2347993 GS0999 Riksdagens protokoll 2004/05:99 Onsdagen den 6 april 2004/05 99 2005-04-06 00:00:00 Vissa frågor rörande fastigheter föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 74B13357-FC98-4F39-AF37-6BF1D681AE8F 222 CHRISTER ADELSBO (s) s Fru talman! Sveriges förändring från jordbrukssamhälle till industrination skedde relativt sent om man jämför med våra europeiska grannar. I dag är Sverige ett av världens mest utvecklade länder när det gäller demokrati, jämställdhet, offentlig insyn och andra saker som vi förknippar med ett modernt samhälle. Trots det finns det fortfarande kvar rester av det gamla feodalsamhället - rester som är direkt odemokratiska, men som på något envist sätt ändå har lyckats överleva ända in på 2000-talet. Det är lika häpnadsväckande som oförståeligt. Det handlar alltså om rätten - eller snarare avsaknaden av rätt - för jordbruksarrendatorer att friköpa de gårdar som man i generationer har bebyggt, bebott och brukat under adligt förmyndarskap. Det är helt orimligt för mig att generationer brukare av självständiga gårdar för all framtid ska vara fråntagna rätten att på fri grund utveckla sina jordbruk. Inget annat land i Europa har sedan demokratin infördes tillåtit fortsatt osjälvständighet för en jordbruksbefolkning under feodalt grundade ägarsystem. Fru talman! En annan aspekt som är viktig att lyfta fram är att arrendatorerna själva har fått svara för samtliga investeringar, för hela riskkapitalet, och därmed fått bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning. Det har gjorts vissa frivilliga överenskommelser där arrendatorerna getts rätten, av stat och kyrka, att köpa loss det land som man har brukat i århundraden. Men kartläggningar visar att förhållandet är tvärtom för adel och storgods. Där medger man i princip inga friköp alls. Frågan har, som har berörts innan, stötts och blötts i Sveriges riksdag, men tyvärr har lite hänt. Den 30 november 1989 togs ett beslut med stor majoritet att avskaffa denna kvarleva, ett beslut som också väckte förhoppning hos den yngre generationen arrendatorer. Många unga vägrar i dag att ta över jorden för att stå under adligt förmyndarskap så som deras föräldrar och förfäder har gjort. Resultatet blir att jord, hus och allt vad bondegenerationer har skapat blir ännu en gåva till adliga arvtagare och storgods. Många unga har också växt upp och utbildat sig till lantbrukare under en tid då man har haft vetskap om riksdagens klara ställningstagande 1989 om att friköpsrätt skulle genomföras. 1990 års arrendekommitté följde upp 1989 års riksdagsbeslut genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adel, kyrkan, Domänverket samt universiteten. Fru talman! Vad vi nu, 15 år senare, kan konstatera är att trots riksdagsbeslut och klara förord för friköpsrätt från Arrendekommittén har någon sådan fortfarande inte införts. Regering gav våren 2000 i uppdrag att utreda frågan om historiska arrenden på nytt, en utredning som har varit föremål för beredning i Regeringskansliet i över ett år nu. Det som oroar är att man ska lägga locket på i detta ärende och att man i så fall bygger det ställningstagandet på slutsatsen i utredningen. Utredningen fastslog att det inte fanns tillräcklig anledning för att lagstiftningsfrågan skulle utredas på nytt. Just när det gäller detta kan man instämma, för frågan har blivit ordentligt utredd genom åren. Den har som sagt var stötts och blötts i riksdagen under en alldeles för lång tid. Utredningens slutsats däremot kan jag inte instämma i. Att hänvisa till att de som drabbas är så få att vi inte behöver göra något tar inte på något vis bort den orättvisa som arrangemanget med historiska arrenden skapar. Skulle vi föra samma resonemang så fort det handlar om minoritetsgrupper undrar jag vad vi skulle få för samhälle. Det har också framkommit nya alarmerande saker efter det att utredningen kom, bland annat en mycket häpnadsväckande dom mot en arrendator som har haft sin gård i fyra generationer och ville överlåta verksamheten till sin son, som hela livet varit inställd på just detta. Av någon anledning motsatte sig greven detta, och trots att verksamheten bedrivs på nästan 70 hektar och man hade börjat med flera nya grepp och nya idéer kom man fram till att verksamheten inte var utvecklingsbar. Om inte närmare 70 hektar räknas som utvecklingsbart faller närmare 85 % av alla arrendatorer på just detta. Ärendet är överklagat och ligger hos hovrätten. Men står domen fast kan det få mycket stora konsekvenser. Ett annat problem som har dykt upp på senare tid är att många jordägare försöker komma åt kontrollen av de stödrätter som tillhör brukarna. Banker har börjat kräva högre säkerhet för kredit. Detta är något som också har drabbat flera arrendatorer som inte äger sin egen fastighet. Denna aggressiva attityd hos adeln och storgodsägarna gör mig djupt oroad. Det gör inte att de blir mer benägna att självmant bevilja friköp. Det ger snarare signalen att inte ens släktövertagande godkänns i framtiden. Vi måste vakna och börja reagera på det som håller på att ske. Det börjar hasta med att införa den här historiska reformen om det ska finnas några kvar att rädda till enskilt ägande. Fru talman! I Danmark och andra nordiska länder har man gjort någonting åt detta och infört en laglig rätt till friköp av historiska arrenden. I Danmark gjorde man det redan 1919. Det borde faktiskt vara dags för Sverige att göra detsamma. Att avskaffa de sista resterna av ett feodalt system borde vara ett självklart led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa. I detta anförande instämde Tasso Stafilidis (v). 0165360915617 GS01LU16 N 2010-01-01 00:00:00 112436 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0999/#anf222