2347986 GS0992 Riksdagens protokoll 2004/05:92 Torsdagen den 17 mars 2004/05 92 2005-03-17 00:00:00 Sjösäkerhet m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt EF8E6B28-B8D7-49C6-A8A1-77D17136840C 32 Samhällsbyggnadsminister MONA SAHLIN (s) s Herr talman! Låt mig först säga till Lars Ångström, som uttryckte att han förut hade sett kritikerna som rättshaverister eller knäppskallar - eller hur han nu sade - att det har jag aldrig gjort. Det tänker jag inte göra nu heller. Det är fullt berättigat att ställa frågor och att vara kritisk. Det ska alltid tas på allvar. Herr talman! Sedan Estonias förlisning för drygt tio år sedan har en rad åtgärder vidtagits och väldigt mycket har förändrats i praktiken när det gäller sjösäkerhet och också, och inte minst, när det handlar om bemötandet av anhöriga vid stora katastrofer. Där fanns det absolut brister och begicks misstag. Inte minst har Analysgruppen, under ledning av Peter Örn, kommit med olika förslag på ett antal sådana mycket viktiga förändringar i Regeringskansliets och myndigheters arbete. Jag vill också nämna den faktabank som SPF, Styrelsen för psykologiskt försvar, på ett alldeles utmärkt sätt har byggt upp. Det är ett exempel på att öppenhet, fortsatta diskussioner, möjligheter till fortsatt forskning och fortsatta studier har varit viktigt hela tiden och kommer att fortsätta att vara det. Denna faktabank är en väldigt unik samling av dokumentation, fakta, bilder och kritik som är viktig både för oss som lever nu och för dem som Tuve Skånberg talade till, de som läser protokollen om många år. Jag vill också nämna att efter Estoniakatastrofen har sjösäkerhetsaspekterna varit oerhört viktiga. Det har vidtagits många åtgärder för att höja sjösäkerheten på roropassagerarfartyg både nationellt och internationellt. Det har införts nya bestämmelser som har inneburit högre krav på stabilitet, bogportens konstruktion, livräddningsutrustning, evakuering, brandskydd, passagerarregistrering, utbildning, fartygs säkerhetsorganisation med mera. Sverige har varit, och fortsätter att vara, mycket drivande när det gäller säkerhets- och miljökrav just i Östersjön. För att ytterligare skynda på utvecklingen inom sjösäkerhetsforskningen har regeringen, som kammaren vet, genom beslut både 2001 och 2002 anslagit totalt 45 miljoner kronor att fördelas av Vinnova för att få fram forskningsprojekt som ytterligare ska kunna förstärka sjösäkerheten just mot bakgrund av Estonias förlisning. De två program som man nu jobbar med handlar om räddning och undsättning i hårt väder samt utveckling av fartyg som är, som man kallar det, sin egen livbåt. Genom beslut den 10 februari i år anslog regeringen ytterligare 25 miljoner kronor för att kunna förlänga de här mycket viktiga programmen till år 2007. En central tanke i sjösäkerhetsforskningen är att skapa en växelverkan mellan olika aktörer som ska främja nya idéer och kunskapsflöden om detta oerhört viktiga område. Genom forskningsprogrammet har man också hittat brister i de internationella regler som finns när det gäller till exempel brandbekämpning med vattendimma och problem med sjösättning av räddningsbåtar från fartyg i hårt väder - en mycket viktig slutsats inte minst av Estoniakatastrofen. Man har också tagit fram en prototyp till enkla, säkra och billiga överlevnadsdräkter eftersom Östersjöns vatten ofta är väldigt kallt och ställer helt andra krav än sjösäkerhet i andra vatten. Men som många här har varit inne på finns det också anledning att hela tiden fortsätta att studera de områden som behöver belysas. Därför vill jag berätta för kammaren att regeringen i dag har beslutat att Verket för innovationssystem, Vinnova, ska beställa ett forskningsprojekt som avser en studie av sjunkförloppet vid M/S Estonias förlisning. Huvudsyftet med den studien ska vara att ta fram kunskap som kan bidra till att ytterligare förbättra sjösäkerheten för fartyg av den här typen. Vi har avsatt 8 miljoner kronor i första skedet till det här ändamålet. För att möjliggöra att internationell kunskap och erfarenhet tas till vara har regeringen också beslutat att det ska vara möjligt för internationella forskningsinstitut, till exempel det som Lars Ångström nämnde i Skottland, att ansöka om att få genomföra forskningsprojekt. Det här bör också omfatta insatser för att säkerställa att den kunskap som tas fram också ska göras tillgänglig både för svensk och internationell sjöfartssektor. Bakgrunden till detta är det som har varit uppe tidigare. Det har funnits en förstudie av sjunkförloppet som regeringen beslutade om för en tid sedan. Den genomfördes 2003 av Frank Rosenius och Staffan Sjöling. Försvarets materielverk deltog också. I studien analyserades de möjliga vägarna för vattenströmning i fartyget och konsekvenserna av detta för just sjunkförloppet. Det här visade, till skillnad från vad som har påståtts här i kammaren, att en möjlig väg för vattnet att röra sig genom fartyget var just den som haveriutredningen visade. Den här förstudien visade inte att haveriutredningens sjunkförlopp var omöjligt utan att det hade kunnat vara möjligt. Men det här uppdraget var svårt eftersom till exempel inga ritningar på Estonia i dag finns kvar. Vi behöver gå vidare med att göra en huvudstudie av just sjunkförloppet. Hur sjönk Estonia, och varför gick det så fort? Den erfarenheten kan ge ännu mer kunskap som kan utnyttjas för att förbättra sjösäkerheten både i dagens och i morgondagens fartygstrafik. Senast den 1 februari nästa år ska man redovisa till Regeringskansliet vilket eller vilka forskningsinstitut eller konsortier som har fått det här uppdraget. Det här är ännu ett exempel på att det finns ytterligare information att hämta, inte minst med den nya teknik som finns för datasimulering av sjunkförlopp vid katastrofer av den här typen. Där har det hänt väldigt mycket på de drygt tio år som har gått sedan Estonia förliste. Jag vill kommentera en sak som Lars Ångström var inne på, nämligen bogvisiret. Han visade upp bilder på det här. Jag har svårt att se hur någon kan hävda annat än att det plockades upp där det faktiskt plockades upp och där det hittades av en finsk isbrytare. Enligt de uppgifter som jag har kunnat få fram är det med stor sannolikhet så att de sonarbilder som visades upp här och som också utskottet har fått kommer från det tillfälle då ett konsortium skulle se om en övertäckning av Estonia var möjlig, alltså månader efter haveriet då bogvisiret bevisligen låg uppe på land. Jag och regeringen ser inte i dag någon anledning att betvivla orsaken till haveriet, alltså det som haveriutredningen har besvarat, men det är viktigt att få mer kunskap om hur sjunkförloppet gick till. Därför är det viktigt för sjösäkerheten att vi, som jag beskrev, med den nya teknik som finns i dag kan förstå och lära mer av detta. Regeringen har hela tiden hävdat att om nya uppgifter kommer fram ska de tas på allvar, och det tänker vi fortsätta att göra. 0806338394516 GS01TU7 N 2010-01-01 00:00:00 111574 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0992/#anf32