2347978 GS0984 Riksdagens protokoll 2004/05:84 Torsdagen den 3 mars 2004/05 84 2005-03-03 00:00:00 (forts. från 7 §) Jakt och viltvård (forts. MJU7) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt C8AED3E1-5580-45D6-881C-53D558BEC335 156 RUNE BERGLUND (s) s Fru talman! Ett motionsbetänkande om jakt och viltvård ger alltid anledning till debatt och diskussioner, även om vi väl känner till innehållet i motionerna från tidigare år. Det är en dynamisk verksamhet som hela tiden förändras. Det uppstår ständigt nya problem och glädjeämnen. Det är naturen vi talar om, de djurarter som lever där och som vi människor satt oss att förvalta och reglera på olika sätt. Vi påverkar deras livsbetingelser i olika avseenden likaväl som de vilda djuren också påverkar våra liv på de platser där vi finns tillsammans. Det är många som har synpunkter. Vi har olika erfarenheter, och vi har olika förhållningssätt till jakt och viltvård. De debatter och diskussioner som vi har med varandra, och där vi ofta har olika uppfattningar, handlar i huvudsak om djurarter som vi anser fått en ovälkommen spridning, framför allt om djurarter som på olika sätt påverkar människornas dagliga arbete eller fritid. Det kan gälla skarvens spridning, sälar och fiskare som har sitt speciella förhållande till varandra. Det kan gälla älgstammens storlek i förhållande till skogsägarnas ambition att få så lite skogsskador som möjligt. Böndernas, samernas och jägarnas förhållande till rovdjur som ibland dödar tamdjur kan skapa stora konflikter om det hanteras fel. Vildsvinens utbredning norrut är en annan händelse som förtjänar uppmärksamhet. Jag vill påpeka att det handlar om landsbygdsbefolkningen som direkt påverkas även av återuppbyggnaderna av rovdjursstammarna, som våra förfäder ägnade hundra år åt att försöka utrota. Många säger att det är en känslig fråga när konflikter av olika slag uppstår i umgänget mellan människor och rovdjur. Jag tycker inte att det är en känslig fråga. Det som krävs av alla som är involverade i återuppbyggnaden av den svenska rovdjursstammen är realism och verklighetsförankring, att förstå att det inte är enkelt att på kort tid ändra sedvänjor, kultur och arbetssätt som är uppbyggda under flera generationer utifrån att det nästan inte finns rovdjur, att förstå att det gäller att både ge och ta för att nå resultat i uppbyggnadsarbetet. Vi har här i riksdagen beslutat om mål och riktlinjer när det gäller antal individer som kan krävas för att nå hållbara populationer. Det gör vi med utgångspunkt i Bernkonventionen och habitatdirektivet. När det gäller de fyra stora rovdjuren kan vi förmodligen säga att vi har en livskraftig björnstam, och vi har också funnit en bra förvaltningsform. Lodjuret anses ligga på gränsen när det gäller populationen. Varg och järv har delmål som ännu inte är uppfyllda. Det rovdjur som vållar störst debatt och som det mesta kretsar kring är vargen. Den väcker starka känslor för och emot. Det är också det rovdjur som mest av alla utmanar och konfronterar landsbygdens alla invanda mönster när det gäller djurhållning, jakt med lösdrivande hund med mera. Det blir konflikter som ibland leder till skadegörelse och död både för husdjur och för vargen. Min personliga uppfattning är att den konflikten är svår att lösa med nuvarande arbetssätt. Det måste bli bättre, mer konsekvent åtgärdsinriktat samarbete mellan berörda parter för att få lugn och ro i vargstammens uppbyggnad. Det skulle förmodligen rädda liv på både tamdjur och vargar. Det är brist på inflytande lokalt och regionalt som anses mest allvarligt. De människor man träffar som har varit i konfrontation med varg på ett eller annat sätt säger att de inte har fått vara delaktiga i händelseförloppet som berört och påverkat den egna bygden. Om det enbart är en känsla eller en realitet har inte någon stor betydelse. Det finns ändå skäl att utvärdera informations- och arbetsmetoder. Vi satsar stort på information om rovdjur. Det är en viktig åtgärd för att öka förståelsen och kunskapen om rovdjuren. Men det räcker inte. Informationsinsatsen måste ibland kombineras med praktisk handling. Det är den delen av rovdjursförvaltningen som ibland inte anses fungera. Informationsinsatser är ett långsiktigt och tålmodigt arbete som kan bedrivas systematiskt, medan rovdjursstörningar bland tamboskap kräver konsekvens och snabba beslut. Det är två motsatser som ibland kräver samordning, parallellt agerande. Det är svårt men förtroendeskapande om man klarar balansakten. Vi ska inte förneka att vi får en hel del kritik omkring dessa frågor just nu. Det är inte så att landsbygdsbefolkning i allmänhet ogillar rovdjur. Det man ogillar är vårt sätt att hantera de problem som kan uppstå. Man säger att rovdjurspolitiken handlar mer om bevarande än förvaltning. Vi får försöka bidra till att metoder och arbetssätt fungerar bättre i framtiden. Vi här i riksdagen kan säkert dra vårt strå till stacken i det sammanhanget genom att ställa oss positiva om och ifall det kommer förslag till lagändringar. Det pågår arbete hos Naturvårdsverket och regeringen som syftar till att minska konflikterna mellan rovdjur och husdjursägare. Det är min förhoppning att det ska gå att komma till rätta med en del av problemen inom ramen för arbetet att försöka implementera art- och habitatdirektivets artikel 16 i svensk lagstiftning. Där finns den sociala aspekten som en del av en framtida rovdjursförvaltning. Det är kanske där Naturvårdsverket kan finna stöd och utforma någon form av policydokument som bättre kan fungera som styrinstrument och handlingsplan. Det man har kunnat läsa om i Naturvårdsverkets förslag till ändringar i jaktlagen och jaktförordningen tycker jag visar att vi är på rätt väg. Det är inte så stora åtgärder som behövs för att åstadkomma väsentliga förbättringar i umgänget mellan rovdjur och människor. Vi får förhoppningsvis snart en ny text när det gäller § 28 i jaktförordningen som blir tydligare och lättare att förstå. Detta tillsammans med implementeringen av artikel 16 i svensk lag gör att vi kommer att stå på en stabilare grund i rovdjurspolitiken och rovdjursförvaltningen. Vi får fler med oss och färre emot oss. Vi har en väl avvägd lagstiftning när det gäller fastställda mål och delmål för rovdjursstammar. Det är min förhoppning att vi också ska kunna finna förvaltningsmodeller som inger förtroende och trygghet. Det är viktigt att även de som bor på landsbygden kan känna att de har en god livskvalitet. Därför måste vi finna former för en säker livsmiljö där alla kan känna trygghet även i områden där rovdjur befinner sig. Fru talman! I betänkandet behandlas en stor mängd motioner, och det finns ett antal reservationer. Även om många frågor är aktuella anser vi att det just nu inte finns skäl att göra något tillkännagivande i jakt- och viltvårdsfrågor. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. 0798631972204 GS01MJU7 N 2010-01-01 00:00:00 110738 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0984/#anf156