<anforande>
<dok_hangar_id>2347958</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0964</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:64 Onsdagen den 26 januari</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>64</dok_nummer>
<dok_datum>2005-01-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Arvsrättsliga frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>45746218-09A4-44AE-8C47-F79E71213896</anforande_id>
<anforande_nummer>66</anforande_nummer>
<talare>GUNVOR G ERICSON (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag tänker också ta upp efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt. Jag instämmer mycket i det som Jan Ertsborn, Tasso Stafilidis och Viviann Gerdin har anfört. Mycket klokt har sagts, och därför tänker jag hålla mig kort.
Miljöpartiet de gröna delar uppfattningen att det behövs en ändring i lagstiftningen så att den efterlevande partnerns intresse bättre tas till vara i förhållande till särkullbarns rätt att få ut sin laglott. Vi stöder reservationen från Folkpartiet, Centern och Vänstern. Det behövs en balans i skyddet för den efterlevande, därmed inte sagt att särkullbarnen inte ska få ut sin lott. Det är inte det som jag läser in i den reservationen, utan vi delar det som har framförts här från Centern, Folkpartiet och Vänstern.
Bostad är i mångt och mycket en trygghet. Det är en turbulent tid när någon har gått bort. Att det då ytterligare läggs en börda på den efterlevande genom att hon eller han tvingas att sälja sin bostad är inte acceptabelt. Det är bra att Socialdemokraterna och Maria Hassan nu säger att frågan behöver ses över. Men att då inte bifalla motionen utan vänta på ärvdabalkens utredning känns lite konstigt. Jag tycker att man borde ha kunnat bifalla motionerna såsom reservationen anför. 
Jag blir väldigt förvånad när jag hör Yvonne Andersson säga att lag ska värna den svaga och kopplar det till barnen. Vem är den svaga parten? Jag har själv erfarenhet av ett förhållande där barn mister sina föräldrar i tonårsåldern. Det är inte en självklart enkel situation för någon part. Man måste göra en bedömning. Lagstiftningen ska skydda den svagare parten, ja, men barn under 18 år omfattas oftast av försäkringar som de flesta har via kollektivavtal. Därigenom skyddas det som Yvonne tog upp, rätt stöd så att man inte förlorar möjligheten till utbildning och liknande. Det finns andra sätt att skydda yngre barn och barn under 18 år.
När det gäller lagstiftningsfrågan handlar det om att få till en rimlig balans som vi inte anser finns i dag. Så jag stöder reservationen 2 och yrkar bifall till reservation 2 av Folkpartiet, Vänstern och Centern.
</anforandetext>
<intressent_id>0640669898710</intressent_id>
<rel_dok_id>GS01LU9</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>108890</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0964/#anf66</protokoll_url_www>
</anforande>
