2347868 GT09120 Riksdagens protokoll 2005/06:120 Onsdagen den 10 maj 2005/06 120 2006-05-10 00:00:00 En andra nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna, m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 37BE9B2E-C550-41BD-B251-2DF1AB0B92F1 5 LOTTA HEDSTRÖM (mp) mp Herr talman! Kära åhörare! Den här morgonen har vi fått höra att FN:s nya stolta råd för mänskliga rättigheter har fått sina medlemsländer. I radio ställdes genast frågan: Ska man betrakta det som att det har blivit bättre, sämre eller lika? Är glaset halvfullt eller halvtomt, sade reportern. Det blev inte något så strålande lyckat resultat med tillsättningen. Sex länder med ganska usla records i fråga om mänskliga rättigheter valdes in. De kommer å andra sidan alla med automatik att underkastas en granskning av sin egen MR- record i fortsättningen. Man kan inte heller med veto stoppa granskningen av förslag. Visst går det framåt. Nu har alla länder på klotet lärt sig att stava till mänskliga rättigheter. Man kan ställa sig frågan om det här i Sverige blir bättre, sämre eller lika. I betänkandet finns det 60 reservationer och ännu fler yrkanden som ligger till grund för dem. Ska man tolka det som att det står illa till här i den internationella moralens högborg, eller ska det tolkas som entusiasm och skarpsynthet och att frågorna om likabehandling av människor är ett stort och samfällt politiskt credo för oss? Jag tror det senare. Miljöpartiet har naturligtvis ett otal yrkanden och hela 32 reservationer. Jag har sanerat ned det hela till sex stycken som jag nu ska yrka bifall till. Jag gör det enligt rättelsebladets numrering. Vi har begränsat oss till reservationerna 4, 12, 28, 41, 44 och 49. Jag ska i mitt anförande bara göra fyra nedslag bland de otaliga områden där människor väljer eller tror sig vara tvingade att förnedra, utnyttja, kränka, våldföra sig på, mobba, dumma sig mot och utestänga varandra i stället för att jobba ihop och ha det kul resten av tiden. Det är en märklig värld vi har. En handlingsplan är en bra sak. Den ska vara målinriktad och konkret. Därför lämnar jag de luftiga resonemangen därhän. Det vore bra om Sverige i fortsättningen i skrivelserna redogjorde för vilka internationella konventioner och protokoll som inte har ratificerats och vilken motivering man har för det samt hur det går med de påföljande implementeringsarbetena. Vi väntar till exempel fortfarande på en fullständig inkorporering av barnkonventionen i svensk lag, denna juvel i batteriet av konventioner om mänskliga rättigheter. Herr talman! I en hastigt globaliserande värld är det relationerna mellan folk och länder, så kallade raser och etniska grupper som migrerat på olika sätt som skapar den största friktionen. I väntan på ett fungerande tjänstehandelsdirektiv i EU och i väntan på klara harmoniserade regler över hela världen för hur man med lätthet ska kunna bo, flytta och arbeta där man finner det lämpligast i världen behövs åtminstone en migrantarbetarreglering. Den finns, men av ologiska skäl har Sverige inte ratificerat den utan tycker att det vi har räcker. Det anser inte Miljöpartiet. Jag håller med Centerpartiet i fråga om underskottet på HBT-tolerans i världen. När jag reser i världen märker jag att det är på det området som motståndet är som allra störst och det är där som fördomarna och fobierna är som allra kraftigast. Det måste brytas. Sverige är i en utomordentligt god position i världen att vara opinionsbildande på det området. Att börja med en konvention är inte en ringa sak, men just därför måste någon börja verka för detta. Låt Sverige bli en banerförare för likabehandling av sexuella minoriteters rätt. Vi har ju processen så klart i minne efter vår egen 15-årskamp för en sådan till synes självklar sak. Våld och terrorism har flera talat om. Självklart är det ett enormt hot mot liv och värdighet som måste bekämpas smart och långsiktigt, men inte med kontraproduktiva regler som minskar demokratin och öppenheten eller med utestängningsmekanismer. Jag kan berätta att jag genast efter denna debatt ska träffa Hamas besökanderepresentanter för att med dem föra en dialog om mänskliga rättigheter och antivåld så att de känner trycket. Tortyr är ett systematiserat och officiellt sanktionerat sätt att utöva våld. Vad vi vet förekommer det inte i vårt land, som tur är, men ymnigt på andra håll. Svenska UD vet ganska väl hur det står till och redovisar förtjänstfullt tillståndet i olika länder på sin hemsida bland annat med avseende på tortyr. Ändå tror regeringen att tunna diplomatiska löften och garantier ska kunna råda bot på sådana ingrodda system. Man tror att MR-skurkstater ska vara snälla bara för att Sverige hoppas på det och vill slippa stöta sig med en storebror. Så kallade diplomatiska garantier kan inte ges och är därför också kontraproduktiva enligt en lång rad kvalificerade bedömare på området. Detta illusionstrick borde därför upphöra, och Sverige borde i stället arbeta på allvar i FN:s olika organ för att avskaffa tortyr och redovisa de prickningar som vi har fått av CAT, Kommittén mot tortyr, på UD:s hemsida. Ett uttryck för hur terroristbekämpningens lovvärda syften med alltför stort nit vänds i sin motsats är hur vår regering med frenesi, vill jag säga, har spottat fram propositioner under de senaste åren med avsikt att stävja detta. Men sammantaget skapar detta mer kontroll och övervakning av individen och kringskär de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det handlar om avlyssning och övervakning i alla de former och även registerföring av ideella organisationer för att kontrollera deras utbetalningar. Vi säger nej till sådana stolligheter. Låt det civila samhället verka fritt tills det visar sig att överträdelser faktiskt görs. En mångtusenårig klassiker på diskrimineringsområdet är naturligtvis ojämställdheten mellan könen. Men där börjar det visst röra på sig. Vad som inte lyfts fram så ofta är vilka förlorare också männen är i patriarkatet. Så mycket våld de får utstå, så mycket könsrelaterad sjukdom med känslomässiga förträngningar, stress, alkoholism, kriminalitet och prestationsångest som följer av skeva roller och sjuk maktkoncentration. Det är synd om männen. Och deras kamp för emancipation och frihet är verkligen mycket mer i sin linda än vad kvinnornas är. Nu är det männens tur. Vilken fantastisk landvinning det skulle vara med en jättestor FN-konferens om mansrollen i stil med kvinnokonferensen i Beijing för tolv år sedan. Vilket ståhej, och vilken efterlängtad uppmärksamhet. Slutligen ska jag säga något om den kanske allra mest osynliggjorda handikappgruppen i det svenska samhället i dag, nämligen de elöverkänsliga. De nekas i praktiken inte bara boende, arbete och vård. Man menar till och med att de spelar, är psyksjuka eller inbillningssjuka och att forskningen inte stöder att det fenomen som de åberopar faktiskt existerar. Detta är en kränkning som består även i att förneka någons lidande och upplevda sanning. 0699787174310 GT01KU17 N 2010-01-01 00:00:00 98526 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09120/#anf5