<anforande>
<dok_hangar_id>2347885</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09137</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:137 Torsdagen den 8 juni</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>137</dok_nummer>
<dok_datum>2006-06-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2005/06:459 om ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv och hepatit C</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>83CE24A8-870E-460A-A62C-14C6693B23C5</anforande_id>
<anforande_nummer>143</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet YLVA JOHANSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Tyvärr finns det ingen möjlighet att kompensera eller gottgöra människor när man som sjuk söker vård och drabbas av något så fruktansvärt som att bli smittad av hiv och sedan kanske dessutom smittar sina anhöriga ovetande om detta. Det finns naturligtvis inget sätt att med pengar göra detta ogjort eller att gottgöra det. De belopp som har utbetalats från patientskadeförsäkring och läkemedelsförsäkring och från regeringen 
ex gratia
 är naturligtvis inte alls jämförbara med det lidande och den förlust av liv som det innebär och har inneburit med den här felbehandlingen. 
Vi önskar ibland att vi kunde kompensera, att det fanns något sätt att göra den typen av felgrepp inom sjukvården ogjorda på. Men tyvärr finns det inte det. Vi har ju i Sverige valt en annan modell än till exempel USA, där man ju har drivit frågan långt om att försöka trissa upp de här beloppen i något slags tro att det går att kompensera. Jag tror inte att det leder till en bättre sjukvård med ett sådant system, och jag hoppas att Ulrik Lindgren och Kristdemokraterna delar min syn på detta. Det vi framför allt ska lägga energi på inom sjukvården är att vi ska utveckla den evidensbaserade vården, att vi ska utveckla patientsäkerheten och säkerhetsrutinerna inom sjukvården så att vi så långt mänskligt är möjligt ska minimera riskerna för att människor ska drabbas av den här typen av felbehandlingar, missgrepp eller felaktiga läkemedel. Det är ju faktiskt inte ovanligt - varken i svensk sjukvård eller i sjukvård i andra länder.  
Jag tycker att det är en riktig prioritering. Jag tror inte att man ska ha som ambition att ha försäkringssystem som klarar av att på något vis kompensera den förlusten. Vi kan inte mäta människors liv och människors lidande i pengar på det sättet.
Det är samtidigt viktigt att vi har försäkringssystem. Vi har dem. De heter patientskadeförsäkringen och läkemedelsförsäkringen. Jag menar att de som försäkringar betraktat har fungerat ganska väl i det här fallet. Drabbade har fått ersättning, ofta från båda försäkringarna. Dessutom har regeringen utbetalat 
ex gratia
-medel och man har från Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag gått ifrån preskriptionstiderna för att kunna göra generösare bedömningar.
Min bedömning, herr talman, är att försäkringssystemen 
ex gratia
-institutet har fungerat relativt väl i det här fallet. Det betyder på inget sätt att jag anser att man kan värdera ett människoliv till en halv miljon kronor eller en människas lidande till 350 000 kr.
</anforandetext>
<intressent_id>011731125914</intressent_id>
<rel_dok_id>GT10459</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>100682</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09137/#anf143</protokoll_url_www>
</anforande>
