<anforande>
<dok_hangar_id>2347985</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0991</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:91 Onsdagen den 16 mars</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>91</dok_nummer>
<dok_datum>2005-03-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 9 §) Riksdagens arbetsformer (forts. KU29)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F87E0F33-5CC5-4EF4-BF99-A0954EAC670E</anforande_id>
<anforande_nummer>156</anforande_nummer>
<talare>ANNE-MARIE PÅLSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Det har varit en intressant debatt att följa, om nästan en icke-fråga. Enigheten blev till slut total.
Men debatten var också intressant i så måtto att den rörde sig som katten kring het gröt kring en fråga som är av mycket stort principiellt intresse: Hur ska stödet till ledamöterna användas? Skiljaktigheten i uppfattning låg uppenbarligen här. Vissa partier ville använda dem på ett sätt och andra partier ville använda dem på ett annat sätt.
Att vi diskuterar på det här viset beror mycket på den svenska konstruktionen. Stöd till ledamöter betalas ut till partier, till riksdagsorganisationen. På den här punkten skiljer sig Sverige på ett ganska dramatiskt sätt från jämförbara länder. Där betalas stödet till parlamentens ledamöter ut direkt till ledamoten. På så sätt kan ledamoten helt själv få bestämma: Om jag vill köpa in eller ha resurser i Stockholm, i det här fallet, för att få hjälp i mitt arbete här kan jag göra det. Om jag i stället vill använda mina resurser på hemmaplan går det också fint.
Det är så underligt: Vi 349 riksdagsledamöter är alla olika. Vi har olika önskemål, olika behov. Genom att rikta stödet direkt till ledamoten skulle varje ledamot därmed kunna få tillgodose sina högst personliga behov. Men så gör vi inte, utan i stället väljer vi på sedvanligt sätt en mycket kollektivistisk linje. Pengarna går till partiet, och det är partiet som bestämmer hur pengarna ska användas. Man får hoppas att pengarna används på rätt sätt, men garantier finns inte. Tror man på individen, på att vi skiljer oss åt, kan man nästan med hundra procents sannolikhet säga att det sätt som partierna använder sitt stöd inte passar alla, men förhoppningsvis passar det de flesta.
All makt utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare. I riksdagen ska vi fatta beslut om budget för Sverige på tusentals miljarder kronor. Vi har omyndigförklarat oss själva så till den milda grad att vi inte ens själva får bestämma hur budgeten ska användas. Denna drygt halva miljonen kronor får vi inte besluta över själva. På det sättet har vi gjort oss till ganska små aktörer i ett uppdrag som är väldigt viktigt.
Andra länder ger sina pengar till den enskilda riksdagsledamoten. Jag tycker att det skulle vara ett stort steg framåt om vi i Sverige följde våra europeiska kolleger i det här avseendet och gjorde på samma sätt. Då skulle vi slippa den här typen av diskussioner i kammaren, och vi skulle bejaka den enskilda individen och den enskilda individens rätt att uppfylla sitt uppdrag på det sätt som han eller hon själv finner bäst.
I detta anförande instämde Göran Lindblad och Patrik Norinder (båda m).
</anforandetext>
<intressent_id>0906365922712</intressent_id>
<rel_dok_id>GS01KU29</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>111487</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0991/#anf156</protokoll_url_www>
</anforande>
