2347855 GT09107 Riksdagens protokoll 2005/06:107 Torsdagen den 20 april 2005/06 107 2006-04-20 00:00:00 (forts. från 12 §) Diskrimineringsfrågor och vissa frågor om jämställdhet (forts. AU6) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt FFF7725D-166B-40E0-A416-F456ED440E31 88 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v) v Fru talman! Vi ska fortsätta att diskutera diskriminering och jämställdhet. Även om det här betänkandet i första hand tar upp specifik lagstiftning i de här frågorna tänker jag börja med att lyfta in en annan diskussion. Jag vill påminna om att de viktigaste redskap vi har för att motverka diskriminering är en generell välfärdspolitik, att vi har en politik som samlar samhället och som skapar sammanhållning och solidaritet, att vi försvarar och utvecklar den generella välfärden, att vi har ett skattesystem som inte söndrar utan håller samman befolkningen och att vi har en ekonomisk politik som skapar arbeten. Det finns ingenting som öppnar för diskriminering så tydligt som just hög arbetslöshet. Vi ser hur ungdomar, invandrare, kvinnor, funktionshindrade med flera inte får samma möjlighet som andra när det gäller trygga anställningsvillkor, inflytande över sin arbetssituation etcetera. Jag vill också knyta an till det som Martin Andreasson sade i sitt inlägg och som jag tycker är väldigt viktigt, nämligen att vi, när vi pratar om diskriminering, är noga med vad vi talar om så att vi inte slarvar med begreppen. Det handlar om dolda värderingar. Om vi har orättvisor i samhället kan ju de orättvisorna vara ett uttryck för diskriminering. Orättvisor öppnar också för att de dolda värderingarna kommer i öppen dag och skapar diskriminering. Jag menar därför att grunden för att människors lika värde ska försvaras är generella insatser och en generell politik. Vi behöver också ha diskrimineringslagar. Vi måste ha skydd för den enskilde. Om jag känner mig diskriminerad ska jag ha möjlighet att protestera och jag ska få det rättsligt prövat och kunna få återupprättelse och skadestånd om jag är felaktigt hanterad. Vi har en diskrimineringslagstiftning som vi i kammaren är överens om är ett lapptäcke och oöverskådligt. Det har mycket att göra med att vi har implementerat olika EG-direktiv. Nu har vi ett system som inte ens de som är experter och dagligdags jobbar med det tycker sig ha en klar överblick över. Det finns därför samstämmighet om att det här ska ses över. Man ska se hur mycket som går att samordna och så vidare. Diskrimineringskommitténs förslag ska nu ut på remiss. Tidigare talare har varit lite kritiska till att inte arbetsmarknadsutskottet redan nu har slagit fast vissa ståndpunkter när det gäller förslagen. Jag tycker att det är riktigt. Flera av förslagen skulle vi visserligen ganska enkelt kunna säga att vi har en majoritet för. Vi har kanske också en samstämmighet om att det är bra förslag. Men det är också rimligt att invänta en remissrunda och lyssna till hur intresseorganisationerna ser på de här frågorna. Vi ska vara medvetna om att diskrimineringslagstiftning är komplicerat. Det finns all anledning, menar jag, att noga titta på olika förslag. En sådan fråga kan till exempel vara positiv särbehandling på grund av etnicitet. Vi måste också fundera noga över om det verkligen är så att kön är en diskrimineringsgrund bland alla andra. Man måste också noga tänka sig för när det gäller frågor som reglerar arbetsgivare-arbetstagare. Ska det vara en egen lagstiftning eller ska det ingå i ett större lagstiftningspaket? Jag tycker att det förhållningssätt som utskottet har, nämligen att vi avvaktar remissrundan, är helt riktigt. Jag instämmer visserligen i det som tidigare talare har sagt om att det blir en avslagen debatt, men det får vi ta, menar jag. Det är intressant att fundera lite kring mekanismerna bakom diskriminering och vilka uttryck de tar sig och var samhällsdebatten egentligen befinner sig. Det är en sak att säga att man är emot diskriminering. Det finns väl knappast någon som säger: Jag är emot jämställdhet. Jag tycker att det ska vara orättvisa villkor mellan kvinnor och män. Alltfler bekänner sig till att vara feminister. Man tycker att även kvinnors rättigheter är något viktigt. Det är en sak att säga det. Det är en annan sak när man kommer till konkreta politiska förslag som faktiskt siktar in sig på att stärka kvinnors rättigheter och som kräver att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Då blir det annat ljud i skällan. En