2347881 GT09133 Riksdagens protokoll 2005/06:133 Torsdagen den 1 juni 2005/06 133 2006-06-01 00:00:00 Riksdagen i en ny tid föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 0FCA78D1-E73C-4B45-9E1F-DD19B4CA6EC9 36 CARL B HAMILTON (fp) fp Fru talman! Jag ska fokusera enbart på EU-frågorna och bristerna på detta problemområde. Jag startar med ett lite bredare perspektiv, sedan gör jag några reflexioner med anledning av något av det som har sagts här tidigare. Som några har påpekat finns det en lika vanlig som berättigad kritik som går ut på att medborgarna i Europeiska unionen inte är tillräckligt involverade i Europapolitiken. I Sverige har vi, förutom detta övergripande problem som medborgare i Europeiska unionen, EU-frågornas demokratiska förankring på hemmaplan, nämligen i vårt eget parlament här i riksdagen. Jag menar att den analys och de förslag om EU-frågornas hantering som har lagts fram av Riksdagskommittén och sedan behandlats av konstitutionsutskottet inte är dåliga. De är värre än så. De är undermåliga. Analysen förtjänar underbetyg. De förslag som läggs fram i nästa steg grundade på en sådan undermålig analys blir naturligtvis också undermåliga och kan av mig inte få något annat omdöme än att de är underkända. Jag menar att svensk demokrati hade förtjänat bättre. Den svenska EU-debatten och det svenska EU-samarbetet hade förtjänat bättre. Som några har sagt finns det både inom och utom riksdagen ett missnöje. I botten för det allmänna missnöjet med EU-frågornas hantering i riksdagen ligger naturligtvis den större frågan om EU-medlemskapets demokratiska förankring i Sverige. Vad vi kan göra är att ta ett steg på vägen att lösa den frågan eller förbättra situationen beträffande den demokratiska förankringen av EU-samarbetet i Sverige, men vi har inte gjort det. Det finns en bred enighet inom riksdagen att alltför få i riksdagen har insyn och överblick beträffande EU-frågorna och att därmed för mycket makt koncentreras till regeringen som har att verkställa Sveriges EU-politik. Det är något som riksdagen skulle kunna ändra på. Ledamöterna i riksdagens utskott har för lite engagemang och för lite inflytande i EU-frågorna. Ledamöterna i riksdagens EU-nämnd anses å andra sidan ha för mycket att säga till om och en för tung arbetsbörda. Samtidigt är det nödvändigt att ha en ordning som säkerställer att regeringen i förväg tvingas kontrollera att det finns stöd i riksdagen för överenskommelser som binder Sverige och som regeringen ingår vid mer eller mindre formella ministerrådsmöten i EU. Det är viktigt också för regeringen att ha en sådan kontroll i förväg eftersom en stark nationell förankring kan stärka Sveriges förhandlingsposition i EU-samarbetet och har gjort det vid flera tillfällen när ett statsråd har kunnat hänvisa till att ståndpunkten är förankrad i riksdagen och har en bred majoritet bakom sig. Ett mycket bra exempel är den svenska fasta hållningen beträffande narkotikapolitiken. Ett annat motiv för denna i-förväg-kontroll av regeringens agerande i EU är att Sverige har haft en minoritetsregering sedan Sverige blev medlem av Europeiska unionen. Utan kontroll i förväg kan en sådan regering naturligtvis råka ut för ett underkännande och i sista hand en misstroendeförklaring om den skulle ingå en överenskommelse i Europeiska unionen som vid hemkomsten visar sig sakna stöd i riksdagen. Man kan konstatera att i EU-frågorna har regeringsunderlaget för den socialdemokratiska regeringen under hela medlemskapstiden i huvudsak varit de borgerliga partierna. Allt detta var utgångsläget för Riksdagskommittén när den, och nu KU, har föreslagit nya regler för EU-frågornas hantering i riksdagen. Jag måste konstatera att Riksdagskommittén helt har missat chansen till ett genuint demokratiskt genombrott för EU-frågorna i riksdagen. Jag vill här lyfta fram de mest bekymmersamma bristerna. I det här förslaget frågar sig författarna aldrig varför ledamöterna och utskotten inte redan i dag sysslar mer med EU-frågor, om man nu är överens om att detta är viktigt. Det finns ju ingenting i nuvarande regler eller författningar som hindrar detta. Om man hade ställt sig frågan hade man funnit att en huvudanledning är brist på tid och ork hos ledamöterna. De arbetsuppgifter som tillkom genom EU-medlemskapet 1995 adderades till redan existerande uppgifter. Ingenting togs bort. Varje mandatperiod läggs det till några nya uppgifter som utvärdering och uppföljning. De läggs till redan ackumulerade arbetsuppgifter. Om det ska bli en reform så att riksdagen verkligen blir och orkar vara mer engagerad i EU-frågorna måste några av de nuvarande arbetsuppgifterna först eller samtidigt lyftas bort. Oförmåga att i handling prioritera utrymme för EU-frågorna i riksdagen är min allra viktigaste invändning. Det kunde ju inte konstitutionsutskottet göra så mycket åt, men Riksdagskommittén har svikit på den punkten. Något som inte har nämnts av en enda talare från konstitutionsutskottet, en central fråga som har undvikits, är: Ingen analyserar den grundläggande frågan om inflytandet för riksdagen ökar eller minskar visavi regeringen på grund av de föreslagna förändringar som ska röstas igenom. Kommer riksdagens makt att öka, är det regeringen som vinner på detta eller är det status quo? Sanningen är, enligt min bedömning, att vi inte har en aning om det. Man kan väl inte fatta ett beslut som man inte har en susning om konsekvenserna av när det gäller just