<anforande>
<dok_hangar_id>2347958</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0964</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:64 Onsdagen den 26 januari</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>64</dok_nummer>
<dok_datum>2005-01-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Arvsrättsliga frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>B0751649-D7D9-4FF6-AE55-2401912DD957</anforande_id>
<anforande_nummer>54</anforande_nummer>
<talare>JAN ERTSBORN (fp) replik</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! I det exempel som jag tog fram för en stund sedan nämnde jag särskilt att man inte hade skrivit ett testamente. Det är den faktiska verkligheten. Men om nu de två makar som jag berättade om hade skrivit ett testamente hade man ju inte kunnat skriva bort laglotten för särkullbarnet. En villa som är värd 3 miljoner ger 25 %, en fjärdedel, till särkullbarnen. Det måste alltså efterlevande make kunna låna upp på något sätt. Det är i den situationen som jag vill att vi ska hjälpa den efterlevande maken.
I mitt fall var makarna alltså i 80-årsåldern och särkullbarnen i 50-årsåldern. Det är kanske inte barn i 50-årsåldern som vi i första hand tänker på när vi i olika avseenden här i riksdagen vill lyfta fram barnens intressen.
Min fråga till Yvonne Andersson är: Är det inte så att det är en laglott som vi måste beakta, och hur ska den efterlevande maken som har låga pensioner klara att betala ut halvmiljonbelopp till barn i 50-årsåldern?
</anforandetext>
<intressent_id>09812885803</intressent_id>
<rel_dok_id>GS01LU9</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>108878</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0964/#anf54</protokoll_url_www>
</anforande>
