<anforande>
<dok_hangar_id>2347919</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0925</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:25 Tisdagen den 9 november</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>25</dok_nummer>
<dok_datum>2004-11-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2004/05:40 om arbetsdirektiv</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>31CD2001-A98B-4019-8272-6348F0518AE7</anforande_id>
<anforande_nummer>90</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet HANS KARLSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Det är som jag sade: I dag finns en regel i nuvarande direktiv som ger obegränsad möjlighet att träffa individuella avtal. Det förslag som kommissionen har lagt fram har ambitionen att försöka göra nuvarande regler lite bättre för de arbetstagare som så att säga drabbas av en sådan här 
opt out
. Jag håller med Kenneth om att den här ambitionen att med en så kallad 65-timmarsregel försöka förbättra skyddet vid undantag - alltså då man träffar individuella avtal om arbetstid, det vill säga att förstärka det för de löntagare som i så fall omfattas av sådana individuella avtal - kan få rakt motsatt effekt. Jag är inte alls attraherad av den skyddsregeln. Jag kan förstå hur kommissionen tänker, men jag tror att det kan bli kontraproduktivt. Jag tror att en sådan regel också kan legitimera en ny lägsta nivå. 
Jag tillhör alltså dem som kraftfullt argumenterar emot en sådan regel, men egentligen är mitt agerande mycket tydligare än just detta. Det tar helt enkelt sikte på att vi inte ska ha en undantagsmöjlighet i den gemensamma lagstiftning vi ska ha i Europa. Detta är den argumentation som jag för i rådet med de andra ministrarna. Vi ska ha ett regelverk i Europa som lägger en gemensam standard för löntagarskyddet. Då blir det ju alldeles galet att vi i den första paragrafen i direktivet säger att vi ska ha en regel om maximal veckoarbetstid och sedan i den andra paragrafen säger att från den regeln kan man i varje land själv bestämma om man vill avvika helt och hållet. Jag menar att de direktiv och de gemensamma lagstiftningar vi gör i Europa syftar till att vi ska skapa lika standard. Olika har vi ju redan i dag. Vi behöver inte direktiv som garanterar olika - vi behöver direktiv som garanterar lika skyddsnivå. Därför passar inte undantagsmöjligheten, 
opt out
, in. Den passar inte in i en modern arbetsrätts- och arbetstidslagstiftning i Europa. Den förstahandslinje som vi har och är mycket tydliga med är alltså att avskaffa 
opt out
 helt och hållet.
Detta är en mycket kontroversiell fråga. Det finns länder som är starka anhängare av den här 
opt out
-möjligheten. Vi är ett antal länder - riktigt hur många och vilka är jag inte riktigt klar över ännu i dagsläget - som agerar i likhet med Sverige för att vi ska avskaffa 
opt out
. Däremot är det inte givet att det är de nya, tidigare östeuropeiska, länderna som vi har på vår sida. Där finns också starka nyliberala influenser som ser att det här skulle kunna vara en möjlighet att avvika och på så sätt skaffa sig konkurrensfördelar gentemot dem som har ett starkare löntagarskydd. 
Där är vi alltså verkligt splittrade i Europa, men jag kan försäkra Kenneth G Forslund att min och den svenska regeringens ambition är att få bort denna undantagsmöjlighet. Den är gammalmodig, och den hör inte hemma på en modern arbetsmarknad.
</anforandetext>
<intressent_id>0472624390304</intressent_id>
<rel_dok_id>GS1040</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>104187</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0925/#anf90</protokoll_url_www>
</anforande>