sådan fråga har varit uppe i debatten i dag. Den återkommer i debatten i vår. Det handlar om kvinnors rätt till heltid. När man lyfter fram en sådan fråga och säger att kvinnor ska ha samma rättigheter som män att få heltid kommer en rad motargument. Det första är: Det är de offentliga arbetsgivarna som diskriminerar. Om vi river upp monopolen och privatiserar blir det jättebra. Av statistiken vet vi att det inte handlar om offentliga arbetsgivare. Det är på kvinnodominerade arbetsplatser som man har deltidsanställningar. Det gäller både i offentlig och i privat sektor. Då kommer nästa argument. Man säger att det finns olika verksamheter som ställer olika krav på service, öppettider och så vidare och därför måste man ibland organisera arbetet med deltider. Det är ju märkligt att i branscher med samma krav på öppettider och service har man heltid på manligt dominerade arbetsplatser och på kvinnodominerade arbetsplatser har man deltid. Det är så det ser ut. Då tar man till storsläggan och vädjar till kvinnor: Ni måste tänka på tillväxt och sysselsättning eftersom rätt till heltid hotar jobben och tillväxten. Det argumentet hör man aldrig när man pratar om mäns arbetsvillkor. Det är när kvinnor kräver samma rättigheter som män som den här diskussionen uppstår. Man kräver att kvinnor ska förstå att de måste stå tillbaka och ta hänsyn till samhällsekonomin. Det här menar jag visar var samhällsdebatten egentligen befinner sig. När det kommer till konkreta krav där man vill stärka kvinnors villkor och rättigheter är det inte så enkelt längre. Rätten till heltid är en central fråga som handlar om fördelningen av det oavlönade och avlönade arbetet, tillgång till kompetensutveckling och om löneutveckling. Det är en mycket strategisk fråga i jämställdhetsarbetet. Vi vet en massa när det gäller lönerna, precis som när det gäller heltid. Vi har statistik och uppgifter. Knappast någon kan väl längre säga att vi inte har lön på grund av kön, utan det är vi överens om. Men trots att vi vet det politiskt, trots att facken vet det, trots att arbetsgivarna vet det och trots att alla säger att det är oacceptabelt, händer ingenting. Det går år ut och år in, och det är fortfarande så att kvinnor tjänar mindre än män. Det måste vi göra någonting åt, både vi som är politiker och arbetsmarknadens parter. Som politiker kan vi göra en del. Vi kan införa en rätt till heltid, vilket är en fråga som har bäring på ekonomisk självständighet. Vi kan förändra jämställdhetslagen. Och då vill jag passa på att yrka bifall till vår reservation 15 som handlar just om att den lagstiftning vi har i dag enbart tar sikte på hur det ser ut på en arbetsplats. Där kommer man inte åt de strukturella orättvisor som finns, nämligen att kvinnor och män tjänar olika på olika avtalsområden och att kvinnodominerade yrken nedvärderas. Där kan vi politiskt göra någonting genom att skärpa jämställdhetslagen. Vi kan också se till att kommuner och landsting, där vi har stora kvinnodominerade arbetsplatser, har ekonomiska möjligheter att höja kvinnors löner. Vi kan politiskt se till att vi skapar styrinstrument för att de här resurserna till dels används just till att eliminera orättvisor på grund av kön. Nu jobbar den socialdemokratiska regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet med att ta fram en nationell handlingsplan mot lönediskriminering. Det kommer att bli ett mycket viktigt dokument. Men lönebildningen ligger på parterna, och vi är ju överens om att vi inte vill ha någon statlig lönepolitik. Då vill jag skicka över bollen till arbetsmarknadens parter. Om vi ska ha den här ordningen måste också parterna ta sitt ansvar, och det gör inte parterna i dag. Jag menar att det är nog nu. Det är dags att parterna kliver fram, tar det här ansvaret och tar konsekvenserna av hur lönebildningen ser ut. Vi menar att man bör ta initiativ till en gemensam trepartsöverenskommelse mellan regeringen och parterna med konkreta, tidsbestämda mål om hur lönediskrimineringen ska avskaffas. Vi behöver det instrumentet, vi behöver ha en generell välfärdspolitik, vi måste politiskt ta ansvar, vi har rätt till heltid, vi har jämställdhetslag med mera, men bollen ligger också hos parterna. Från den här riksdagsdebatten vill jag skicka med till både fackliga organisationer och arbetsgivarsidan: Nu är det dags att ni kliver fram och tar ert ansvar! 0841428824218 GT01AU6 N 2010-01-01 00:00:00 97523 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT09107/#anf88