<anforande>
<dok_hangar_id>2347985</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0991</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:91 Onsdagen den 16 mars</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>91</dok_nummer>
<dok_datum>2005-03-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 9 §) Riksdagens arbetsformer (forts. KU29)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>EF281B50-BB58-4DCC-A807-C8766A39E567</anforande_id>
<anforande_nummer>134</anforande_nummer>
<talare>BRITT BOHLIN OLSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Här har det varit mycket tal om rockkonserter, förband och annat. Nu kommer ni att förstå att det är slut med det. Det är ingen rockkonsert som det handlar om här.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 7, vilken föreslår tydligare regler för hur de bidrag som riksdagspartierna erhåller ska användas. För detta har jag två huvudsakliga skäl.
Det allra första är: Grunden för vårt arbete här i Sveriges riksdag bygger naturligtvis på att vi är valda av folket.
I vårt uppdrag som folkvalda har vi två huvuduppgifter. Den ena, som ni känner väl, är att stifta lagar och att besluta om budget - ja, allt detta som är våra arbetsuppgifter här i Riksdagshuset.
Den andra delen av uppdraget är kontakten med våra uppdragsgivare, väljarna, företrädesvis hemma i våra valkretsar.
När vi nu bygger ut stödet för de folkvaldas arbete kan vi se att det fungerar väl här i Stockholm. Men dessvärre finns det nästan ingen hjälp att få i den viktiga delen som är väljarkontakter - kontakter med dem som har skickat oss hit.
Genom åren har riksdagsarbetet ökat i intensitet och omfattning, och det tror jag att ni alla vet. För att klara av den viktiga delen i arbetet, som är just väljarkontakter, måste stödet nu utvecklas. Politiken här i riksdagen ska förankras och utvecklas i Trollhättan, i Trelleborg, i Luleå, i Karlstad, ja, i hela Sverige och inte bara här i Stockholm.
Två gånger är det nu som riksdagen har frågat oss ledamöter hur vi ser på vårt uppdrag och våra möjligheter att fullfölja det på ett bra sätt. I den utvärdering som gjordes våren 2002 tillfrågades alla vi ledamöter om hur ledamotsstödet använts. Det konstaterades: "Särskilt vad gäller valkretsarbetet uttrycker ledamöterna i denna del närmast en frustration över det bristande stödet." Synonymer till termen frustration är djup besvikelse, ilska, irritation och vanmakt. Lyssna på det en gång till: vanmakt, frustration och irritation. Det var hur vi riksdagsledamöter själva beskrev bristen på stöd i vårt valkretsarbete.
Att frustrationen finns kvar blir alldeles tydligt om man läser rapporten som bygger på fjolårets brevenkät och som presenterades i förra veckan. I rapporten 
Riksdagsledamöternas arbetsvecka - arbetssituationen i och utanför riksdagen
, som Barbro visade förut, bekräftas ledamöternas krav på mer stöd till det parlamentariska arbetet i valkretsarna återigen. De vanligaste önskemålen var "att vara ute i landet hos medborgarna/väljarna", "att mer tid ägnas åt direkta väljarkontakter", "möte med medborgare i min valkrets" och att "möta människor".
När vi riksdagsledamöter själva får tycka till vill en väldigt stor majoritet, och nu talar jag om ca 80 %, alldeles oavsett vilken partifärg vi har, få mer hjälp med att träffa människor ute i landet och hemma i valkretsen. Men när frågan om utökat stöd nu kommer upp i riksdagen blir slutsatserna från de övriga partiernas företrädare helt annorlunda. Då prioriteras det centrala partiledningsstödet framför ledamöternas krav på stöd hemma i valkretsen. Ledamöterna i de borgerliga partierna och Miljöpartiet vill göra en sak, deras partiledningar vill göra något helt annat. Ledamöterna säger att de vill vara ute i landet, partiledningarna vill binda upp allt stöd till sig själva i Stockholm. Risken är väldigt stor, värderade ledamöter, att det som skulle bli en bra förstärkning av ledamotsstödet blir ett partiledningsstöd.
Herr talman! Till och med riksdagen själv som institution har sökt sig ut till folket. Det har vi gjort på förslag av Folkpartiet, förresten. Vi har bestämt och också genomfört att vi ska synas ute i de olika delarna av Sverige. Riksdagshörnorna finns på stadsbiblioteken i Malmö, Göteborg och Sundsvall. Man kan då fundera på var faran ligger i att också vi ledamöter kan få lite hjälp som vi så väl behöver för att kunna träffa fler människor uti Sveriges avlånga land.
Vi hör så ofta att avståndet mellan väljare och de folkvalda ökar. Det är något som vi måste ta på allra största allvar. Det är förstås i möte och dialog som vi skapar förutsättningar för det goda politiska samtalet på arbetsplatser, på skolor och i föreningslivet. För att klara detta måste vi förtroendevalda vara mer närvarande i våra hemorter, i våra valkretsar.
Herr talman! Det finns nu inte några bestämmelser i lag eller förordning om hur respektive partigrupp ska organisera sitt kansliarbete. Däremot finns det ett antal förslag och bedömningar i den rapport som beredningsgruppen utarbetade och lade fram år 1999. När man ska ange principerna för ledamotsstödet, som har gällt sedan införandet 1970 - skriver man: "Det står partierna fritt att med hjälp av bidraget utforma stödet till ledamöterna i enlighet med önskemålen inom varje partigrupp."
