<anforande>
<dok_hangar_id>2347977</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0983</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:83 Onsdagen den 2 mars</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>83</dok_nummer>
<dok_datum>2005-03-02 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>9812D935-E8D2-4555-9123-355F72DE50F3</anforande_id>
<anforande_nummer>112</anforande_nummer>
<talare>CONNY ÖHMAN (s) replik</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Vad Anne Marie Brodéns partivänner sysslade med i Stockholm var inget av de två alternativ som du nämnde i ditt inlägg här, utan vad ni sysslade med var att ge vård 
utan
 finansiering.
Världens lättaste uppgift är att ge vård till alla utan att ta något ansvar för den totala finansieringen. Det klarar vilket svenskt politiskt parti som helst att göra. Men det kan man bara göra kortsiktigt. Man kan göra det under en mandatperiod. Men om man ska ta ansvar för sjukvården under två eller tre mandatperioder går det inte att bedriva politiken med sjukvård utan finansiering.
Kruxet är att bedriva en bra sjukvård med korta vårdtider och att samtidigt ha kostnadskontroll. Då har vi uppnått något som är beständigt, som det är möjligt att utveckla och som står sig för framtiden. Det är den läxan, Anne Marie Brodén, som jag hoppades att Moderaterna hade lärt sig efter det fyraåriga experimentet i Stockholms läns landsting. Uppenbarligen har man inte gjort det.
</anforandetext>
<intressent_id>0368245926011</intressent_id>
<rel_dok_id>GS01SoU10</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>110522</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0983/#anf112</protokoll_url_www>
</anforande>
