna bygga mycket mer på frivillighet.
För Socialdemokraterna tycks lagstiftning och pekpinnar vara viktigare än att uppnå energisparåtgärder.
Därför är min fråga till Siw Wittgren-Ahl, och jag är mycket nyfiken på svaret:
Varför har regeringen, och nu utskottsmajoriteten, det vill säga Socialdemokraterna tillsammans med Vänstern - egentligen har ju Centern en reservation under den här punkten - på så många punkter gått så mycket längre än EG-direktivet kräver av Sverige? Varför har ni gjort det?
</anforandetext>
<intressent_id>0125165702713</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01BoU9</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>101179</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09140/#anf130</protokoll_url_www>
</anforande>
