<anforande>
<dok_hangar_id>2347913</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0919</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:19 Fredagen den 22 oktober</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>19</dok_nummer>
<dok_datum>2004-10-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2004/05:39 om arbetsgivarnas sjuklöneansvar</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2C5139BF-7830-490F-A071-9C45D2836D35</anforande_id>
<anforande_nummer>33</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet HANS KARLSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Linnéa Darell tar upp frågan om Lagrådets synpunkter om rimliga krav på ändamålsenlighet. Lagrådet har sin fulla rätt och till och med skyldighet att pröva de förslag som man får ur en rad olika aspekter.
Ingen kan göra någon säker bedömning när det gäller frågan om hur stor påverkan detta förslag och det nya systemet kommer att ha på sjuktalen. Det är orimligt att ålägga oss i regeringen att vi på något vetenskapligt sätt ska bevisa att regeringens förslag får någon specifik och särskild avsedd effekt. Därför är det svar som jag ger alldeles korrekt: Nej, vi kan inte bevisa det. Vi vet inte. Men vi tror på goda grunder att det ska ha effekt. Det är precis så det går till i politiken, när vi i den här kammaren formar och försöker bygga ett samhälle gemensamt. Då har vi idéer om hur våra förslag ska kunna förbättra och förändra i olika avseenden. Vi gör detta därför att vi framför allt tror på något slags riktning.
Vi tror på detta, och vi tror att det innehåller en väldig kraft för förändring. Det är hyggligt avvägt när det gäller olika intressemotsättningar som uppstår omkring ett sådant här system.
Linnéa Darell har många gånger sagt att remissvaren är entydigt kritiska. Nej, det är inte sant! Om jag gör en summering av vilka remissinstanser som tillstyrker blir det 16 stycken. Det är många. Det finns också en rad - lika många och kanske några fler - som avstyrker kategoriskt. Men det är inte entydigt, så jag tror inte att Linnéa Darell ska upprepa det där.
Anna Lilliehöök tar upp rättvisesynpunkten. Jag kan fuller väl se att till exempel en arbetsgivare som vid en tidpunkt har prövat allt som är möjligt för att hjälpa en person att återgå i arbete och har tagit sitt fulla rehabiliteringsansvar kan tycka att det ter sig konstigt om man också därefter ska betala länge för sjukskrivning. Det vill vi försöka ändra på.
Det finns en svaghet i vår nuvarande verktygslåda när det gäller möjligheten att hjälpa människor vidare. Jag avser att återkomma till riksdagen med förslag som möjliggör för våra myndigheter att med arbetsmarknadspolitiska medel hjälpa personer som har kört fast i en anställning där man inte kan gå tillbaka. Detta är ingen skillnad mot vad som har varit hittills. Jag kan se min gamla bransch, måleriet, som ett gott exempel på att detta finns. Arbetsuppgifterna är begränsade till bara rent måleri. Då måste man kunna ta sig till en annan arbetsplats eller kanske till och med till en annan bransch eller ett annat yrke. Här behöver vi förstärka den arsenal av verktyg som vi ska tillhandahålla för myndigheterna för att hjälpa människor vidare från en anställning där man har kört fast alldeles.
</anforandetext>
<intressent_id>0472624390304</intressent_id>
<rel_dok_id>GS1039</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>103673</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0919/#anf33</protokoll_url_www>
</anforande>
