2347861 GT09113 Riksdagens protokoll 2005/06:113 Fredagen den 28 april 2005/06 113 2006-04-28 00:00:00 Hälso- och sjukvård föredragning av utskottsärende med eventuell debatt DDF958E0-E587-4D97-92CC-28BF18B41582 12 CHATRINE PÅLSSON (kd) kd Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 3. Hälso- och sjukvården är oerhört viktig för oss alla. Vilken ålder vi än är i och hur situationen än ser ut vet vi att vi förr eller senare behöver vården och omsorgen. Vi behöver den för egen del, men vi behöver den också för våra nära och kära. Det är därför vård och omsorg handlar om trygghet för alla, även om vi just nu inte behöver den. Den akuta vården och omhändertagandet är viktigt för att man ska kunna leva ett tryggt liv. Det är viktigt att det finns ambulanser. Det är viktigt att ambulanspersonalen är välutbildad. Det är också viktigt att vi har akutmottagningar där det finns kompetens och professionellt omhändertagande av vilka sjukdomar det än handlar om, kroppsliga eller själsliga eller både-och. Herr talman! Vi människor hamnar väl när vi drabbas av sjukdom och ohälsa i ett kaos i livet. Vi är utlämnade åt sjukvårdssystemet och det omhändertagande som finns där. Det handlar om bemötande, som jag tror är en fråga som vi inte nog kan poängtera, att vi har ett värdigt, fint och respektfullt bemötande av alla som möter sjukvården. Det handlar också om att vi ska kunna känna trygghet inför att de pengar som behövs ska finnas för att systemet ska få en stabil finansiering. Jag vill påminna om att alla partier i den här riksdagen vill ha en solidariskt finansierad vård och omsorg i framtiden. Det känns viktigt att säga det, för ibland i olika debatter kan det låta som om vi inte är överens om det. Men det är vi, och det är jag oerhört glad för. Herr talman! En grupp människor, och den kanske jag också hamnar i innan jag har en aning om det, kan inte tala för sig själv. Vi människor kommer i olika situationer där det är omöjligt att föra vår egen talan. Då måste vi känna att vi ändå får ett bra och ett gott bemötande med professionalitet, värdighet och respekt. I den prioriteringsutredning som föregick prioriteringsbeslutet här i kammaren 1997 sade man också att människor med så kallad nedsatt autonomi, de som inte själva kan tala för sig, kommer i prioriteringsgrupp 1. Det handlar om människor med demenssjukdomar, i medvetslöshet och många personer som befinner sig i livets slutskede. Det är oerhört viktigt att vi inte glömmer bort dessa. Det är inga människor som kommer och uppvaktar oss som politiska partier, inte heller sådana som demonstrerar på Mynttorget eller utanför Rosenbad. Det handlar om människor som vi på grund av vår etiska ståndpunkt ska ge den allra bästa vården och omsorgen. Men, herr talman, för oss 40-talister är det en självklarhet att vi också ska kunna ha en valfrihet i sjukvården, att vi ska ha frihet att välja, som jag kallar det. Vi människor har olika önskemål - jag kanske tycker att en doktor är speciellt bra och passar mig väl. Ibland tycker vi kanske att vi behöver ha en egen doktor. Det kan vara en gynekolog. Om man har en cancersjukdom tycker man kanske att onkologen är den bästa doktorn. Då tycker jag att vi ska ge möjligheten att också få välja en egen doktor som är specialist på ett annat område än allmänläkarspecialisten. Men det är också viktigt att vi har en fungerande närsjukvård, den första linjens sjukvård, som människor lätt kan få kontakt med, vare sig man bor i Fliseryd, som jag gör, eller i Uppsala, några mil norröver härifrån. Det kan vara en fråga man vill ställa. Man kanske vill visa några utslag eller man kanske vill berätta om sin ångest. Där har ju sedan urminnes tider distriktssköterskan varit fantastisk som den första linjens vårdare, med en kompetens som är oerhört bred. Nu vet vi att situationen och utvecklingen i Sverige har gått mot att alltfler distriktssköterskor är de som sköter mycket svårt sjuka hemma i deras hem. Det är naturligtvis bra. Men jag skulle vilja, vilket också finns med i Ulrik Lindgrens och Kristdemokraternas reservation 3, att vi ser till att närsjukvården får ett lyft. Det är bättre ur alla perspektiv att vi har första linjens närsjukvård som en möjlighet. Ju bättre första linjens sjukvård är, desto fler går naturligtvis dit. Då behöver inte folk i onödan åka till akutmottagningar. I Kalmar län, som är borgerligt styrt med en kristdemokratisk ordförande, Anders Andersson, har vi under den här mandatperioden försökt att genom olika projekt just se vad det är som händer när alltfler åker till akutmottagningarna alltför ofta. Vi