<anforande>
<dok_hangar_id>2347887</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09139</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:139 Måndagen den 12 juni</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>139</dok_nummer>
<dok_datum>2006-06-12 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2005/06:401 om kris för det svenska civila samhället</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F1ADB126-933F-4689-956F-13C469AB411F</anforande_id>
<anforande_nummer>202</anforande_nummer>
<talare>ANA MARIA NARTI (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Tack statsrådet.
Anledningen till att skriva en sådan interpellation var att jag under ett antal månader var engagerad med att skriva en stor rapport om det civila samhället internationellt. Denna rapport för den interparlamentariska unionen blev ett mycket givande arbete. Det skapade en bild som är samtidigt uppmuntrande och oroande.
Den är uppmuntrande därför att det är klart att den starkaste skapande kraften i världen i dag är vanliga människors vilja att agera, hjälpa varandra och göra stora insatser. Insatserna behövs. Jag började skriva strax efter tsunamikatastrofen. Det var självklart att den våg av stora insatser som gick över världen behövde belysas. 
När man tittar på vad som händer i Sverige ser man samtidigt oroande tecken. Jag har lång erfarenhet av att arbeta tillsammans med små grupper i invandrarbefolkningen som vill göra insatser, framför allt för att finna en plats i yrkeslivet. Där ser man ett mönster. De starka kraftiga traditionella svenska organisationerna kan göra mycket stora insatser. De har stora resurser. De är rika. Tyvärr, enligt ett känt bibliskt sätt att tala, är det så att den som har den får. Den som inte har får ingenting.
Den vanliga bilden av den lilla arbetsgruppen som kämpar kring eldsjälar för att förbättra situationen är att de knäcks. De lyckas några år, men man tar inte vara på resultatet av deras arbete. De är för små och slås ut. 
Ett mycket tydligt exempel som statsrådet borde studera är vad som har hänt med stödet från EU:s sociala fonder. Under den första perioden 1995-2000 var det ett antal smågrupper som initierade och ledde projekt. Det var inte många. Det var 1 % av alla beviljade projekt, men det var ett tecken på att människorna själva ville lösa sina problem.
Nu kan ni leta efter sådana projekt. De stora, rika, tunga och traditionella organisationerna plus den offentliga sektorn har konkurrerat ut eldsjälarna. Jag tycker att det är en katastrof. 
I mitt nästa inlägg kommer jag att tala om varför jag använder så starka ord som sanera, granska och rannsaka.
</anforandetext>
<intressent_id>0283009944701</intressent_id>
<rel_dok_id>GT10401</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>101044</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09139/#anf202</protokoll_url_www>
</anforande>
