<anforande>
<dok_hangar_id>2347859</dok_hangar_id>
<dok_id>GT09111</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:111 Onsdagen den 26 april</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>111</dok_nummer>
<dok_datum>2006-04-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Jakt och viltvård</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>4B377EEB-D76F-4EDF-BEE2-CDDD074564A6</anforande_id>
<anforande_nummer>189</anforande_nummer>
<talare>ÅSA DOMEIJ (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Herr talman och ledamöter! Ja, rubriceringen på den här debatten är kanske fel, som många har sagt. Betänkandet heter ju 
Jakt och viltvård
, men det handlar om rovdjuren, och av rovdjuren är det vargen som vi debatterar.
Hur har då den här debatten låtit när det gäller de flesta talarna? Är det ett antal bekymrade talare som har äntrat talarstolen och sagt att ett av våra stora rovdjur har svårt att överleva i Sverige? Har man sagt att det bara finns hundra djur kvar och att stammen dessutom är genetiskt degenererad och efterlyst åtgärder för att vi ska kunna få en större och en livskraftigare stam?
Nej, så har det faktiskt inte låtit, utan de flesta talarna har talat om utökade möjligheter att få skjuta de här hotade djuren. Är inte det märkligt i tider då väldigt många människor är miljöengagerade, då många pratar vackert om biologisk mångfald och om att de arter som finns naturligt ska ha rätt att fortsätta att finnas? Är det inte en konstig tonvikt på debatten? Är det så att högljudda grupper ute i landet pressar politikerna så att de inte vågar stå emot?
Kjell-Erik Karlsson nämnde den här opinionsundersökningen. Hur ser det ut med stödet för rovdjuren? Det som inte nämndes var väl att det även i de rovdjurstäta områdena är en klar majoritet för rovdjuren och för rovdjurspolitiken. Och kvinnor är mer positiva än män.
Men det har ändå hänt en del positivt när det gäller rovdjurspolitiken. Jag är väldigt glad åt att det i budgeten blev en extra satsning på 30 miljoner kronor per år till utökade informationsinsatser och till utvecklingsarbete, bland annat. Länsstyrelserna i de rovdjurstäta områdena går ju på knäna och behöver den här satsningen. Jag tycker att det är en väldigt framåtsyftande satsning. Det är en mycket bättre lösning på problemet, när det gäller de diskussioner som finns, än att man ska få skjuta ännu mer av en art som det bara finns drygt hundra djur av, kanske 130.
Jag har en fråga till er som har varit uppe och debatterat för ökade möjligheter att skjuta varg. Om det hade funnits 130 älgar i hela landet, hade ni då också argumenterat för att man skulle få skjuta mer?
Jag tänkte säga lite grann om en reservation som vi i Miljöpartiet har tillsammans med Vänsterpartiet. Det gäller en förändring av jaktförordningens 27 §, så att det för att man ska få bedriva skyddsjakt på till exempel en enskild varg ska krävas att den ska orsaka allvarliga skador. Bara om den orsakar allvarliga skador ska man få skjuta.
Vi har tagit upp den här frågan med anledning av Ringvattenvargen. Naturvårdsverket tog ett skyddsjaktsbeslut den 14 februari 2005. Det var ett tragiskt beslut eftersom den hade tillfört nytt genetiskt material till en vargstam som har stora problem med genetisk utarmning.
Naturvårdsverket skriver i sitt beslut: De skador på tamdjur som vargen har orsakat är inte sammantaget så allvarliga att de kan motivera ett beslut om skyddsjakt med stöd av 23 a § jaktförordningen.
Därför använde man i stället 27 § där det talas om jakt på enskilda djur som orsakat allvarliga olägenheter. Det är det här vi skulle vilja ändra till att det bara skulle vara allvarlig skada. Men det är inte det som är så jätteintressant. Det som är jätteintressant är vad ni i majoriteten har skrivit i betänkandet som grund för avslag på motionen. Lyssna nu, alla som är intresserade av frågan! Så här skriver man:
Utskottet kan rörande motion MJ325 konstatera att regelverket är konstruerat så att 23 a § jaktförordningen föreskriver vissa allmänna förutsättningar som måste vara uppfyllda vid alla typer av skyddsjakt.
23 a § ska alltså alltid vara uppfylld.
Sedan står det:
Det är således inte så att 23 a § och 27 § utgör alternativa grunder för beslut om skyddsjakt, där kraven i det sistnämnda stadgandet är lägre ställda än i det förstnämnda. Då yrkandet synes grunda sig på ett missförstånd av det gällande regelsystemet avstyrker utskottet motion MJ325 från Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Här skriver alltså majoriteten att det som Naturvårdsverket har gjort är fel. Naturvårdsverket har ju först sagt att 23 a § inte räcker, och utskottsmajoriteten säger att den alltid måste vara uppfylld, oavsett vilken paragraf man sedan använder. Alltså har Naturvårdsverket gjort fel. Då känns det här ändå riktigt bra, trots att vår motion kommer att bli avslagen. När nu riksdagen har klargjort hur författningen ska tolkas kan knappast Naturvårdsverket gå emot detta i kommande fall. Det är fantastiskt fint att få det här klargörandet, och jag tror att utskottsmajoriteten har rätt. Det är nog egentligen inte vi och Vänsterpartiet som har missuppfattat lagstiftningen, utan vi har utgått från hur Naturvårdsverket har tillämpat den. Och Naturvårdsverket har tillämpat den felaktigt. Antingen har man missförstått den, eller också har det skett medvetet.
Rovdjurspolitiken har havererat, säger en del. På sätt och vis kan man säga att den har havererat därför att rovdjurspolitiken och det rovdjurspolitiska beslutet byggde på att vi skulle få nytt genetiskt material österifrån. Vargar skulle vandra in så att vi skulle få en livskraftigare stam. Det har inte hänt. Jo, det har kommit in vargar österifrån, men de har aldrig överlevt så länge att de har kommit ned till andra vargar och kunnat bidra med nytt genetiskt material. De har blivit skjutna antingen illegalt eller genom beslut av Naturvårdsverket. Därför är det väldigt positivt att Rovdjursutredningen nu ska titta på vilka möjligheter som finns att förbättra det genetiska materialet.
En fråga som nämns väldigt mycket gäller möjligheter att skjuta utanför hägn. Problemet är att alla inte följer lagstiftningen. Om alla följde lagstiftningen skulle det inte vara något problem, men i och med att vi har en illegal jakt skulle det vara väldigt svårt att bevisa.
Om man påstår att man har skjutit en varg innan ens hund är skadad, vem ska veta vad som är sant? Utskottet pekar enigt på det stora problemet med illegal jakt. Varför tillföra ett sådant stort problem när det gäller bevisfrågan?
Det allra största hotet mot tamdjur är nog de lösspringande hundarna. Jag vill ändå inte förbjuda dem. De tar både får och andra smådjur. Men det är ett problem som aldrig nämns, och det saknas statistik.
</anforandetext>
<intressent_id>0708340640717</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01MJU16</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>97891</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09111/#anf189</protokoll_url_www>
</anforande>
