2347881 GT09133 Riksdagens protokoll 2005/06:133 Torsdagen den 1 juni 2005/06 133 2006-06-01 00:00:00 (forts. från 9 §) Uppföljning av Nationella handlingsplanen för handikappolitiken (forts. SoU24) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt C62CCCEE-D34A-4FB0-9326-F06B1D06FAAD 158 JAN LINDHOLM (mp) mp Fru talman! Trots att jag fortfarande känner mig som lite av en nybörjare här i riksdagen har jag en del åsikter om olika handlingar och om handlingarnas roll och funktion. Egentligen är det kanske lite förmätet av mig - jag har förstått att det finns lite olika åsikter - att säga att jag ibland tycker att det är ganska rörigt. Regeringens redovisningar till riksdagen är ett exempel. Jag tycker att regeringens redovisningar egentligen borde läggas till handlingarna utan att man petar i dem från utskottens sida. Alla motioner där frågor tas upp som berör ett ämne som finns med i en sådan här redovisning från regeringen borde, tycker jag, bilda ett separat betänkande i stället för att hanteras som en sorts kommentar och vidareutveckling av regeringens skrivelse. Ibland använder regeringen sina rapporter till riksdagen till att smyga in politik. Självklart ska riksdagen reagera då. Men det tycker jag inte ska ske genom att man petar och ändrar i handlingen på samma sätt som man gör med propositioner. Då är det ju klara och tydliga förslag. Jag menar att det vore bättre att ha ett separat betänkande. Men just i det här fallet tycker jag nog att regeringen i den här handlingen har betett sig på rätt sätt. Det är inte en handling där en ny politik presenteras. Ibland när man lyssnar på debatter kan man tro att Miljöpartiet sitter med i regeringen. Det gör vi inte - inte ännu i alla fall. Därför har vi heller inget ansvar för hur regeringen hanterar de beslut som riksdagen fattar. Självklart bevakar vi och jagar regeringen så gott vi kan - detta för att den ska verkställa de beslut som vi har lyckats driva igenom oavsett om vi gjort det tillsammans med Socialdemokraterna eller med hjälp av några andra partier. Det betyder inte att vi för den skull är ansvariga för hur regeringen genomför saker, det vill säga hur regeringen regerar landet. Vårt ansvar stannar vid att vi medverkar till att beslut kommer till stånd i riksdagen. Fortfarande finns det väldigt mycket att göra inom handikappolitikens område. Miljöpartiets mål är att människor som lever med funktionsbegränsningar i största möjliga mån ska kunna leva och delta i samhället som alla andra utan behov av stöd och hjälp. Vi strävar efter att alla hinder som begränsar den som har någon form av nedsatt funktion ska kunna tas bort. Vi tycker att det är först när detta inte är möjligt att åstadkomma utan en särskild stödinsats som en sådan ska sättas in. Vi hör väldigt tydligt från de funktionshindrade att möjligheten att leva ett självständigt liv har ett väldigt högt värde. Men visst behövs det mer än att man tar bort alla hinder! Föräldrar till barn med funktionshinder anser vi ska erbjudas en kontaktperson som en insats inom området råd och stöd. En sådan kontaktperson skulle kunna samordna och hjälpa till med att alla berörda myndigheter samverkar för barnets och, naturligtvis, familjens bästa. Med ökade kunskaper om vad som är möjligt att åstadkomma ökar också chanserna till ett självständigt liv av hög kvalitet. Vi tycker även att det är självklart att barn med funktionshinder ska ha samma rättigheter och frihet som andra barn när det gäller att välja skola. Alla skolor måste vara tillgängliga, även alla friskolor. Vi tycker att det måste ingå i ambitionerna om tillgänglighet till år 2010. Det är bra att Ulrik Lindgren nämnde sin åsikt, att man även med ett regeringsskifte och med högerkartellen vid styret i Sverige förmodligen inte kommer att nå målen. Jag har samma uppfattning. Jag tror att oavsett regering kommer de mål som vi har satt upp inte att uppnås. Men för den skull vill vi inte revidera målen, utan vi vill flytta fram positionerna och tillsätta resurser därefter. När det gäller funktionshindret elöverkänslighet inser vi att det där är så kostsamt att åtgärda att det inte är rimligt att generellt ha alla skolor i Sverige