genomförde ett så kallat mångbesökarprojekt. Det innebar att om man hade varit på akutmottagningen fyra eller sex gånger på ett år blev man när man kom nästa gång automatiskt erbjuden inläggning. Då fick man möjlighet att tala med det mångprofessionella arbetslaget. Det var någon från socialtjänsten och någon som man kanske behövde från psykiatrin. Man fick det som erbjudande. Ingen tvingades förstås till detta. Det utföll enormt väl. Vi fick mycket goda kontakter. Patienterna intervjuades om vad de tyckte om detta, och de var jätteglada. Äntligen hade de kommit till rätt vårdnivå och blev erbjudna den kompetens som de behövde. Det känner vi som ett oerhört viktigt projekt som vi hoppas ska sprida sig. Dessutom var det ekonomiskt väldigt gynnsamt. Men det är bara, som sagt, en bonuseffekt. Det viktigaste är att patienterna kommer till den profession i vården de behöver. Vi har talat en del om antalet vårdplatser i den här kammaren. Det råder väl inget tvivel om att den drastiska nedskärningen av vårdplatser som har skett under de senaste tio åren har inneburit en helt annan situation för många sjuka människor. Förr var det så att när en människa sökte sig till en akutmottagning och behövde bli inlagd var det patientens tillstånd som avgjorde om patienten blev inlagd eller inte. Nu hör jag, tyvärr, många anhöriga säga: Doktorn sade att det inte fanns några platser. Vi har kommit lite för långt i vår strävan att lägga ned vårdplatser när till och med doktorn säger: Jag måste kolla om det finns någon vårdplats. Det måste fortfarande vara patientens tillstånd som avgör om patienten blir inlagd eller inte. Det ska inte vara frågan om det finns ännu fler patienter som är lite sjukare än just den människa det handlar om. Det är precis därför vi på nytt måste ta tag i frågan om vårdplatser. Det handlar om platser inom missbrukarvården. Det handlar om platser inom psykiatrin, inte minst barnpsykiatrin. Det handlar naturligtvis om platser för geriatriskt sjuka åldringar. Det får inte gå trender i detta. Det här är alldeles för viktiga områden för att det ska få gå trender i dem. Vi måste faktiskt se till att det är behovet som ska styra organisationen och inte tvärtom. Det blir aldrig bra om vi bygger upp en organisation som tror sig kunna styra behoven. Men då säger man att behoven är oändliga. Nej, behoven är inte oändliga, men behoven är individuella. Jag tror inte att det är särskilt många av oss i kammaren i dag som i onödan åker till Karolinska sjukhuset klockan ett en natt. Jag tror inte det. Så kul är det inte! På något sätt har vi som enskilda ett behov av vård, även om andra som står bredvid och känner sig friska kanske inte förstår det. Vi måste ha ett tankeskifte. Varje person är en individ. Det är svårt för en annan att bedöma om en människas behov är onödiga eller inte. För dem som aldrig har haft tandvärk kan det tyckas konstigt att det borde finnas en jourhavande tandläkare hela dygnet. Men har man haft riktig tandvärk - det har jag haft två gånger i mitt liv - har det varit förfärligt att det inte ens i Stockholm finns en jourhavande tandläkare på natten. Det är enklare när man själv har upplevt något sådant och förstår hur viktigt det är än när någon annan upplever detta. Jag har jobbat som sjuksköterska hela mitt liv. Det har varit roligt att se hur det fungerar när det kommer in patienter med njursten. Om doktorn som tar emot dem har haft njursten, då ska ni se vad det går undan! Jag vet hur det är, säger man. Även om vi själva inte har haft njursten eller tandvärk är det lika viktigt för andra människor, som vi inte känner, att få sina behov tillgodosedda. Därför tror jag att framtidens vård och omsorg på ett helt annat sätt måste handla om de individuella behoven människor har, just för att de ska känna trygghet. Man ska inte behöva känna oro för att det inte finns någon som kan hjälpa om man drabbas av sjukdom. Vi ska så långt det är möjligt bygga upp ett finmaskigt nät av trygghetskomponenter så att ingen behöver ramla mellan några glesa maskor. Här tror jag att ambulansverksamheten är jätteviktig. Det går inte att ha ett sjukhus eller en tandpoliklinik i varje kvarter. Det är helt omöjligt. Men det måste finnas ett uppbyggt nätverk som gör att alla får den vård och omsorg de behöver. I det här betänkandet finns det många reservationer. Kristdemokraterna står naturligtvis bakom alla de reservationer vi deltar i. Men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 3. 0377384542907 GT01SoU17 N 2010-01-01 00:00:00 98026 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09113/#anf12