det som EU-nämnden och riksdagen ska göra, nämligen att kontrollera regeringens agerande i Europeiska unionen före och efter det att man har varit på ministerrådsmötena. Det är inte acceptabelt, menar jag. Detta är ett stort och växande politikområde sedan 1995. Analysen i Riksdagskommitténs betänkande borde ha inletts med ett resonemang om riksdagens kontroll av EU-frågorna, om inte annat för att kommittén då på rätt sätt hade kommit in i de riksdagsinterna frågorna. Lösningen på de riksdagsinterna frågorna måste härledas från uppgiften att utföra kontroll av regeringens hantering av EU-frågorna på ett korrekt och effektivt sätt. Förslagsställarna i Riksdagskommittén har arbetat med en delvis felaktig och ofullständig verklighetsuppfattning när det gäller EU-frågornas karaktär och hur EU, regeringen och riksdagen i dag arbetar. Det har lett till förslag som paradoxalt nog kan komma att försvaga riksdagens samlade inflytande över EU-frågorna. Det som är så tydligt i Riksdagskommitténs betänkande är att fokus ligger på att det är fler utskott och ledamöter som ska involveras och att det har ett egenvärde. Men det finns ju en risk med detta. Om man enbart har i fokus att öka deltagandet glider riksdagens ställning gentemot regeringen och därmed riksdagens kontrollerande uppgift helt ur synfältet. Det är det som har skett. Det här är inte något speciellt för EU-frågorna i riksdagen. Detta är gammal kritik - för att vädja lite till vänstermajoriteten - mot ägardemokrati när man skulle sprida aktieägandet. Vad innebär det? Det innebär ett ökat inflytande för de stora aktieägarna. Det är precis det som kan ske här också om man inte ser upp. Man får visserligen många som är engagerade, men den som vinner på det hela är regeringen. Fler ledamöter i utskotten bör involveras. Javisst. Men det får inte ske till priset av att riksdagens ställning försvagas. Inom Europeiska unionen har medlemsländernas makt vuxit på EU-kommissionens bekostnad. Det är en maktförskjutning som har skett under de senaste 8-10 åren. Här hemma ser vi en återspegling av detta genom att statsministern och hans kansli har fått ett ökat inflytande på andra sidan Strömmen. Detta är en mycket god illustration till det som jag säger. Vi måste utforma vårt arbetssätt i riksdagen efter hur Europeiska unionen arbetar. Europeiska unionens faktiska arbetssätt slår ju direkt igenom på hur regeringen måste arbeta. Vi kan inte sitta här som i en bubbla och tro att andra kommer att anpassa sig till vad vi gör. Jag menar att man vid varje bedömning av riksdagens arbete med EU-frågorna måste ta till sig denna maktförskjutning inom unionen, från kommissionen och från Bryssel ut till medlemsländerna. Och inom varje EU-land handlar det om den ökade makten för statsministern, premiärministern och hans eller hennes kansli. Man upptäcker snabbt att titeln Riksdagen i en ny tid är fullständigt felaktig. Det är ju gammal tid som beskrivs, om det är något som beskrivs korrekt. Då blir det väldigt viktigt, menar jag, att bevara och utveckla de institutioner och mekanismer som redan finns inom riksdagen, som ger överblick och helhetssyn, för att matcha Regeringskansliets och statsministerkansliets ökade inflytande. Men det förefaller inte Riksdagskommittén eller konstitutionsutskottet ha uppfattat. I stället inför man två helt nya begrepp i riksdagens EU-relation med regeringen, saksamråd och beslutssamråd. De två nya begreppen är inte användbara i praktiken därför att beslutsprocessen inte går till på det sättet i Europeiska unionen. Regeringen kommer inte heller att kunna anpassa sig till en sådan beslutsprocess och arbeta enligt en sådan beslutsprocess annat än i form. I praktiken går det inte. Jag har i min motion beskrivit hur jag skulle kunna tänka mig att utskotten skulle kunna överföra sina ställningstaganden till EU-nämnden, vad utskotten tycker i de olika sakfrågorna. Jag ska inte gå in på det, utan jag ska nöja mig med att nu på slutet säga några saker, om talmannen tillåter. EU-nämnden är nöjd, och de är de enda som är nöjda, sade Kerstin Lundgren. Det är ju att luras med sanningen. Det värsta som sker i EU-nämnden är när det ställs massor med frågor, krävs massor med information, som borde ha gjorts i fackutskotten. Det är fullständigt fel att tro att vi i EU-nämnden inte skulle vilja ha mer aktiva, kunniga, pålästa och engagerade fackutskott. Två fackutskott är jättebra på detta, justitieutskottet och miljö- och jordbruksutskottet. Sedan ska jag, av barmhärtighetsskäl, inte nämna de fackutskott som vi tycker är undermåliga. De finns, och de skapar ständiga problem och långa utläggningar och onödiga fördröjningar i EU-nämnden. Det är eländigt att säga att EU-nämnden är nöjd med den situation som är i dag. Det är fel. Vad kommer nu att hända? Eftersom den här beskrivningen, de beslut som föreslås, inte stämmer med en korrekt verklighetsuppfattning kommer, enligt min mening, antingen en praxis att utvecklas som stämmer med verkligheten eller också kommer det snart att komma krav på nya beslut, eftersom det här beslutet är instabilt - det går inte att genomföra. Det kommer då nya utredningar. Det är naturligtvis bra i sig, men det är tråkigt att det skulle gå den här konstiga vägen. Jag tror att jag stannar där, fru talman. Jag kan möjligen få återkomma i en replikväxling. 0477013214601 GT03100 N 2010-01-01 00:00:00 99947 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09133/#anf36