2347986 GS0992 Riksdagens protokoll 2004/05:92 Torsdagen den 17 mars 2004/05 92 2005-03-17 00:00:00 Fordonsfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt B8FD4AE6-6283-44B4-9776-56C8A7BD6FA4 97 STAFFAN DANIELSSON (c) c Fru talman! Jag yrkar bifall till Centerns reservation 3 om övergivna fordon. För drygt ett år sedan skedde en del förbättringar i lagstiftningen om omhändertagande av övergivna fordon. Innan dess rådde det märkliga förhållandet att en skrotbil kunde ställas upp längs en väg, på ett gärde eller i en skog, och varken markägaren eller det allmänna hade rätt att flytta den. Nu är detta som väl är ändrat sedan mer än ett år tillbaka, vilket är bra. Däremot råder en ganska märklig tingens ordning om vem som i vissa lägen ska betala bortforsling och omhändertagande av övergivna fordon. Övergivna fordon handlar alltså om flera ton metaller och kemikalier som i form av ett fordon bara lämnas i naturen. Det är självklart av intresse för samhället att de bilar och fordon som åldras och som kommer på avvägar inte dumpas var som helst och blir stående. Det är inte bra för miljön i olika avseenden. Och självklart har samhället här ett ansvar för att dumpade fordon omhändertas och återanvänds eller destrueras. Självklart har i grund bilägaren ansvaret för att bilen ska skrotas i ordnade former när den är uttjänt eller har krockats eller kvaddats. Överges bilen och om man kan få tag på bilägaren och denne kan betala, då är allt gott och väl. Likaså träder samhället in och tar kostnaden om fordonet är ett vrak. Men oklarhet råder om var gränsen går mellan bilvrak och nästan bilvrak. Likaså träder samhället in och tar kostnaden om fordonet är lämnat så att hinder uppkommer i trafiken eller fara för en trafikolycka uppkommer. Och det är ju bra. Men i det inte så ovanliga fallet att bilägaren inte kan anträffas eller inte kan betala och bilen är risig men kanske inte ett vrak och den är lämnad så att trafiken inte berörs, då dyker det plötsligt upp en tredje part som ska betala bortforslandet, nämligen markägaren. I andra sammanhang talas det om producentansvar, om försäkringsansvar och om samhällets ansvar. I detta sammanhang överlåts generöst åt en slumpvis utvald markägare att bekosta bortforslandet eller att låta bilen stå. Bilens försäkringsbolag griper inte in. Staten och kommunen svär sig fria från allt betalningsansvar. Den helt oskyldige markägaren på vars vägkant, dike, gärde eller skogsbacke bilen övergetts ska på egen bekostnad forsla bort varje sådan övergiven bil som lämnats, vare sig det handlar om en bil per år eller tio per år, om nu inte bilen klassas som vrak, vilket den kanske gör efter några år i regn och rusk och med löpande miljökonsekvenser under tiden, både kemiskt och visuellt. Om bilen skulle knuffas i väg så att den stör trafiken ställer det allmänna upp och betalar. Centerpartiet och Kristdemokraterna hävdade när lagen infördes att det enda rimliga är att det allmänna svarar för bortforslingskostnaderna för övergivna fordon även om de inte är vrak eller stör trafiken. Rimligen är det enligt min argumentation ett ordnings- och miljöintresse för samhället att dessa flera ton tunga kemikaliepaket som kallas bilar inte tillåts dumpas i oordnade former och lämnas vind för våg. Vi i Centern reserverar oss i dag för samma uppfattning som för ett år sedan. Jag tycker mig ändå notera en öppning i utskottsmajoritetens ställningstagande när man skriver att det manar till eftertanke att lagstiftningen kanske inte gick tillräckligt långt. Liksom vid lagens införande utgår utskottet från att ingående uppföljningar av lagstiftningen kommer att genomföras så att regelsystemet inte får oönskade konsekvenser för markägare eller motverkar syftet att forsla bort övergivna fordon. Att så ändå är fallet i dag menar jag är uppenbart. Och jag hoppas att vi vid nästa riksmöte i bred enighet kan rätta till de brister i lagen som jag här har påtalat. 0352254228107 GS01TU6 N 2010-01-01 00:00:00 111639 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0992/#anf97