2347966 GS0972 Riksdagens protokoll 2004/05:72 Onsdagen den 9 februari 2004/05 72 2005-02-09 00:00:00 Konsumentfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 32D3EE49-C866-4BC0-AA3B-E040813B285E 166 MARTIN ANDREASSON (fp) fp Fru talman! Jag törs säga att det finns få områden inom politiken där de högtidliga orden duggar så tätt som inom konsumentpolitiken. Ge konsumenterna ett starkt rättsligt skydd. Värna konsumenternas hälsa och säkerhet. Ge konsumenterna goda möjligheter att utnyttja sina resurser. Vem skulle kunna vara emot det? Varför finns det över huvud taget reservationer, nästan två dussin till antalet, på ett område där de vackra fraserna är så övergripande? Det är först när man går bakom dessa fraser som man börjar se skillnader mellan partierna, skillnaderna mellan grundsynen i en mer socialistiskt präglad konsumentpolitik och grundsynen i det liberala alternativ som Folkpartiet står för. I mångt och mycket handlar det om perspektiv, vem konsumentpolitiken är till för men också vem som är aktören i konsumentpolitiken. Ska den ses som den enskilde individens verktyg för att han eller hon ska kunna stärka sin egen makt över sin tillvaro eller ska den ses som ett verktyg för myndigheterna, ett av många välfärdspolitiska instrument? Den som vill hitta svaret på den frågan måste naturligtvis se till den politik som bedrivs. Låt oss titta på de nuvarande konsumentpolitiska målen och se hur tillämpningen av dessa skiljer sig mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Ett av målen lyder: Konsumenterna har en stark ställning och inflytande på marknaden. Det mäts bland annat i att konsumenternas rättsliga skydd är starkt - så lyder den måttstock som detta mål mäts igenom. Det är ett mycket bra mål. Men om man ansluter sig till det, varför är det då så förtvivlat svårt för regeringen att säkerställa att den enskilde har ett starkt rättsligt skydd också när det handlar om tjänster där leverantören är den offentligt finansierade sektorn? Varför är det så förtvivlat svårt att också på detta område se till att den enskilda människan har de rättsliga möjligheterna att utmana de stora systemen, i detta fall de offentliga byråkratierna? Den konsumentmakt och konsumenträtt som gäller för livsmedel, kläder eller semesterresor gäller inte för sjukvård, utbildning, barnomsorg eller äldreboende. De regler som i dag tillämpas är naturligtvis inte i alla delar fullt ut tillämpbara på alla sektorer inom den offentligt finansierade sektorn, men det är viktigt att göra en översyn av regelverket för att åstadkomma en neutral och enhetlig tillämpning oavsett om tjänsten levereras i privat eller offentlig regi. Det kan handla om ett tydligt kontrakt för innehåll och kvalitet i offentligt producerad tjänsteverksamhet där man som enskild brukare har rätt att hävda vissa utlovade villkor så att man ges en viss ställning som konsument också i den skattesubventionerade men avgiftsbelagda tjänsteverksamheten. Det handlar om att ha möjlighet att reklamera tjänster som hemtjänst, färdtjänst och barnomsorg när det som levereras inte motsvarar det som har utlovats. Det handlar om en omsorgsgaranti inom äldreomsorgen där man måste ges rättsliga möjligheter att hävda sina rättigheter även när den garantin inte efterlevs. Ett annat exempel, fru talman, på mål i konsumentpolitiken där synsättet skiljer sig åt mellan regeringen och Folkpartiet är hur man åstadkommer framsteg på kunskapsområdet. Kunskapsmålet handlar om konsumenternas tillgång till vägledning, information och utbildning. Här görs inom den offentliga sektorn ett storartat arbete av Konsumentverket, lokala konsumentvägledare och andra offentliga aktörer. Men varför är det så svårt för regeringssidan att ge enskilda organisationer och frivilligrörelser för konsumenter den uppbackning och det erkännande som de behöver? Jämfört med de offentliga medel som satsas på myndigheters arbete med konsumentfrågor är stödet till konsumentrörelsen en rännil. Det är ett problem