2347993 GS0999 Riksdagens protokoll 2004/05:99 Onsdagen den 6 april 2004/05 99 2005-04-06 00:00:00 Diskriminering föredragning av utskottsärende med eventuell debatt B91A540C-FB44-4B2C-AB5E-2FB1BE490B06 127 ANNA LINDGREN (m) m Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nr 1, men jag står bakom övriga moderata reservationer. Under mina år som lärare i grundskolan mötte jag från mina elever många synpunkter på invandrare. Ofta berodde det på att man inte kunde så mycket. För att få i gång en något så när objektiv diskussion om invandring med mina elever brukade jag börja med att fråga dem om det var någon som hade släktingar i Amerika. Oftast var det någon som viftade och ville vittna om släktingar som utvandrat från Fattig-Sverige för att söka lyckan i Amerika. Det var ofta spännande framgångshistorier som vi fick oss till livs. Och med vilken stolthet historierna berättades! Vilka var det då som vågade ta sin familj över Atlanten för att börja ett nytt liv i nya världen? Ja, det var de starka, de initiativrika, som ville skapa en ny framtid för sina barn i det främmande landet. I dag finns det ingen kontinent till förfogande för människor på flykt undan fattigdom och umbäranden, politiskt och religiöst förtryck, som det fanns då. Människor i nöd söker sig bland annat till vårt land för att kunna börja om och skapa en ny framtid för sin familj. Vad möts de då av? Jo, de behandlas automatiskt som problem, som människor som behöver hjälp och som är hjälpsökande i alla möjliga former. Byråkratiskt krångel och långa handläggningstider gör att dessa människor kan få vänta i åratal på att få börja arbeta, och när de väl har kommit dit blir de ofta diskriminerade. Alla människor ska oavsett födelseort behandlas som den resurs de är. Det måste finnas direkta ingångar till arbetsmarknaden. Arbete ger invandrare möjligheter att lära sig språket och tillgång till viktiga sociala kontakter. Möjligheten till praktik och arbete kombinerat med svenskundervisning knuten till individens yrkes- och utbildnings- eller intresseområde måste kunna utvecklas. Alla måste motarbeta och förhindra att diskriminering och mobbning förekommer på arbetsplatser och i hela samhället. Varje människas önskemål att samarbeta och integreras bygger på att man känner sig respekterad och inte blir diskriminerad. Antidiskrimineringsarbetet, som ska ha sin grund i mänskliga rättigheter, är i detta sammanhang helt grundläggande. Diskriminering förekommer tyvärr dagligen på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och i rättsväsendet. Vi hörde här om ungdomar som försöker få en trevlig fritid. Människor måste därför ges reella möjligheter att själva driva processer när de har blivit diskriminerade genom att ges förbättrade möjligheter till rättshjälp. Fru talman! Alla människor är lika i värde och rättigheter. Det svenska samhället kan visserligen uppfattas som tolerant och öppet, men strukturell diskriminering förekommer i Sverige varje dag. Arbetsmarknaden utgör inget undantag. Människor diskrimineras på grund av kön, ålder, etnicitet, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. I den svenska diskrimineringslagstiftningen finns i dag en rad olika lagar vilka endast delvis är samordnade. Detta gör att bestämmelserna är svåröverskådliga och ineffektiva. En sammanhållen diskrimineringslagstiftning skulle på ett tydligare sätt markera att diskriminering inte kan accepteras. En sådan lag skulle också skapa en större överskådlighet och underlätta för enskilda, fackliga organisationer och arbetsgivare att implementera lagstiftningen i arbetslivet. Med en sammanhållen lagstiftning som omfattar större delen av samhällslivet skulle även de fem ombudsmannafunktionerna kunna samordnas i en myndighet under riksdagen. Jag sitter i den här Diskrimineringskommittén. Vi har kommit väldigt långt i det här arbetet, men det är inte klart än på ett par år i vilket fall från utredningens sida. Vi vill från moderat håll på nytt framhålla hur viktigt det här arbetet är. Men innan den