2347930 GS0936 Riksdagens protokoll 2004/05:36 Onsdagen den 24 november 2004/05 36 2004-11-24 00:00:00 Vissa frågor rörande 2003 års reform av förmånsrättslagstiftningen föredragning av utskottsärende med eventuell debatt F9A7CBD8-6F62-4A18-8486-E9905EDF6AC7 131 PER ROSENGREN (v) v Herr talman! Jag ska inleda med att säga att lika lite som jag lyssnar på KPML(r), lika lite lyssnar jag på Företagarförbundet(r). För det är samma retorik fast inom olika fält. Jag tror att vi ska vara lite försiktiga med att använda oss av väldigt illa underbyggda så kallade undersökningar. Jag tror, precis som Niclas säger, att finns det en undersökning med den basen är det den man faktiskt ska titta på. Det är naturligtvis intressant att höra att man tror att kreditgivningen till företag nu har försämrats. Jag har haft den här frågan uppe en gång förut här i riksdagen. Jag var själv med i ett sammanhang för fyra fem år sedan, långt innan de här tankarna över huvud taget lanserades. Det var två företag som skulle köpa en fastighet utanför Mariestad, en persienntillverkare och en vitvaruhandlare. De skulle köpa fastigheten. Till en början skulle det säljande företaget ha 1,2 miljoner för den. Därefter var det nere i 800 000. Sedan var det här företaget på väg i konkurs. I samband med detta hade företagets fastighet ett värde på - ja, de begärde 425 000. Det ena företaget var nystartat med en otroligt bra kundstock. Det gällde persienntillverkning. Det andra hade aldrig visat några röda siffror. Det hade ett bra bokslut och en stark balansräkning. De gick till en av de stora bankerna, SE-banken, och frågade om de kunde få låna pengar, 425 000, alltså två företag, för att köpa denna fastighet. Vad fick de för svar? Nej, det är inte intressant för oss. Den fastigheten har inget marknadsvärde. Det hade ingen betydelse hur mycket de hade i sin balansräkning, hur stort varulager som fanns i vitvaruföretaget och vilket kundreskontra som fanns i persienntillverkaren. Det var inte aktuellt. Det var bara det att då hade de redan börjat anpassa sig efter andra regler gällande vilka de skulle låna ut pengar till. Det här är något som sker och som kommer att ske ännu mer. Den dag kraven i Basel 2-reglerna går igenom fullt ut kommer det att stramas upp ytterligare. Och bankerna kommer naturligtvis att skylla på oss politiker för att vi genomför förändringar i förmånsrätten. Men det är inte detta det handlar om. Bankerna har alltså en skyldighet att kontrollera och ställa säkerheter inte mot en balansräkning utan mot förmågan att återbetala ett lån, det vill säga mot resultaträkningen. Det är det som har diskuterats i Banklagskommittén. Man har inte skrivit in det, men det är den diskussionen som förs, och det är den ambitionen som bankerna ska ha. Det är helt rätt tycker jag. Förmågan att återbetala lånet är det som ska gälla. För vad gör man annars? Jag var nedkallad till företagarna i Skaraborg som inledde med att säga att de har en annan uppfattning än företagarna i Stockholm när det gäller förmånsrättsordningen. De hade plockat med sig en möbelföretagare. Jag frågade naturligtvis hur balansräkningen såg ut. Man sade då att 2003 var ett väldigt tufft år. Det blev en förlust på grund av att man sålde ett företag. Jag undrade om det var därför som banken tog kontakt. Och det var det naturligtvis. När jag frågade vad det handlade om sade man att det handlade om en checkräkningskredit på 3 miljoner som banken hade börjat diskutera. Och i princip sade företaget till banken att ta nycklarna. Men vad ska banken göra? Inte vill den driva ett företag. Sedan visade det sig att företaget inte drabbades eftersom det inte blev problem. Det var den företagaren som man hade plockat dit och som man skulle visa var utsatt. Men å andra sidan kände han andra som var drabbade. Men jag har varit ute vid ett flertal