för Sverige att en så stor del av konsumentfrågorna uteslutande bevakas i offentlig regi. Det är viktigt att se till att det ges en starkare uppbackning till de frivilliga krafter och de enskilda organisationer som bevakar konsumenters intressen. Folkpartiet har drivit denna fråga länge tillsammans med andra partier. Vi gör det i detta betänkande, och vi kommer att göra det också i fortsättningen. Låt oss titta på ytterligare ett mål, det så kallade hushållningsmålet som handlar mycket om hushållsekonomi. Det lyder: Konsumenternas möjligheter att utnyttja sina resurser är goda. Jag förstår inte hur regeringens företrädare kan uttala det målet utan att rodna, med tanke på att regeringssidan på punkt efter punkt avslår de förslag som läggs fram av bland annat Folkpartiet för att stärka konkurrensen i det svenska samhället. Den allmänna prisnivån för varor och tjänster för privat konsumtion ligger omkring 20 % över genomsnittet i EU, det vill säga det tidigare EU före utvidgningen. Om vi hade en bättre fungerande konkurrens skulle det enbart vad gäller matpriserna för en tvåbarnsfamilj kunna handla om i runda tal 500 kr i månaden, kanske mer. För den som lever på ett riksdagsmannaarvode kan förlusten av 500 kr i månaden kanske vara hanterbar. För många människor är de pengarna skillnaden mellan ifall det alls blir någonting kvar i kassan vid slutet av månaden eller inte. De förslag som Folkpartiet lägger fram - av vilka några finns i detta betänkande, några i andra betänkanden - handlar bland annat om att stärka tillsynen över kartellbildningen inom företagssektorn och att stärka möjligheten till etablering av livsmedelsbutiker så att kommunerna inte får möjlighet att stoppa uppkomsten av uppstickare mot de etablerade bjässarna i livsmedelssektorn. Fru talman! Att vässa konkurrensen är en av de viktigaste konsumentfrågorna. Nu är en ny konsumentpolitisk strategi under utarbetande. Jag ska naturligtvis inte föregripa det förslag som så småningom kommer från regeringen, men låt mig något orda om det mål som har föreslagits i en departementspromemoria som nu är ute på remiss. Alla de nuvarande målen ska ersättas av ett nytt mål, lydande: Trygga konsumenter med makt agerar för välfärd och hållbar utveckling. Detta motiveras med att det är viktigt att ett mål ska vara tydligt, mätbart och realistiskt samt att det inte ska finnas utrymme för alternativa tolkningar. Låt mig uttrycka det så här: Det kan nog råda delade meningar om ifall man åstadkommer ett tydligare mål med den målformulering som nyss lästes upp. Men låt oss som sagt invänta regeringens förslag på detta område. Avslutningsvis, fru talman, är det viktigt att den höga ambitionsnivån för den svenska konsumentpolitiken också fullföljs på det internationella planet. Sverige har kommit långt på konsumenträttens område jämfört med de flesta andra länder. Vi ska vara pådrivande i den europeiska unionen när det gäller att nu stärka och harmonisera de konsumenträttsliga reglerna inom EU på en hög och gemensam nivå. Det räcker inte med gemensamma minimiregler, utan det krävs ett visst mått av enhetlighet. I många delar av konsumenträtten är det själva det faktum att reglerna skiljer sig åt som gör att konsumenterna inte har möjlighet att utnyttja de möjligheter som finns inom den gemensamma marknaden. Det är inte skillnaderna i sak som är problemet utan att det finns skillnader mellan länderna. Därför är det viktigt att Sverige visar en tydlig ambition att harmonisera konsumenträtten i EU och är pådrivande i det arbetet. På den punkten, fru talman, har vi en reservation som jag dock inte yrkar bifall till. Jag vill i stället yrka bifall till reservation 1, som handlar om de grundläggande principerna för konsumentpolitikens mål och inriktning - till vilka vi också får återkomma när regeringens förslag till ny konsumentpolitisk strategi så småningom kommer. 0836813859011 GS01LU8 N 2010-01-01 00:00:00 109793 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0972/#anf166