2347860 GT09112 Riksdagens protokoll 2005/06:112 Torsdagen den 27 april 2005/06 112 2006-04-27 00:00:00 Bostadsförsörjningsfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 2E110862-ACC5-42C2-9832-4092D0625450 86 DAN KIHLSTRÖM (kd) kd Herr talman! BoU12 är ett sedvanligt motionsbetänkande som behandlar bostadsförsörjningsfrågor. Om det varit för någon vecka sedan hade vi kunnat säga: Inget nytt under solen. Nu har det, som vi hört, förekommit en del utspel på området, utspel och förslag som rent formellt inte nått oss i riksdagen. I tolfte timmen, får man väl säga, har regeringen, starkt påverkad av samarbetspartierna, uttalat att man framöver vill ta tag i bostadsförsörjningsfrågorna. Det är i alla fall den slutsats jag drar när jag studerar betänkandet. Lite knepigt är att det hänvisas till förslag som ska läggas fram nästa mandatperiod, trots att majoriteten har haft god tid på sig att ta tag i bostadsförsörjningsfrågorna. Man kan gissa att det är en eftergift i vårbudgetförhandlingarna. Detta hindrar inte att bostadsförsörjningsfrågor är ett viktigt och intressant område, som det finns mycket att säga om. Jag står bakom alla Kristdemokraternas reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1. Bostadsförsörjningsfrågorna har det gemensamt att de utgår från en bristsituation. Trots att det har blivit bättre fart på byggandet finns det en stor brist på bostäder. Majoritetens recept mot detta är, som jag tolkar det, mera lagar och regler styrda från Stockholm. Det handlar till exempel om att ordna bostadskön. När jag säger det ordet kommer jag att tänka på en telefonkö: - Din plats är nu nr 46. Så går en liten stund. - Din plats är nu nr 34. Fast i det här sammanhanget torde det väl snarare handla om plats 4 000, och när ett tag har gått är det kanske snarare plats 3 000. Vad hjälper det en ung person som får beskedet att kön är så lång, även om den är obligatorisk och välordnad, att det kommer att ta fem-tio år innan man är först i kön? Kraften ska naturligtvis läggas på att minimera köerna, det vill säga att ordna bostäder. På tal om de unga som drabbas av bostadsbristen är det mycket fokus på bostadsförmedling och köer. Jag vill i sammanhanget påminna om en ganska omfattande motion från oss kristdemokrater som visar på andra möjligheter för unga och låginkomsttagare. Vi anser att det vid sidan av stöd till hyresboende finns mycket goda skäl att med särskilda åtgärder underlätta för hushåll med lägre inkomster att äga sin bostad. Det grundläggande motivet är att eget ägande i allmänhet leder till billigare fastighetsförvaltning och därigenom billigare boende. I många delar av landet är det dyrare att bo i en hyreslägenhet än i en egen bostad. För många skulle eget ägande inte bara bli billigare genom den egna arbetsinsatsen utan också mer ändamålsenligt, med förbättrade möjligheter till familjebildning genom ökad bostadsyta. Den löpande ekonomiska situationen hindrar dock i många fall unga hushåll med låga inkomster att flytta till ett långsiktigt billigare boende. Den utmaning som bostadspolitiken måste ta sig an är att minska den betydande tröskeleffekt som kravet på egen kontantinsats innebär. Familjers, i synnerhet ungas, svårigheter att bygga upp en egen insats, behöver bemötas med åtgärder som dels gör det enklare att spara pengar till en insats, dels minskar kraven på en alltför omfattande egen insats. Herr talman! Våra synpunkter och invändningar mot lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar står fast. Det handlar om den bristande respekt för det kommunala självstyret som lagen är ett uttryck för. Varje kommun måste ges möjlighet till sin egen planering av bostadsfrågor utifrån de lokala förutsättningarna. Kommunen har olika instrument till sitt förfogande, som vi också har hört här i debatten. För övrigt finns det också en koppling mellan dagens situation på bostadsmarknaden och den förskjutna reformeringen av PBL. Där fick jag med det också. Jag menar att statens uppgift i bostadspolitiken, förutom det jag redan har nämnt om PBL, är att tillhandahålla de legala och finansiella instrumenten för bostadsbyggandet - inte att sedan detaljstyra det på lokal nivå. Detta för oss osökt över till frågan om de allmännyttiga bostadsföretagen. Det kan inte vara en statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av de kommunala bostadsföretagen. Det ska kommunerna göra mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet. I många kommuner utgör de kommunala bolagen en bas i bostadsbeståndet och uppfattas som ett viktigt bostadspolitiskt instrument av de lokala politikerna. Den kommunala självstyrelsen måste alltid värnas vid valet om det ska finnas ett kommunalt bostadsbolag eller inte. Någon särskild lagstiftning för försäljning av hela eller delar av kommunala bostadsföretag behövs inte. Av respekt för den kommunala självstyrelsen vill Kristdemokraterna tillsammans med övriga borgerliga partier avskaffa de lagar som den socialdemokratiska regeringen har drivit igenom för att begränsa kommunernas kontroll över bostadsförsörjningen och de egna bostadsbolagen. Förutom de konstitutionella och principiella invändningar som kan riktas mot lagen om allmännyttiga bostadsföretag kan det konstateras att den ger utrymme för ett stort mått av godtycke. Den här debatten om bostadsförsörjningen blir inte riktigt komplett om vi inte också tar upp den eviga trätofrågan om ägarlägenheter. Precis som vi uttrycker i reservation 16 är ägandet en grundläggande rättighet i Sverige. Detta regleras i grundlagen. Trots detta är det med nuvarande lagstiftning inte möjligt att faktiskt äga sin specifika bostad. I Sverige är nyttjanderätten till en ägd lägenhet knuten till medlemskap i en bostadsrättsförening, där föreningen är ägare till fastigheten i vilken bostaden upplåts. Att äga sin bostad innebär för många människor en social trygghet som inte kan mätas i pengar. Att veta att bostaden är ens egen och att staten har en lagstiftning som backar upp ägandet är en trygghet för många som bor i eget hus, så kallat egnahemsboende. Ett införande av ägarlägenheter skulle tillåta ägandet av en enskild lägenhet i ett flerbostadshus på ett sätt som är jämförbart med ägandet av ett småhus. Inte minst för många äldre som vill sälja sin villa vore detta ett attraktivt bostadsalternativ. Regelverket för tredimensionell fastighetsbildning bör utformas så att det anpassas till ett regelverk för ägarlägenheter. Gränsen om minst fem lägenheter för tredimensionell fastighetsbildning förhindrar ägarlägenheter och bör därför avskaffas. Till slut, herr talman, vill jag ta upp frågan om stöd till kvinnor som har utsatts för våld. Den finns på agendan igen, och det är bra. Häromdagen uttalade vår socialtjänstminister att det nu minsann ska tas rejäla grepp när det gäller detta viktiga stöd. Frågan lät ny, men det är den inte. I voteringen tidigare i dag återförvisades just den frågan till socialutskottet. Det finns redan ett antal konkreta förslag. Den frågan har också koppling till vår debatt här i dag. Det gäller boendet för våldsutsatta kvinnor. Det är ofta svårt att ordna skyddat boende. Förutom rent kommunala insatser behövs former för samverkan mellan kommuner. De behöver utvecklas. 0338278373318 GT01BoU12 N 2010-01-01 00:00:00 97994 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09112/#anf86