tillgängliga för människor med funktionshindret elöverkänslighet. I stället föreslår vi att staten tillhandahåller särskilda destinerade medel som kan användas för att elsanera och göra det möjligt för barnet att gå i den skola till vilken barnet självt väljer att förlägga sina studier. Vi anser också att lärarna ska få den utbildning som behövs för att ha större möjligheter att lösa barnens problem och förstå de funktionshindrade så att en bättre undervisningssituation kan ordnas för barnen. Även i de fallen tycker vi att en särskild assistent inte är den bästa lösningen. Vi ser ute i verksamheten i skolor hur undervisningssituationen blir mycket bättre när kompetensen finns hos den ordinarie personalen. Det är alltid så att särlösningar, även med stöd av assistenter, är en sämre lösning än att omgivningen är arrangerad så att man klarar sig på egen hand. Självständighet är alltid den bästa lösningen. Ett av målen i handlingsplanen är En samhällsgemenskap med mångfald som grund. Som en del i arbetet med att nå det målet driver Miljöpartiet kravet på att staten ska rikta särskilda medel till handikapporganisationer så att de ska kunna arbeta med att öka andelen medlemmar med annan etnisk bakgrund än svensk. Där tycker vi att det finns mycket kvar att göra. Den offentliga sektorn ska naturligtvis alltid vara en föregångare. Ulrik Lindgren och jag kommer från samma kommun. Man kan berätta hur problematiskt det kan vara. Vårt rådhus är k-märkt, och jag tror att det tog tre år att brottas med kulturmyndigheterna för att lösa de konflikter som fanns med de kulturbevarande myndigheterna. Det är ett problem när man ska funktionshindersanpassa offentliga byggnader som ofta är flera hundra år gamla, kulturmärkta och för vilka väldigt hårda regler gäller. Det kan vara väldigt knepigt att nå målen, och det tar tid. Ändå tycker vi att den offentliga sektorn ska vara föregångare och att man där på alla nivåer anstränger sig för att öka till exempel andelen anställda med funktionshinder. Då är det särskilt viktigt, tycker vi från Miljöpartiets sida, att man med kraft försöker få funktionshindrade med annan etnisk bakgrund till den offentliga arbetsmarknaden. Det är en grupp som släpar efter inom den offentliga sektorn. Ett annat mål i handlingsplanen heter Full delaktighet. Det förutsätter naturligtvis att man har full frihet att välja bostadsort och även bostad. Därför måste befintliga byggnader som på något sätt har begränsad tillgänglighet åtgärdas. Det är oerhört stora och omfattande insatser som behövs. Det är självklart att nybyggnation inte borde vara tillåten om den har begränsad tillgänglighet, men sådant händer tyvärr fortfarande i dag. Det tycker jag är skandalöst att man måste göra insatser direkt i ett nybyggt hus därför att det inte är tillgängligt. Jag tror att en av våra ministrar brukar formulera sig som så att de flesta av de byggnader som vi ska använda de närmaste hundra åren redan är byggda. Jag har för mig att jag har hört det av någon av våra ministrar. Jag tycker att det är ett jättebra sätt att uttrycka hur oerhört långsiktiga och förutseende vi måste vara när det gäller infrastruktur av alla slag. Att kunna gå på teater, att besöka en fotbollsarena, att kunna sitta på läktaren till en hockeyrink, att kunna välja vilket kafé man ska besöka eller att till exempel tv-programmen är textade är naturligtvis alla exempel på saker som är lika viktiga som, som någon tidigare nämnde, att kunna ta sig in i en vallokal på valdagen. Allt det här behövs, och mycket till, för att man ska nå full delaktighet. En del tekniska lösningar som utgör stöd för en grupp med funktionshinder kan mycket väl bli ett utökat hinder för andra. Det klassiska exemplet, en fråga som jag har brottats med väldigt mycket under många år som ordförande i trafiknämnden hemma i min kommun, är kantstenar för synskadade som de behöver för att orientera sig efter men som de rullstolsburna helst vill avskaffa. Ett betydligt svårare problem är den stora frihet - jag ser det nästan dagligen - som de nya bildmobiltelefonerna inneburit för dem som kommunicerar med teckenspråk. De har inte längre räckvidden hur långt man