<anforande>
<dok_hangar_id>2347911</dok_hangar_id>
<dok_id>GS0917</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:17 Onsdagen den 20 oktober</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>17</dok_nummer>
<dok_datum>2004-10-20 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Remissdebatt</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>remissdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>14571E2E-4C04-4F09-9EEE-7FB41B15C96F</anforande_id>
<anforande_nummer>19</anforande_nummer>
<talare>ULLA HOFFMANN (v) replik</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag vill hävda att kommuner och landsting inte heller är perfekta arbetsgivare. Det finns mycket de kan göra här.
Jag ska ta ett exempel: En kvinna som jobbar inom äldreomsorgen får sin höft förstörd. Hon blir sjukskriven i väntan på operation, precis som vår statsminister en gång i tiden. Under tiden vill hon komma tillbaka och arbeta. Hon kan sitta och prata med de gamla. Men arbetsgivaren låter henne inte komma tillbaka och vara aktiv. Den arbetsgivaren, i min hemkommun, är inte en aktiv arbetsgivare utan en passiv arbetsgivare.
Jag tycker som sagt inte att kommuner och landsting är perfekta arbetsgivare. I majoriteten har vi som mål att de ska vara föregångare när det gäller att ta hand om sina anställda. Det finns mycket för dem att göra. Jag hoppas att de här ekonomiska drivkrafterna kommer att leda till att de tar sitt arbetsmiljöansvar. Detta måste dock också kombineras med att de får extra resurser, och det har vi nu sett till. Det kommer att komma mer pengar till kommuner och landsting, bland annat för att de ska kunna anställa fler.
</anforandetext>
<intressent_id>0166402877505</intressent_id>
<rel_dok_id>GS0321</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>103210</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0917/#anf19</protokoll_url_www>
</anforande>
