<anforande>
<dok_hangar_id>2347958</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0964</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:64 Onsdagen den 26 januari</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>64</dok_nummer>
<dok_datum>2005-01-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Arvsrättsliga frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>D7450750-B2DC-43C8-BC60-C038507E17B8</anforande_id>
<anforande_nummer>55</anforande_nummer>
<talare>YVONNE ANDERSSON (kd) replik</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag tycker i så fall att exemplet är dåligt även om det existerar. Har man en villa när man är 80 år som är värd 3 miljoner är den ju inte upplånad till 3 miljoner. Den har kanske kostat 600 000 i inköp eller något sådant. Det är kanske lån på det.
Sedan gäller det de här 50-åringarna. Jag talar om barn; det är helt riktigt. Men situationen kan ju lika gärna inträffa när föräldrar är i 40-50-årsåldern. Barn kan förlora stöd och hjälp vid studier. De har ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden och är kanske i högre grad beroende av ekonomisk hjälp och så vidare. Här finns alltså två olika intressen. Det handlar om särkullbarnen och om partnern, naturligtvis. Jag menar att om man är äldre så borde man kunna skriva fram detta i testamentet, och är man inte det måste särkullbarnens intresse stå i första rummet.
</anforandetext>
<intressent_id>0223175563813</intressent_id>
<rel_dok_id>GS01LU9</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>108879</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0964/#anf55</protokoll_url_www>
</anforande>
