2347985 GS0991 Riksdagens protokoll 2004/05:91 Onsdagen den 16 mars 2004/05 91 2005-03-16 00:00:00 Riksdagens arbetsformer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 26BE5828-B6C0-4B26-A9FF-8592C961E933 110 TOBIAS KRANTZ (fp) fp Fru talman! Riksdagen är folkets främsta företrädare. Det anges redan i regeringsformens 1 kap. 4 §. De regler och villkor som omgärdar riksdagen och dess ledamöters vardagliga värv är därför frågor som är viktiga från konstitutionella utgångspunkter. Riksdagens arbetsformer rör i den meningen den svenska demokratins allra innersta kärna. Effektiva arbetsformer krävs för att riksdagen ska kunna utföra sitt värv i medborgarnas tjänst. Jag tänkte under detta anförande huvudsakligen koncentrera mig kring tre frågor som jag tycker är väsentliga och som rör riksdagsledamöternas villkor och riksdagens roll. Den första handlar om stödet till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen. Det är viktigt att riksdagsledamöter har ett gott understöd för att kunna utföra sitt viktiga arbete. Det är också rimligt att det finns i genomsnitt en politisk sekreterare per riksdagsledamot. Därför har Folkpartiet stött den reform som har inletts och som kommer att slutföras i och med ingången av juli 2006. Men det är också viktigt att dessa utökade resurser används på ett sådant sätt att de verkligen just stöder riksdagsledamöterna i deras arbete och inte används till någonting annat. De får inte bli en allmän förstärkning av partiernas centrala, regionala eller lokala kassor. Det var aldrig syftet med den reform som riksdagen har fattat beslut om. Jag är övertygad om att det finns ett stöd också bland allmänheten för att riksdagsledamöterna behöver mer av stöd och hjälp för att kunna sköta sitt viktiga arbete, men då måste vi också se till att de här pengarna används på ett vettigt och bra sätt. Riksdagsledamöter behöver mer av kvalificerad expertis som kan hjälpa till med att författa motioner, ta fram underlag till rapporter eller artiklar och se till att riksdagsledamöterna har bra kontakt med väljare och medier, men då måste vi se till att det här stödet inte förfuskas. Tyvärr har det funnits en hel del tecken på att stödet har använts eller tänkt användas på ett sätt som inte avsågs med den reform som har genomförts och som nu är på gång att genomföras. Ser man exempelvis på ett antal olika platsannonser för dessa tjänster som ska tillsättas och har utannonserats är det svårt att se att detta skulle stå i överensstämmelse med tankarna bakom det stöd som nu ska utökas. I praktiken har det på flera håll handlat om att Socialdemokraterna skulle anställa nya SSU-ombudsmän ute i distrikten, och det var inte avsikten med det stöd som nu ska utökas. Jag måste säga att om nu Socialdemokraterna inte vill upprätthålla de viktiga principerna om att detta ska gå direkt till riksdagsledamöterna och deras arbete och inte till ordinär kampanjverksamhet borde man åtminstone av ren självbevarelsedrift, för att undvika misstankar om att man försöker använda pengarna på annat sätt än såsom var tänkt, stödja en stram användning av de pengar som nu ska användas till stöd till riksdagsledamöter. Det är ju inte obekant att det under de senaste dagarna och veckorna har kommit en hel del anklagelser om både fusk, fiffel och mygel med anknytning till det socialdemokratiska partiet. Jag tycker att Socialdemokraterna av ren självbevarelsedrift borde se till att röja upp och ansluta sig till principer, regler och regeltolkningar som gör att detta stöd som ska användas till riksdagsledamöter inte används till någonting annat. Det finns ett alldeles utmärkt sätt att se till att det blir på det här sättet, och det är att stödja den reservation som Folkpartiet tillsammans med de övriga borgerliga partierna och Miljöpartiet har lagt fram i konstitutionsutskottet. Meningen med denna reservation är att uppmana riksdagsstyrelsen att lägga fast tydliga regler så att det blir klart hur dessa resurser som nu ska utökas får användas, nämligen på ett sådant sätt