2347911 GS0917 Riksdagens protokoll 2004/05:17 Onsdagen den 20 oktober 2004/05 17 2004-10-20 00:00:00 Remissdebatt remissdebatt 3F84A165-1051-4D85-B782-0A671267D3BB 37 MONA JÖNSSON (mp) mp Herr talman! Vi har hört arbetslivsministern beskriva propositionen. Vi samarbetspartier har varit med om att ta fram den, och vi står bakom den. Kritik mot och lobby från arbetsgivarorganisationer angående propositionen har varit omfattande. Jag ska i mitt anförande ta upp en annan sida av saken för att belysa vad som händer i den så kallade verkligheten, vad som kan ligga bakom det som flera betecknar som fusk och trötthet. Jag ska berätta om ett enskilt fall som får stå som exempel för tusentals som just nu är drabbade och som inte sitter med i några remissgrupper eller i de olika påtryckar- och referensgrupper som finns. Det gäller dem som kort sagt är utlämnade åt sig själva, vilket oftast är kvinnor. Tilläggas bör att den kvinna som jag ska berätta om är ensamstående, så hon har alltså inte problem med det så kallade livspusslet. För fem år sedan fick en nu 27-årig kvinna sitt drömjobb. Hon älskade sitt jobb och var först på plats på morgonen och sist därifrån på kvällen. Hon trivdes väldigt bra. Det ska nämnas att arbetsplatsen är ett företag med 15-20 anställda, varav flertalet är kvinnor. Efter en tid började det uppstå problem med otydlig arbetsfördelning och arbetsledning. Det uppstod konflikter, och så småningom blev tre av medarbetarna långtidssjukskrivna. En dag orkade den 27-åriga kvinnan - vi kan kalla henne för Åsa - inte mer, och då bröt hon ihop. Hon grät ofta utan anledning, fick sömnsvårigheter, ångest med hjärtklappning och flera andra symtom på en stressreaktion och depression. En dag sjukanmälde hon sig. Hon tålde helt enkelt inte mer påfrestningar. Hon var sjukskriven under mycket lång tid, och hon fick också antidepressiva medel utskrivna. När kvinnan började få orken tillbaka kopplade hon själv in det lokala facket. Det utmynnade i samtal om hur det var på arbetsplatsen, och det skedde en liten förändring. Så småningom var Åsa tillbaka på arbetsplatsen på deltid. Under sjukskrivningstiden hade hon efter remiss från distriktsläkare fått ett par utredande samtal hos psykolog. En annan anställd på samma arbetsplats var också långtidssjukskriven och gick på samtal hos samma psykolog. Med de sjukskrivnas tillåtelse kallades arbetsgivaren till behandlande psykolog, och denne förmedlade vad arbetsgivaren behövde göra. Till saken hör också att arbetsgivaren inte ansåg sig ha råd med företagshälsovård. Av och till har man haft sjukskrivna som inte har orkat med sitt arbete utan har fått psykiska problem. Efter att ha jobbat deltid blev Åsa återigen sjukskriven därför att situationen på arbetsplatsen var densamma som förut. Kontakten med arbetsgivaren hade mest bestått av telefonsamtal inför ny sjukskrivning. I maj månad i år - alltså nästan två och ett halvt år efter det att Åsa blev sjukskriven första gången - ringde arbetsgivaren till henne och berättade att man hade fått ett hotbrev från försäkringskassan. Åsa skulle nu komma till arbetsplatsen för att man skulle kunna göra en rehabiliteringsutredning. Observera att ingen rehabiliteringsutredning hade gjorts trots att Åsa påpekat detta vid tidigare sjukskrivningsprocess och vid ett flertal tillfällen för både arbetsgivare och försäkringskassan. När Åsa kom till arbetsplatsen visste man inte där vad som förväntades. Blanketten kunde därför inte fyllas i. Åsa fick själv ringa till försäkringskassan för att få en beskrivning av vad som skulle finnas med på detta papper. Vid nästa träff med arbetsgivaren för att skriva en rehabutredning hade Åsa tagit med sig en bekant som arbetade med konfliktlösning. Hon visade på för arbetsgivaren var problemet låg. En överenskommelse slöts om hur man skulle gå vidare. Rehabutredningen slutade i att Åsa själv föreslog samtal med arbetsgivaren under handledning, dels ensam, dels tillsammans med de andra på arbetsplatsen. Dessutom föreslog Åsa samtal med psykolog för att själv lära sig klara stress och påfrestningar bättre. Inget har hänt. Flera behandlande läkare har varit inblandade. De har vid olika tidpunkter begärt kontakt med försäkringskassan. Dessutom har de begärt avstämningsmöten, men några sådana har inte kommit till stånd. Åsa har själv begärt att få träffa försäkringskassan, men något möte har inte blivit av. Åsa har insett att hon inte kan vara kvar på samma arbetsplats för att inte råka ut för ohälsa i framtiden. Hon har nu gjort högskoleprovet och sökt en utbildning för att få formell kompetens för det som hon nu jobbar med - detta för att kunna söka sig till arbetsplatser av samma slag då hon trivs med sitt yrkesval. Tyvärr finns det endast 20 utbildningsplatser i landet, och hon kom inte in på den utbildningen. Nästa steg som hon tog själv var att söka ett ledigt arbete som hon hade blivit rekommenderad att söka därför att man efterfrågade den kompetens som hon hade. Vid