2347885 GT09137 Riksdagens protokoll 2005/06:137 Torsdagen den 8 juni 2005/06 137 2006-06-08 00:00:00 Svar på interpellation 2005/06:459 om ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv och hepatit C interpellationsdebatt 11C9BDF1-0659-4F65-A8E7-CFC1515F16D7 142 ULRIK LINDGREN (kd) kd Herr talman! Jag tackar för statsrådets svar på interpellationen. Svaret från statsrådet Ylva Johansson på min interpellation om ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv och hepatit C tycker jag andas lite grann av värderingen att de blödarsjuka som smittades av hiv och hepatit C har fått det ekonomiska stöd som de borde få och att deras möjligheter att hävda sin sak är tillfyllest. Jag menar att det inte kan sägas att de blödarsjuka fick och får det samhälleliga och ekonomiska stöd som de borde ha fått. De blödarsjuka var på 80-talet söndertraumatiserade, stigmatiserade och inställda på att de tämligen snart helt enkelt skulle dö. De var helt utan förmåga. De var inte kapabla att tillsammans föra sin talan, men likväl var de i hög grad utlämnade till att själva föra sin talan. Läkemedelsbolagen var ovilliga att ta ett ekonomiskt ansvar, och det svenska sättet att hantera läkemedelsskador fungerade inte. Det offentliga, stat och landsting, var en motpart. Eftersom de blödarsjuka smittats i den offentliga sjukvården borde det offentliga snarare ha varit en "medpart" enligt min mening, det vill säga de borde ha bistått med expertis för att hjälpa till att driva ersättningsfrågor i stället för att vara motpart och motsträvande. Om ordet "medborgare" ska ha ett innehåll borde det, menar jag, ha funnits en helt annan uppställning från det offentliga för att ge psykosocialt stöd och för att driva de drabbades sak gentemot, och genom, rättsmaskineriet. Vanligt var att folk som var smittade av hiv fick telefonbesked om att så var fallet eller besked på klinik, och sedan var det bara hem till ensamhet, isolering och tystnad. De här bristerna i bemötande och de segslitna förhandlingarna om ersättningar fortsätter. Vi har sett det åskådligt visat i Uppdrag granskning nyligen på ett mycket berörande sätt utifrån enskilda exempel. Vi ser också den här bristen i bemötande när det nu har gått snart ett år sedan ombudet för Förbundet Blödarsjuka lämnade in en framställan till Justitiekanslern om att staten ska ersätta de blödarsjuka som drabbades av hiv med 500 000 kr var och ge 250 000 var till dem som drabbats av hepatit C. Det har som sagt snart gått ett år sedan den här framställningen lämnades in men fortfarande i går fanns det över huvud taget inget svar från Justitiekanslern på denna framställan. Betyder nu statsrådets svar på interpellationen att hon gör värderingen att det offentliga har skött sig, att den ekonomiska ersättningen har varit tillfyllest? Statsrådet landar ju i sitt svar i att hon inte kommer att föreslå regeringen någon ytterligare kompensation till de drabbade. På ytan kan man frestas att tro att allt är väl och i sin ordning när man läser i svaret om de olika punkter och poster som under årens lopp har avhandlats. Ylva Johansson anför att det är mycket stora belopp för svenska förhållanden som har kommit gruppen till del. Genom patient- och läkemedelsförsäkringen handlar det om belopp på mellan 270 000 kr och 350 000 kr var till blödarsjuka. Regering har också ex gratia till de hivsmittade givit 260 000 kr per person och till anhöriga 100 000 kr per person. Jag tycker inte att det här är märkvärdiga belopp. Det är vanskligt med jämförelser men man kan ta sådant som en sångerska som, hörde jag, nyligen har fått flera miljoner på grund av vioxx-biverkningar. Eller så kan man ta exemplet med den livstidsdömde Joy Rahman, som frikändes i en ny rättegång och fick 7 miljoner, som jag uppfattade det. Frågan är alltså: Tycker Ylva Johansson att det är nog? 0499497337518 GT10459 N 2010-01-01 00:00:00 100681 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09137/#anf142