att de stöder riksdagsledamöterna i deras arbete och inte blir en del i det ordinära kampanjarbetet eller används till att anställa ombudsmän ute i distrikten. Om riksdagsstyrelsen inte klarar detta uppdrag och det blir kaos och problem där måste naturligtvis riksdagens konstitutionsutskott, som värnar och vaktar riksdagens ställning, så småningom gripa in. Jag hoppas nu att riksdagsstyrelsen tar detta ansvar och ser till att upprätta de regler och regeltolkningar som krävs. Ytterst handlar det faktiskt om att vi ska motsvara det förtroende som vi har fått av våra väljare - att de resurser som ställs till vårt förfogande när vi fattar beslut om reformer för att utöka stödet till riksdagsledamöter inte används till allmän kampanjverksamhet eller på något annat sätt. Vi måste leva upp till det ansvaret. Jag hoppas att riksdagsstyrelsen tänker göra det. Gör inte riksdagsstyrelsen det tänker jag i så fall försöka se till att konstitutionsutskottet lever upp till det ansvaret. Fru talman! Den andra fråga jag skulle vilja ta upp rör riksdagens budgetprocess. Vi har en ny budgetprocess i Sverige som beslutades 1993 och som trädde i kraft och tillämpades för första gången 1997. Tanken och grundprincipen med den budgetprocessen har varit att olika politiska helhetsalternativ skulle ställas emot varandra. Vi skulle undvika de så kallade utgiftskoalitioner som tidigare förekommit: När olika partier haft olika uppfattningar sinsemellan kunde man enas om att en viss utgift skulle höjas utan att vara enig om att samtidigt göra en förstärkning av en inkomst. Detta har naturligtvis sin bakgrund i 90-talskrisen och de rekommendationer som bland annat Lindbeckkommissionen lade fram med utgångspunkt i den krisen och eftermälet efter denna. Denna budgetprocess har i stora stycken varit väldigt bra. Den har skapat ökad ekonomisk stabilitet åt Sverige. Den har också lett till en förstärkning av den politiska pedagogiken. Olika helhetsalternativ som väljarna kunnat granska har ställts mot varandra. Samtidigt har det uppstått ett problem i och med att riksdagens arbetsformer inte har anpassats utifrån den nya budgetlagstiftning vi har. Riksdagens arbetsformer löper på precis som om den här nya budgetlagen aldrig införts. Vi har i dag ett system där vi först antar ramar för statens utgifter och inkomster i ett första steg, och sedan debatterar vi vidare i ett andra steg inom respektive anslag. Denna debatt och detta beslutsfattande har blivit rätt meningslösa då det i praktiken är väldigt svårt att genomföra förändringar på den nivån efter det att ramarna är satta. En lösning på detta är inte, menar vi från Folkpartiets sida, att återgå till den gamla ordningen där riksdagen fattar detaljerade beslut i alla anslagsfrågor, utan lösningen är att se till att vi förenklar det andra steget i budgetprocessen och gör så att riksdagen i stället ägnar sig mer åt granskning, uppföljning och kontroll av regeringen. Det är nämligen ett område där riksdagen har en unik roll som ingen annan kan spela. Fru talman! Till sist vill jag bara säga någonting om riksdagens hantering av EU-frågor. Detta bereds nu inom riksdagen och har diskuterats och debatterats länge. Jag tror att det finns några saker som är viktiga i den här processen. Det handlar om att se till att riksdagen får en tydlig och viktig roll i EU-arbetet, att det blir ett integrerat inslag i det vardagliga riksdagsarbetet, att riksdagen inte hamnar vid sidan av och att detta inte används till att stärka regeringens makt på riksdagens bekostnad. Därför är riksdagens fackutskott viktiga. Det är viktigt att de kommer in tidigt i processen. Därför är det också viktigt att vi får en ökad öppenhet. Exempelvis bör det vara självklart att EU-nämndens sammanträden är öppna för allmänheten om inte några speciella skäl kräver motsatsen. Fru talman! Med detta sagt vill jag avslutningsvis på nytt yrka bifall till reservation 7. 099373212513 GS01KU29 N 2010-01-01 00:00:00 111441 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0991/#anf110