2347859 GT09111 Riksdagens protokoll 2005/06:111 Onsdagen den 26 april 2005/06 111 2006-04-26 00:00:00 Jakt och viltvård föredragning av utskottsärende med eventuell debatt B7898FCA-003B-41D1-AB13-FC588E2C3817 182 BJÖRN VON DER ESCH (kd) kd Herr talman! Även om vargfrågan är långt ifrån det enda problemet i vår jaktlagstiftning utgör den, som vi har hört här i dag, det helt dominerande inslaget i dagens viltvårdsdebatt. Men av tidsskäl begränsar jag mig ändå huvudsakligen till vargfrågan. De rent känslomässiga ställningstaganden som ofta präglar argumentationen får man inte bara avfärda som irrationella, men de måste självfallet ställas i relation till alla övriga argument när man gör den slutliga sammanvägningen för en ändamålsenlig rovdjurspolitik i vårt land. Jag tar fasta på det. Det ska alltså vara rovdjurspolitiken i vårt land. Det hävdas nämligen att vargen är utrotningshotad, och så är uppenbarligen inte fallet. Vargstammen på norra halvklotet uppskattas till ungefär 250 000 individer. Motivet att ha varg i Sverige för att rädda arten från utrotning saknar i den meningen relevans. En vargpopulation i vårt land på 200 individer, eller någonting i den stilen, gör varken till eller från för vargbeståndets fortlevnad här på vår jord. Men om man med utrotningshotad i stället avser vargförekomsten begränsad till just Sverige blir problemställningen en annan. Skälet att återinföra en vargstam i vårt land är då att arten tidigare har funnits här och därmed hör till vår ursprungsfauna, och så är det nog. Mot det hävdas att den vargstam vi nu låter föröka sig inte är den ursprungliga skandinaviska rasen utan inplanterad från andra sidan Östersjön. Hur det argumentet ska värderas råder skilda meningar om. Det finns de som pekar på faran med att ersätta inhemska raser med importerade. De tar som exempel att när vi inplanterade signalkräftan i stället för flodkräftan gick det helt snett. Man menar att detta är ett närliggande argument mot uppförökning av dagens icke-nordiska vargstam. Den degeneration som man anser sig ha konstaterat ser man med en viss rädsla på framöver. Man tror att det beror på inavel. Hur motiverat det är är svårt att säga med de meningsskiljaktigheter som råder i vargfrågan. Men det vore ju tragiskt att uppföröka en svensk stam som riskerar att bli degenererad. Mot det invänds att genom invandring kan vi få friska vargar från öst och på det viset häva inaveln. Det är möjligt. Men om det motsatta inträffar, att degenererade vargar i stället genom utvandring till öst försvagar den stam som de har, är det då bara deras bekymmer? En komplikation för varg i Sverige är att i de områden där vargtätheten är som störst bedrivs en för Sverige unik boskapsskötsel. Den bedrivs i avlägsna skogsbygder med den sista spillran av numera utrotningshotade inhemska kreatursraser. Och de är utrotningshotade i ordets verkliga bemärkelse och således inte bara i Sverige. De är som sagt unika och därför utomordentligt angelägna att bevara för framtiden. Det är en uppgift som självfallet försvåras och till och med kan omöjliggöras om vargförekomsten är för stor. Det går inte att stängsla överallt. Det är inte realistiskt rent ekonomiskt. Att vargtätheten har blivit besvärande hög har sin grund i att vargens spridningsområde inte alls blev det förväntade. Vargen förefaller inte benägen att fortsätta att anpassa sitt beteende till det som vi förväntade eller nästan krävde. Vargfrågan engagerar många i samhället. Det sker ofta utifrån helt olika utgångspunkter. En avgörande uppdelning är mellan glesbygd och stad. Där är motsättningarna uppenbara och delvis självklara. Det är rent verklighetsfrämmande att försöka förneka deras existens. Den attityd glesbygden ofta tycker sig möta från storstaden är att man