<anforande>
<dok_hangar_id>2348029</dok_hangar_id>
<dok_id>GS09135</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2004/05:135 Onsdagen den 8 juni</dok_titel>
<dok_rm>2004/05</dok_rm>
<dok_nummer>135</dok_nummer>
<dok_datum>2005-06-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2004/05:670 om sjukskrivningar och förtidspensioneringar</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F75BA526-0B2C-44EA-9BC4-63B52983E67F</anforande_id>
<anforande_nummer>136</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet HANS KARLSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Då ska jag återkomma till Bo Könbergs fråga om de lokala arbetsmarknaderna och förtidspensioneringarna. Jag har väl inte så mycket nytt att säga utöver det som sagts, inte minst av mig, i den offentliga debatten, men jag kan väl upprepa det eftersom det är föremål för interpellationen.
Generellt sett är alltså ohälsotalen högre i de nordliga delarna av landet och lägst, tror jag, i Kronoberg, Stockholm, Jönköping och Halland. Det där känner vi alla till. Som lägst ligger man på 36-37 dagar i ohälsotal, medan de län som ligger högst ligger på 52-53 - och då finns det enskilda kommuner som ligger betydligt högre.
Däremot skedde en markant minskning av ohälsotalen både i Västerbotten, Norrbotten och Jämtland år 2004. Jag vill ändå peka på det. Det är intressant och viktigt att se. Jag har också förstått och lärt mig att dessa regionala skillnader inte är något nytt fenomen. De fanns där till och med på Bo Könbergs tid i Socialdepartementet. De är nu på en högre nivå, men de regionala skillnaderna fanns där.
Detta kan man göra många saker åt. Just nu är Försäkringskassan i färd med att implementera ett metodstöd för att människor inte ska beviljas sjukpenning längre tid än vad de är berättigade till, alltså att det sker en övergång till sjukersättning, och också motverka att personer utifrån otillräckliga beslutsunderlag blir beviljade sjuk- och aktivitetsersättning. Försäkringskassans sätt att göra detta är bland annat specialisering av arbetsuppgifter och återkommande ärendediskussioner för att få en bättre kvalitet i bedömningarna samt det som populärt inom Försäkringskassan kallas likaseminarier, alltså att jämföra sig och diskutera hur man får en bättre rättssäkerhet i behandlingen när det gäller likatillämpning.
Vi bereder också den här frågan i Socialdepartementet med sikte på att skapa riktlinjer. Egentligen handlar det inte om riktlinjer, men vi har det arbetsnamnet. Det är mitt arbetsnamn, och jag får kritik för det. Människor blir oroliga. På något sätt vill jag dock ta fram riktlinjer för sjukskrivning som gör att man åtminstone får en ledstång att hålla sig i när man gör bedömningar. Det handlar naturligtvis inte om att riksdagen fattar beslut om hur länge man ska vara sjukskriven i ett enskilt fall eller vid en specifik sjukdom, men vi behöver ha riktlinjer och en mer likartad behandling.
Sedan kan man fråga sig vad det beror på att man har högre förtidspensioneringstal i arbetsmarknadssvaga regioner. Det tror jag är enkelt: Dels blir man sjuk av att vara arbetslös, vilket är en inte oväsentlig del, dels riskerar man att bli förtidspensionerad om man är sjukskriven väldigt länge. Det där sitter ihop, och det drabbar vissa regioner. Därför finns det ett sådant samband.
</anforandetext>
<intressent_id>0472624390304</intressent_id>
<rel_dok_id>GS10670</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>116610</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GS09135/#anf136</protokoll_url_www>
</anforande>