här nya lagstiftningen kan komma till finns det rätt mycket att göra inom ramen för det som redan i dag finns. Enligt en undersökning har alltfler arbetsgivare och fackliga företrädare kunskap om lagarna mot etnisk och religiös diskriminering. Det är bra, men de aktiva åtgärder som vidtas är ganska få. Staten har ett särskilt ansvar som föredöme i det här sammanhanget. Regeringen har uppdragit åt alla myndigheter att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk mångfald bland sina anställda, och de bör nu verka för att arbetet påskyndas. De som söker arbete ska värderas efter meriter. För att säkerställa att en arbetsgivare vid rekrytering av personal inte tar otillbörlig hänsyn till bland annat namn bör ansökningshandlingar avidentifieras. Den sökandes personuppgifter ersätts då med en kod. Stat och kommun bör föregå med gott exempel och införa sådana rutiner. Av en rapport framgår att invandrares kontakter med arbetsförmedlare entydigt varit negativa upplevelser. Förutom bristande eller felaktig information, likgiltighet och arrogans vittnar intervjuer om direkt diskriminering från arbetsförmedlarna. Arbetsförmedlingen anklagas bland annat för att hänvisa invandrare till typiska invandrararbeten, att bekräfta bilden av det utanförskap som man redan känner, att bemöta egna initiativ mycket negativt, att rekommendera de arbetssökande att glömma sina yrken. De här uppgifterna är oerhört allvarliga. Diskrimineringsombudsmannen har samarbetat med Arbetsmarknadsverket för att säkra att det inte förekommer etnisk diskriminering bland arbetsförmedlarna. Trots detta ansåg Diskrimineringsombudsmannen så sent som förra året att problemet kvarstod. Den socialdemokratiska regeringen måste nu vidta nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med uppgifterna om det negativa bemötandet bland myndighetspersonal. Som vi tidigare har framfört är den moderata utgångspunkten att alla människor har rätt att ses som individer och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Avvikelser från detta är diskriminering. Även om det görs med aldrig så goda avsikter är det dock fel att politiskt reducera människor till delar av kvotgrupper eller att ovanifrån placera in dem i kollektiv. Regeringen har vid flera tillfällen talat om att införa positiv särbehandling av invandrare på arbetsmarknaden. Detta är ett klassiskt recept för att nya motsättningar och växande spänningar ska uppstå mellan människor. Ytterst är regeringens vilja till positiv särbehandling ett uttryck för uppgivenhet. Regeringen vill också att myndigheter ska redovisa anställdas etniska ursprung i syfte att samhällets etniska sammansättning ska återspeglas i myndigheternas personalsammansättning. Varför ska en anställd behöva uppge sitt etniska ursprung? Att legitimera att människors ursprung, helt skilt från individens förmåga och taget för sig, skulle vara en relevant faktor vid anställning är kontraproduktivt. Argument som kan användas åt ena hållet kan också missbrukas åt det andra. Vi anser att målet i den här frågan måste vara det motsatta, nämligen att ursprung beaktas så lite som möjligt vid anställning. Ursprung är inte en egenskap eller en färdighet och saknar därför relevans i anställningssituationer. Kvotering och särbehandling är teoretiskt olika saker även om de i praktiken ofta hänger ihop. Så kallad positiv särbehandling för med sig att vissa människor diskrimineras när deras erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som tagits fram för att gynna andra människor tillhörande en viss politiskt definierad grupp. Även om den grupp som ska gynnas kan anses vara underrepresenterad eller felbehandlad på arbetsmarknaden eller i andra sammanhang innebär kvotering inget annat än att ännu ett fel begås. Att människor i den ena mer eller mindre godtyckligt definierade gruppen felbehandlas gör det inte rätt att felbehandla människor i någon annan grupp. 0869873635602 GS01AU5 N 2010-01-01 00:00:00 112341 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0999/#anf127