tillfällen och försökt hitta de företag som är direkt drabbade. När jag frågade företagaren hur mycket fastigheterna var värderade till sade han att han hyr fastigheten. Och när jag frågade hur mycket inventarierna var värda sade han att de var värda några miljoner. När jag frågade hur mycket de skulle vara värda vid ett likvidationsförfarande, alltså vid en konkurs, sade han att det handlade om några hundra tusen. Då ska ni försöka få mig att tro att banken bryr sig om ifall de får 55 % eller 100 % av 100 000 eller 200 000 när det handlar om en checkräkningskredit på 3 miljoner. Man måste alltså gå in och analysera balansräkningarna. Vad är de värda vid ett likvidationstillfälle, konkurstillfälle? Därför är den här diskussionen mycket överdriven. Den handlar om någonting helt annat, nämligen att bankerna under lång tid har intecknat säkerheter som inte finns. Sedan har de upptäckt att de inte kan jobba på det sättet längre, och så passar de på ett tillfälle. När Basel 2-reglerna slår igenom totalt, vad ska de då skylla på? De börjar ju redan nu anpassa sig efter de regler som kommer. Och det är inte något som vi beslutar här i riksdagen, utan det är EU-lagstiftning. Då anpassar de sig redan nu. Jag förnekar inte att det finns ett litet antal företag som har drabbats av detta. Men kom inte och påstå att det är förmånsrättsordningen som är det intressanta. Dessutom ska man vara medveten om att skatteprivilegiet var en väldigt viktig del. Om det togs bort skulle också bankernas förmånsrätt minskas. Det var hela detta som var en uppgörelse i kommittén. I konsekvensens namn skulle man då gå tillbaka och återinföra skatteprivilegiet. Och vad säger då alla leverantörer? Det finns kreditgivare till företag i dag. Det är dels leverantörer, dels banker. Men varför ska vi värna bankerna så till den milda grad, och varför ska Sverige som enda land behålla en lagstiftning som inget annat land har? Jag kan också säga att vad som håller på att hända nu, framför allt i södra Sverige eftersom det finns en geografisk närhet, är att Den Danske Bank börjar ta marknadsandelar. Den vet hur man behandlar den här problematiken. Jag ska ta upp en annan sak som är väldigt intressant. Vilken bank är utsedd till årets bank? Jo, det är Den Danske Bank därför att den har nya sätt att fixa krediter. Sedan finns det en annan sak som är väldigt viktig i detta sammanhang och som också kommittén betonade och som bör betonas än mer, och det är riskkapitalförsörjningen generellt. Det är ett problem att vi i dag inte har några statliga kreditgarantier eller kreditgarantier genom kreditgarantiföreningar. Man kan lösa detta på ganska enkla sätt genom att utnyttja de kreditgarantiföreningar som finns, och med en viss statlig insats kan man se till att existerande strukturer gör att vi ökar riskkapitalförsörjningen på ett ganska finurligt sätt. Det är detta som vi ska börja jobba med. Tro inte att riskkapitalet påverkas i någon större utsträckning av den förändring som nu sker i förmånsrättsordningen. Det ska bli väldigt intressant, och jag välkomnar det. Det var väl också därför som man från början tog in i betänkandet att detta naturligtvis ska utvärderas. Om det nu skulle visa sig att ITPS kommer fram till att detta inte har inneburit någonting, så är det inte förmånsrättsordningen som har orsakat detta, utan det är andra saker. Vad ska man då komma med från Viviann Gerdins sida och så vidare? Vad finns det då att hämta annat än att springa den här populistiska vägen? Utan några egentliga belägg har man alltså fallit för en opinion som har börjat i en viss landsända i Sverige och på väldigt svaga grunder, skulle jag vilja säga. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. 0681085425612 GS01LU11 N 2010-01-01 00:00:00 105359 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0936/#anf131