I beredningsgruppens förslag kan man också läsa följande: "På så vis kan även partigruppens olika traditioner och interna arbetssätt tas i beaktande. Ledamöterna bör ha ett stort inflytande i personfrågor och i fråga om stödets utformning. Det bör ges möjlighet till individuellt anpassade lösningar för att tillgodose ledamöternas varierande behov och önskemål."
Vi socialdemokrater följer ledamöternas önskemål. Vi vill därför organisera ledamotsstödet så att stöd även kan ges för arbetet hemma i valkretsen. Om nu de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet vill binda upp sina ledamöter i Stockholm, får vi självklart acceptera det. Men vi vill ha enighet och vi vill söka det, och jag tror att det är möjligt. Jag kan i förtroende inför denna kammare berätta att möten med väljarna inte är ett dugg farliga. De är som regel bara nyttiga och lärorika.
Så kommer jag då in på mitt andra skäl, behovet av öppenhet och redovisning.
Vi socialdemokrater är inte alls nöjda med öppenheten och transparensen i de övriga partiernas redovisningar. Den nuvarande ordningen bygger bland annat på en överenskommelse mellan partisekreterarna. För oss socialdemokrater är det inte tillräckligt.
I den socialdemokratiska riksdagsgruppen redovisar vi vår verksamhet offentligt eftersom vi tror att öppenhet stärker demokratin. Här finns det utrymme för självrannsakan bland de borgerliga partierna och Miljöpartiet. Det går inte att utläsa hur stödet används i era egna redovisningar. Ja, det går faktiskt inte att utläsa om stödet används för att hjälpa riksdagsledamöterna eller om det går direkt in i partikassan.
Jag tror inte för ett ögonblick att övriga partier inte sköter sina förehavanden enligt regelverket. Men problemet är att det inte går att utläsa. Er redovisning är inte tillgänglig.
Socialdemokraterna är tillsammans med Vänsterpartiet de enda riksdagspartier som har egna juridiska personer för sin partigrupp och därmed för sitt riksdagsgruppskansli. Övriga partier har all personal på parti, riksdagsgrupp och EU-parlament anställda av partiet.
Vi har därför i riksdagsstyrelsen föreslagit en årlig redovisning samt för samtliga riksdagsgrupper krav på auktoriserad revision. Detta har de borgerliga partierna och Miljöpartiet hittills avvisat. Om ni nu har ändrat er uppfattning välkomnar vi naturligtvis detta.
Slutligen, herr talman, vill jag uppmana kammarens värderade ledamöter att inte göra vårt efterlängtade ledamotsstöd till ett partiledningsstöd.
(Applåder)
I detta anförande instämde Claes-Göran Brandin, Laila Bjurling, Jarl Lander, Urban Ahlin, Inger Jarl Beck, Catharina Bråkenhielm, Agneta Gille, Elisebeht Markström, Karin Åström, Lars U Granberg, Helene Petersson, Marie Nordén, Siw Wittgren-Ahl, Yoomi Renström, Ulla Wester, Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Lennart Klockare, Veronica Palm, Britta Lejon, Tomas Agenberg, Matilda Ernkrans, Monica Green, Per-Olof Svensson, Anne Ludvigsson, Ronny Olander, Rolf Lindén, Carina Adolfsson Elgestam, Mona Berglund Nilsson, Åsa Lindestam, Maria Öberg, Leif Jakobsson, Susanne Eberstein, Anders Karlsson, Anneli Särnblad, Ann-Kristine Johansson, Mikael Damberg, Håkan Juholt, Margareta Israelsson, Hans Stenberg, Agneta Lundberg, Sinikka Bohlin, Kjell Nordström, Margareta Sandgren, Reynoldh Furustrand, Marita Ulvskog, Berit Högman, Billy Gustafsson, Pia Nilsson, Sylvia Lindgren, Hans Hoff, Anita Johansson, Tone Tingsgård, Marianne Carlström, Mats Berglind, Kerstin Engle, Lilian Virgin, Britt-Marie Lindkvist, Lars Johansson, Jan-Olof Larsson, Rezene Tesfazion, Barbro Hietala Nordlund, Kerstin Andersson, Christer Engelhardt, Luciano Astudillo, Kerstin Kristiansson Karlstedt, Catherine Persson, Kenneth G Forslund, Marie Granlund, Tommy Ternemar, Ann-Christin Ahlberg, Lennart Axelsson, Lennart Nilsson, Lars Mejern Larsson, Göran Persson i Simrishamn, Johan Andersson, Christer Adelsbo, Karl Gustav Abramsson, Bo Bernhardsson, Helena Frisk, Alf Eriksson, Christina Nenes, Fredrik Olovsson, Conny Öhman, Nils-Göran Holmqvist, Jan Björkman, Christer Skoog och Anders Bengtsson, samtliga (s).
</anforandetext>
<intressent_id>0512357753412</intressent_id>
<rel_dok_id>GS01KU29</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>111465</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0991/#anf134</protokoll_url_www>
</anforande>
