<anforande>
<dok_hangar_id>2347966</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0972</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:72 Onsdagen den 9 februari</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>72</dok_nummer>
<dok_datum>2005-02-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Barn och föräldrar m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>91E8FFAF-8439-4719-8303-4C37525FE7A9</anforande_id>
<anforande_nummer>216</anforande_nummer>
<talare>TASSO STAFILIDIS (v) replik</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Det jag tänkte på i första hand är skyldigheten för föräldrar att tala om för adoptivbarnen att de är adopterade. I dag finns ju inte någon sådan skyldighet. Vi ser en ökad vilja hos adoptivföräldrar att adoptera barn från Central- och Östeuropa, där barnens utseende är väldigt likt det generella svenska utseendet - om man nu ska tala i sådana generella termer - och då har jag inte inkluderat mig själv där. Det är det som ställer till det. I dag har vi fått många vittnesmål från vuxna som adopterades för kanske 30-40 år sedan, inte minst många som kom som barn från Finland, om att de vid föräldrarnas dödsbädd av de döende föräldrarna eller i efterhand har fått reda på att de var adopterade. Det är just den här frågan som är så otroligt viktig. En skyldighet skulle också innebära att man stärker barnets rätt.
</anforandetext>
<intressent_id>0480384439015</intressent_id>
<rel_dok_id>GS01LU10</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>109843</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0972/#anf216</protokoll_url_www>
</anforande>
