<anforande>
<dok_hangar_id>2347885</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09137</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:137 Torsdagen den 8 juni</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>137</dok_nummer>
<dok_datum>2006-06-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2005/06:430 om ansvaret för rovdjuren</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2BF0AC4F-CBB8-4ED2-974D-D6D52D0D7F7C</anforande_id>
<anforande_nummer>168</anforande_nummer>
<talare>TOMAS HÖGSTRÖM (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Som seden bjuder får jag börja med att tacka för svaret. Det är väl inte ett utförligt svar på den fråga som interpellationen handlar om, nämligen vilka åtgärder utöver det förslag som föreligger som ministern ämnar vidta för att ge människor ökad trygghet i rovdjurstäta områden. Det kanske vore bra att vara lite mer framsynt än att bara stanna vid en redovisning av vad som redan i många fall har beslutats.
Att frågan är besvärlig för regeringen är en sak. Det är väl därför svaret i vanlig ordning går ut på att det har gjorts lite, att en utredning är tillsatt och att vi får vänta på vad den kommer fram till. Det är en sak.
Det är en helt annan sak att människor i områden där varg etablerar sig känner oro, frustration, ja, rentav rädsla. Deras situation förtjänar att tas på allvar och ska inte avfärdas med det vanliga svaret från regeringsföreträdare: Det har tillsatts en utredning.
Vargfrågan framstår för dem som bor i de områden där det finns varg som en vi-och-de-fråga, där "vi" är de som bor i vargområden. Det är familjer som vill bo nära naturen. Det är glesbygdsboende småbrukare, jägare, skogsägare, människor med och utan djur. "De" står för boende utanför vargområden, byråkrater, akademiker från storstäderna, tyckare som lever långt ifrån den vardag som boende i vargområden vistas i. Det är uppfattningen bland dem som bor i rovdjurstäta områden.
Jag tycker att det är fel att avfärda deras oro med förslag om att sätta pinglor på hunden eller, som en socialdemokratisk riksdagsledamot föreslog, att man skulle importera 30-40 nya vargar från Ryssland. Förslag av det här slaget bekräftar den bild av vargfrågan som jag har beskrivit och som finns bland de boende i dessa områden. 
Apropå förslaget om pingla på hunden kommer jag att tänka på den ryske vetenskapsmannen Pavlov. I en studie om betingade reflexer provade han att vid varje tillfälle som hundarna skulle matas pingla i en klocka. Efter ett tag vande sig hundarna vid den rutinen. Pavlov kunde sedan konstatera att hundarna började dregla vid varje tillfälle som pinglan pinglade, oavsett om de fick mat eller inte. Det finns nog en risk för att vargen kommer att lära sig att pingelutrustade hundar är detsamma som att maten är serverad, men det återstår att se.
Fru talman! Den oro människor känner ska tas på allvar. Det vi hittills har sett har inte varit tillräckligt. Bland annat behöver vi utöka rätten att försvara sina tamdjur, ge bättre ekonomisk ersättning om varg slår tamdjur, ändra reglerna för skyddsjakt och se till att besluten ska tas på lokal nivå. Vi måste också, och det är det viktigaste, lyssna och låta dem som bor med varg inpå knutarna vara med och påverka besluten. Först då tror jag att förtroendet för beslutsfattarna i Stockholm med omnejd kan återställas bland dem som bor i områden där varg har etablerat sig.
</anforandetext>
<intressent_id>0440497495914</intressent_id>
<rel_dok_id>GT10430</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>100707</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09137/#anf168</protokoll_url_www>
</anforande>