anställningsintervjun berättade Åsa att hon var sjukskriven, men att hon kände att hon ville och kunde börja arbeta, men hon var inte helt säker på att hon med en gång skulle klara att jobba heltid. Åsa fick inte jobbet på grund av att hon inte hade arbetstränat. Däremot fick hon ett erbjudande om att arbetsplatsträna hos samma arbetsgivare så att hon kunde visa om hon klarade jobbet. Man förklarade att en tjänst snart skulle bli ledig och att hon hade möjlighet att få den. För att få arbetsträna kontaktade Åsa försäkringskassan. Där blev svaret att hon måste arbetsträna hos sin arbetsgivare. Rådet hon fick var att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, eventuellt säga upp sig och kontakta arbetsförmedlingen. Åsa kontaktade arbetsförmedlingen och fick svaret: Så kan inte försäkringskassan göra, utan de måste försöka att hjälpa dig att komma i arbete. Därtill uppfattade Åsa att hon skulle ha något slags remiss från försäkringskassan för att få komma till arbetsförmedlingen. I det här läget var Åsa totalt förvirrad av alla olika besked. För att få hjälp ringde hon till ett fackligt centralt skyddsombud som hon haft kontakt med tidigare. Skyddsombudet sade att hon inte fick säga upp sig eftersom hon då skulle stå utan försörjning på grund av de obligatoriska karensdagarna och att detta inte var hennes fel. Skyddsombudet lovade att ta kontakt med försäkringskassan, arbetsförmedlingen och arbetsgivaren. Detta är nu några veckor sedan, och ingen har hört av sig. Åsa har ringt ett antal gånger för att få besked, men hon har inte kunnat nå skyddsombudet. Läkaren har begärt avstämningsmöte för fortsatt planering. Åsa har själv sökt handläggare på försäkringskassan, men ingen har kunnat hjälpa henne. Själv är Åsa beredd att äntligen byta arbete och komma i gång, men hon klarar inte detta utan hjälp. Och nu har nästa hänt. I dagarna har det kommit ett meddelande från försäkringskassan om att hon efter 14 dagar inte längre kommer att få någon ersättning. Försäkringsläkaren skrev i meddelandet att det "inte finns någon medicinsk diagnos". I nästa mening står det att diagnosen är stressreaktion och att symtom som trött, ledsen, nedstämd och irritation är symtom som de flesta av oss har då och då, och att detta är ett arbetsrelaterat problem. Dessutom är det inte styrkt att arbetsförmågan är nedsatt vare sig partiellt eller helt. Detta, mina vänner, var ett exempel från dagens verklighet. Riksförsäkringsverket kom häromdagen med en rapport som visade att de psykiska sjukdomarna har ökat och att stress, ångest och depressioner har blivit en allt vanligare orsak till långtidssjukskrivning. Var tredje långtidssjukskriven kvinna hade förra året en psykisk diagnos, enligt rapporten. Det är därmed den vanligaste sjukskrivningsdiagnosen bland kvinnor. Också bland män ökar denna diagnos. Ordföranden i Läkarförbundet säger i en intervju i veckan: "Det finns ingen tydlig gräns mellan de psykiska diagnoserna och de fysiska. Jag tror att sjukdomen i sig kan ta sig olika uttryck, antingen reagerar man med värk eller genom att uttrycka det psykiskt." Hon säger vidare att det är ett delvis nytt sjukdomspanorma, att man inte riktigt kunnat hantera detta, och att det är viktigt att man lägger upp en plan för att de drabbade ska komma tillbaka i arbete så snart som möjligt. Herr talman! Detta är inga nya diagnoser och inget nytt för oss som länge har debatterat ohälsa och hört om stressrelaterade problem. Den proposition om ekonomiska drivkrafter som vi debatterar här i dag borde enligt min mening ha kommit till för länge sedan så att Åsa och andra utsatta som har kontaktat mig hade fått hjälp i tid. Genom den aktuella propositionen åläggs försäkringskassan att utarbeta en rehabiliteringsplan efter 14 dagar. Med detta hoppas jag att de avstämningsmöten som vi har beslutat om i anledning av tidigare propositioner kommer till stånd. I och med att propositionen läggs fram kommer också två call center att öppnas dit företagare kan ringa för att söka stöd och hjälp. Jag vill uppmana Hans Karlsson att tänka över om vi inte också ska införa ett call center för dem som är drabbade. Vi måste fortsätta att arbeta med alla dem som just nu står utan hjälp. En sak är klar: Lika snabba med att tillsätta ett antal försäkringsläkare - som vi i Miljöpartiet har kritiserat - lika snabba måste vi vara med att ge människor som har drabbats av en psykisk diagnos hjälp tillbaka till arbetet. Det kom nyligen en rapport om de långtidsfriska och vilka arbetsplatser som genererar långtidsfriska. Låt oss ta till oss av detta. Arbetssökande borde vid anställningsintervjuer fråga efter hur ohälsan ser ut vid den arbetsplats som man söker sig till. Det är många som behöver ta sitt ansvar i den soppa som jag har berättat om. Men vi kan ta en del av den diskussionen senare i dag när vi debatterar om den nya försäkringskassan. 0597915398712 GS0321 N 2010-01-01 00:00:00 103228 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0917/#anf37