kan se, utan man kan kommunicera över hela världen. Det är en enorm utveckling, men samtidigt utestänger det väldigt många av dem som har problem med elsmog i vårt samhälle, och den gruppen ökar hela tiden. I de flesta fall när det gäller sådana konflikter brukar man kunna hitta kompromisser. Men för dem som drabbas av ökade eleffekter på något sätt verkar det inte finnas några sådana. Man kan säga att för tillfället är det enda möjliga som finns att hitta rena områden där de kan vila ut så länge från det moderna samhällets påverkan. Jag ser att den här gruppen hela tiden växer, och jag tror att vi så småningom kommer att hitta tekniska lösningar även för dem. Men jag tror att det tar väldigt lång tid innan den gruppen kan få full delaktighet. Att kunna resa som alla andra är inte möjligt för alla i dag. För en del kanske det heller aldrig kommer att vara det. Men jag tror att vi kan komma mycket längre. Jag träffade för några veckor sedan en person som reste med tåg i sin rullstol. Han var väldigt besviken på att han så ofta bara kunde resa vissa delsträckor med tåg. På en längre resa med flera byten var det nästan alltid någon delsträcka där han tvingades att ta färdtjänst i stället. Tåg är annars ett väldigt bra transportmedel för många med funktionshinder. Om vi alla hjälper till att öka tågresandet så att det blir ett större underlag, blir det även lättare för dem med funktionshinder att resa. Ju fler som tar tåget, desto bättre. Det tror jag att de flesta vinner på. Därför vill jag passa på att nämna den värsta flaskhalsen i det svenska järnvägsnätet. Ingen annanstans i vårt land passerar så många tåg på en så kort sträcka med så långa restider som mellan Falun och Borlänge. Att dra ur proppen i den flaskhalsen och bygga ett dubbelspår skulle ge vettiga villkor för tågtrafiken. Det finns faktiskt de som på grund av ålder, funktionshinder eller som av helt andra skäl inte kan använda egen bil men som ändå både kan och vill leva ett självständigt liv. De borde inte diskrimineras så mycket i sitt resande som de diskrimineras i dag. En tågresa som enligt Banverket inte borde ta mer än 7 minuter i dag tar ofta 35 minuter med två tågmöten på en sträcka som inte är längre än 18 kilometer. En del kanske tycker att jag är tjatig och att det kanske är en detalj som inte hör hemma i en debatt om den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Men det är först när man kommer ned på den praktiska vardagen i politiken som politiken egentligen blir intressant. Politiker använder väldigt många fina ord både när de talar och när de skriver, men det är först när man kommer in på de konkreta hindren för den som lever med någon form av begränsning i funktionsförmåga och hur vi politiker tänker hantera det som det blir intressant. Den fysiska miljön i alla dess former men även den fysiska miljöns organisationslösningar - allt från trösklar som är i vägen till parfymer som kanske någon får andnöd av, tågperronger som inte fungerar, cyklar som är alldeles för tysta så att de överraskar den synskadade eller tidtabeller som är alldeles för snålt tilltagna så att de inte kan byta tåg så fort som alla vi andra - är sådant som faktiskt diskriminerar. Man kan prata om funktionshinder och handikappfrågor hur länge som helst. Det finns mängder av konflikter mellan olika behov och intressen. Många är självklart väldigt svåra att lösa, och många ser jag inte ens en lösning på. Men från Miljöpartiets sida kommer vi att fortsätta med att jaga vilken regering vi än har efter valet i de här frågorna, för det finns så mycket att göra. Får vi möjlighet att regera tillsammans med någon efter valet är jag helt övertygad om att det kommer att synas på många sätt. Då är vi med och tar ansvaret också för utförandet, inte bara för besluten i riksdagen. Jag tror att det kommer att märkas bland annat i form av ett betydligt högre tempo och även ökade ambitioner när det gäller att nå de handikappolitiska målen och mål som vi vill flytta fram. Men det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. 0641486384014 GT03110 N 2010-01-01 00:00:00 100069 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09133/#anf158