<anforande>
<dok_hangar_id>2347859</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09111</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:111 Onsdagen den 26 april</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>111</dok_nummer>
<dok_datum>2006-04-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Jakt och viltvård</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>5578176A-A1F4-44AF-AC59-44CFB6911DE8</anforande_id>
<anforande_nummer>193</anforande_nummer>
<talare>ÅSA DOMEIJ (mp) replik</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag kan börja med den sista frågan. Jag kan ta ett praktiskt exempel. Du och jag, Bengt-Anders, är ute och åker skidor på isen. Som sällskap har vi en varg. Vargen åker inte skidor. Han eller hon springer. Så hamnar du och vargen i en vak. Då lovar jag att jag räddar dig med all min kraft.
Men det är inte riktigt den typen av problem som vi diskuterar. Här diskuterar vi om de arter som finns naturligt ska kunna finnas. I ett samhälle där vi har det oerhört bra borde vi kunna få en viss konkurrens om bytena ute i skogen. Det är väl ofta vad det handlar om. Det borde vi ha råd med.
Sedan gäller det ansvaret för de djur som man har. Om man nu släpper lös sin hund har man väl ett ansvar för att man tar en sådan risk. Det är precis som om jag släpper lös mina katter. Det finns en risk där. Den måste man vara beredd att ta.
Jag skulle heller inte vilja förbjuda jakt med lösspringande hund, trots att de tar en hel del tamdjur. Även om man skulle få reda på vem som ägde hunden och ägaren betalar en ersättning kan det ändå aldrig dämpa sorgen.
</anforandetext>
<intressent_id>0708340640717</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01MJU16</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>97895</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09111/#anf193</protokoll_url_www>
</anforande>
