2347909 GS0915 Riksdagens protokoll 2004/05:15 Fredagen den 15 oktober 2004/05 15 2004-10-15 00:00:00 Bostadspolitik och kommuner allmänpolitisk debatt 2001B6E4-1584-4AC2-8A34-A203C37E2BF6 32 OWE HELLBERG (v) v Herr talman! För några veckor sedan tog jag initiativ till att det i riksdagen skulle anordnas en aktuell debatt om bostadspolitiken. Den bifölls inte av talmannen. Jag beklagar detta och ska närmare förklara varför. Sedan jag kom in i riksdagen 1994 har bostadspolitiken genomgått dramatiska förändringar. Utgiftsområde 18, bostadsutskottets ansvarsområde, har ekonomiskt reducerats till en fjärdedel. Bostadsdepartementet har lagts ned, och bostadsministern försvann liksom en rad lagstiftningar på området. De bostadspolitiska åtgärder som s, v och mp på senare år tillsammans fattat beslut om upphör 2006. Regeringen har inga redovisade planer på hur den framtida bostadspolitiken ska utformas. Utifrån den bakgrunden och en rad aktuella rapporter om bristen på bostäder och studentbostäder, bostadsbristens påverkan på tillväxt och sysselsättning begärdes denna debatt. Men i riksdagen är tydligen bostadspolitiken inte en tillräckligt angelägen fråga för att vara värd en sådan debatt. Däremot anordnas snart en debatt varje gång det rymmer någon från ett fängelse, troligen på grund av den medieuppmärksamhet det får. Verkligheten visar dock att antalet rymningar sjunkit betydligt sedan 1990-talet. Det kanske vore bättre att debattera vad som gör att människor hamnar i fängelse eller hur de har det när de blir frigivna. En av fyra interner går direkt ut i hemlöshet när de muckar från en anstalt. På vilket sätt underlättar det anpassningen till samhället? Trångboddheten för stora invandrar- och flyktingfamiljer är ett stort problem. Dessutom kan flera familjer bo i samma lägenhet. Barnen får sova i skift och tvingas vara utomhus för att inte störa sina yngre syskons sömn. Hur påverkar det studiemöjligheterna, och hur påverkar det den allt påtagligare gängbildningen med ibland kriminella inslag? 7 000 vräkningar av hyresgäster genomförs varje år, och många av dem som vräks återkommer aldrig mer i offentliga register - de blir hemlösa. Vem eller vilka bryr sig om detta? Det ger inga slagkraftiga rubriker i kvällspressen i alla fall. Blir det en kall vinter vet vi att ett antal hemlösa kommer att dö på grund av kylan. Bland dem som årligen vräks finns ca 700 barnfamiljer. Vilka uppväxtvillkor får dessa barn, och hur ser deras rätt ut att få leva i en god bostad under säkra och trygga levnadsvillkor, som det så vackert beskrivs i bostadspolitikens portalparagraf? Sex partier står bakom den i riksdagen. 170 000 ungdomar befinner sig i ofrivillig husarrest. Deras högsta önskan är att komma ut i ett eget boende, men möjligheterna är för små för dem som inte får ekonomisk hjälp av sina föräldrar. De få hyresrätter som producerats på 2000-talet är betydligt färre än de ca 30 000 hyresrätter som har ombildats till bostadsrätt. Herr talman! Allt är naturligtvis inte ett misslyckande i bostadspolitiken eller beror på den - men tyvärr i alltför hög grad. I mitten av 80-talet fanns det i princip varken hemlöshet eller bostadsbrist. Den generella bostadspolitik som då rådde har mer eller mindre bytts ut mot en marknadsstyrd politik. Ansvaret är i hög grad flyttat från samhället till den enskilde. Allmännyttan hanteras av många kommunpolitiker som vilket bostadsföretag som helst. De drar sig inte heller för att kräva in eventuella överskott till den kommunala kassan. På så sätt får hyresgästerna betala skatt två gånger. I till exempel Gävle motsvarar överuttaget ur bostadsbolaget en extra krona i kommunalskatt för varje hyresgäst. Det drabbar en grupp av boende som inte är de mest bemedlade i samhället. Det som har hänt i bostadspolitiken kan ses som en föregångare till vad som mycket väl kan hända inom andra sektorer. Nu ifrågasätts våra trygghetsförsäkringar, välfärden i kommuner och landsting - särskilt äldreomsorgen. Funderingarna går i endast en riktning: mer av individuellt ansvar och mindre av kollektivt ansvar. Vi har inte råd, är det ständigt upprepade mantrat, samtidigt som den ena skattesänkningen efter den andra sätts i sjön. Vänsterpartiet kommer att kämpa mot en sådan utveckling på alla områden och hävda att finansieringen av den generella välfärden ska vara kollektiv via skattsedeln. Därför menar vi att bristen på bostäder för ungdomar, för stora barnfamiljer och för äldre med särskilda behov är ett statligt och kommunalt ansvar. Upprustningen av framför allt miljonprogrammets bostäder är också ett gemensamt ansvar som inte enbart kan belasta hyresavin för hyresgästerna. Det generella ansvaret för bostadspolitiken måste återupprättas så att portalparagrafen om allas rätt till en god bostad till ett rimligt pris åter kan gälla i praktiken. 0111536149811 N 2010-01-01 00:00:00 102876 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS0915/#anf32