på landet oroar sig för vargen helt i onödan. Vargen har inte gjort människan ont på år och dag, hävdas det. Att låta barnen traska till skolbussen genom skogen där vargen hörts yla på natten sägs vara ofarligt. Men hur många lugnas av det vare sig de kommer från stad eller land? Den besserwisserattityd som bemöter glesbygdens oro väcker därför begriplig upprorsstämning på sina håll. En helt avgörande fråga som har långtgående principiell räckvidd är denna: Är det förenligt med en solidarisk samhällssyn att en viss kategori medborgare, i en viss landsända, i ett visst avseende påtvingas en återgång till tidigare generationers levnadsvillkor med motivering att så här har det varit förr? Den frågeställningen inrymmer svåra avvägningar. Under de 150 år som gått sedan vi hade en vargstam i Sverige har oerhört mycket förändrats, till exempel våra levnadsvanor, vårt sätt att se på naturen och umgås med den, städernas tillväxt och landsbygdens avfolkning, behovet av rekreation och så vidare. Jord- och skogsbruk, industrier och kommunikationer har förändrats till dagens komplicerade samspel. Inte bara vi människor, utan också flora och fauna har anpassats. Att under de förhållandena införa en sedan 150 år försvunnen faktor i dagens mångfasetterade och integrerade samhälle är ett vågspel. Vad skulle reaktionen bli om riksdagen beslöt att återinföra 200 hästdroskor i Stockholmstrafiken? Exemplet kan låta parodiskt, men just så upplever en stor del av medborgarna den jaktlagstiftning som åläggs dem från huvudstaden. Den så omtalade subsidiaritetsprincipen - att besluten ska fattas på lägsta möjliga nivå - sätts alltför ofta ur spel. Ändå finns lysande exempel på hur ändamålsenlig den kan vara i olika viltskyddssammanhang. Från att ha reglerats på riks- och länsnivå har vi i dag ett system för reglering av älgstammen där besluten tas på bygdenivå med ett minimum av byråkrati. Vildsvinsstammen utvecklas snabbare än byråkratin hinner med. Därför fattas nu de beslut som behövs på lokal nivå. Den organisation för viltvård som vuxit fram på lokal nivå under senare decennier är så ändamålsenlig att den tillåtits överta statliga organs tidigare uppgifter. Här handlar det om vårt ädlaste högvilt, älgen. Men så snart det gäller rovdjursförvaltning är plötsligt misstänksamheten mot lokalt beslutsfattande närmast total. Där gäller teori mot praktisk erfarenhet. Varför inte i stället förse den lokala nivån med mer av rådgivning och mindre av beslut, även när det gäller rovdjursförvaltning? Dessvärre hotar utvecklingen att gå motsatt väg. Det främlingskap glesbygden kan känna inför beslut som fattats i Stockholm kommer inte att bli mindre när besluten i stället tas i Bryssel. Kanske bör vi hämta inspiration från Finland, som inte tvekat att utmana EU i just vargfrågan och inte, som vi, bara accepterar vad EU föreskriver. Dessutom tycks EU-domstolen ha lagt ned sin talan mot Finland, vilket ju är en stor framgång för Finland. Med detta sagt hoppas jag att jag har lyft upp åtminstone några omständigheter som måste vägas in i den lagstiftning som vi förhoppningsvis ska komma fram till. § 28 uppfyller inte rimliga krav på ändamålsenlig vargpolitik. Nästan alla delar den uppfattningen. Möjligheten att freda tamdjur mot varg måste utökas. Principen att kunna avvärja angrepp av varg på tamdjur i ett tidigare skede än som nu är tillåtet är en nödvändighet för att jaktlagstiftningen över huvud taget ska vinna erforderlig acceptans. En principiell 200-metersgräns kan vara realistisk och bör utgöra förutsättningen för den slutliga utformningen av lagstiftningen. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 5. 0544137999406 GT01MJU16 N 2010-01-01 00:00:00 97884 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09111/#anf182